Bankrutt är ett ständigt hot – inte bara för stora företag och enskilda personer – utan även för hela stater som bland annat Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Hur har vi fastnat i något som inte kan beskrivas på något annat sätt än en ekonomisk recession eller depression ? Och framför allt, hur skall vi ta oss ur den ?

Bokens titel: Bankrutt ? Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas.
Författare: Paul Krugman
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Leopard förlag: 2012

Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi, undersöker dessa frågor i sin nya bok: Bankrutt. Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas. Krugman är professor i nationalekonomi vid Princeton University i USA och medverkar regelbundet som kolumnist i New York Times. Han fick nobelpriset i ekonomi 2008.

I sin bok redogör han för vad som händer när konjunkturen faller vilket brukar medföra stor arbetslöshet och minskad efterfrågan. Den som har stor andel främmande kapital, till sitt eget, är uppenbarligen mer sårbar när något går snett. Det gäller både i den globala bankvärlden, länder i Europa och världen, och för enskilda personer.

En familj som köpt sitt hus utan egen insats och har ett amorteringsfritt lån kommer att få en negativ förmögenhet och råka i klistret redan om priserna på bostadsmarknaden sjunker lite grann; en familj som betalar 20 procent i egen insats och hela tiden amorterar på sina lån har större chans att klara en nedgång.

Ett företag som måste vika större delen av sitt kassaflöde till att betala av skulder från ett lånefinansierat företagsförvärv, kan gå under snabbt om försäljningen sviktar, medan ett skuldfritt företag kanske kan rida ut stormen.

Vad som kan vara mindre uppenbart är när många människor och företag är högt skuldsatta, blir ekonomin som helhet sårbar när något går fel. För höga skuldnivåer gör ekonomin sårbar för ett slags dödsspiral där låntagarens ansträngningar att minska sina skulder skapar en miljö som faktiskt gör deras skuldproblem ännu värre, skriver Paul Krugman.

Om alltför många spelare i ekonomin har skuldproblem på samma gång blir deras kollektiva ansträngningar att ta sig ur problemen självförgörande. Om miljontals oroliga husägare försöker sälja för att betala av sina lån eller, för den delen, om deras bostäder tagits i mät av långivarna som sedan försöker sälja den utmätta egendomen, blir resultatet prisfall på bostäder, vilket gör att ännu fler villaägare sitter med större skulder än tillgångar, vilket leder till ännu fler exekutivauktioner.

Så länge skuldnivåerna är relativt låga (det gäller både banker, länder och privatpersoner) – kommer de dåliga ekonomiska händelserna – sannolikt att vara få och inträffa med långa mellanrum. En ekonomi med låg skuldsättning tenderar att vara en ekonomi i vilket skulderna ser säkra ut, en ekonomi där minnet av de dåliga saker, vad stora skulder kan ställa till med förbleknar i historiens dimma. Med tiden leder uppfattningen att skulderna är säkra till slappare utlåningsnormer, företag och hushåll utvecklar en vana att låna vilket ökar den totala hävstångseffekten (skulder i förhållande till eget kapital) i ekonomin,

När väl skuldnivåerna är tillräckligt höga – kan vad som helst inträffa – som bostadsbubbla, recession som leder vidare till depression och en likviditetsfälla. Det viktiga är att långivare i tid återupptäcker riskerna med sina fordringar och gäldenärerna tvingas börja avveckla skulderna.

Paul Krugman menar, i likhet med John Maynard Keynes (i sin berömda bok: The Great slump of 1930), i ett läge där många skuldsatta försöker spara med och betala av på sina skulder, är det viktigt att någon gör motsatsen och konsumerar och lånar upp mer och denna någon är uppenbarligen staten. Det är hans recept på att få ekonomin att blomma upp på nytt.

När bankerna hamnat i likviditetsfällan för det med sig risken för ”bankrusningar” som en oundviklig följeslagare, när ett förlorat förtroende orsakar panik och oron till sist blir en självuppfyllande profetia där spararna så snabbt som möjligt tar ut alla sina pengar från bankerna.

Före 1930-talet fanns det två svar på problemet med bankrusningar, skriver Krugman. För det första försökte bankerna själva se så solida ut som möjligt, både genom att låtsas vara det – det är nog därför bankbyggnader så ofta är massiva marmorhus – och genom att vara mycket försiktiga.

På 1800-talet hade bankerna ofta kapitalkvoter på 20 eller 25 procent, det vill säga att värdet på insättarnas medel var bara 70 eller 80 procent av deras totala tillgångar. Det innebar att en 1800-talsbank kunde förlora så mycket som 20 eller 25 procent av sina utlånade medel och ändå kunna återbetala insättarna till fullo.

Detta i motsats till dagens globala bankkris då många finansinstitut i början av 2007 års kris hösten 2007, bara hade kapitaltäckning för några få procent av sina tillgångar. Redan så små förluster kunde ”spränga banken”.

På 1980-talet – som jag själv skildrat i flera av mina böcker – kunde ägare till banker och till spar – och hypotekskassor tjäna stora pengar genom att ta stora risker och sedan låta företagen och skattebetalarna stå för notan, som jag själv skildrat i min bok: Från bankkris till börskris som bland annat handlar om den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993.

På 2000-talet gjorde bankirerna det igen och byggde upp stora förmögenheter genom att bevilja dåliga fastighetslån för att antingen sälja dem till intet ont anande investerare eller bli utlösta av staten när krisen slog till 2007.

Men det gäller också en stor del av riskkapitalbranschen, den affärsverksamhet som går ut på att köpa upp företag , strukturera om dem och sälja dem igen.(Gordon Gekko i filmen Wall Street, var en riskkapitalist; Presidentkandidaten Mitt Romney var en sådan i verkligheten) I rättvisans namn anser Paul Krugman att en del riskkapitalbolag gjort ett värdefullt arbete genom att finansiera nyetablerade högteknologiska och andra företag.

Framme vid 1970-talets början verkade studiet av finansmarknaderna har tagit över av Voltaires Doktor Pangloss, som insisterade att vi lever i den bästa av alla världar. Diskussioner om investerares irrationalitet, om bubblor och destruktiv spekulation hade praktiskt taget försvunnit ur den akademiska debatten. Men de kombinerade effekterna av minskat bostadsbyggande, försvagad konsumtion liksom nedgången i bostadspriserna tog ut sin rätt och denna kreditåtstramning, försatte USA-ekonomin i recession i slutet av 2007.

Det är i detta skede Paul Krugman menar att staten borde ha reagerat kraftfullt och genom staten stötta ekonomin fullt ut – för att få fart på konsumtion och arbetstillfällen – vilket fortfarande inte har skett i vare sig Europa eller USA.

När ett land inte befinner sig i en likviditetsfälla är det förvisso inflationsdrivande att trycka en massa pengar. Men när man befinner sig i en likvidationsfälla fungerar det inte så, menar han; i själva verket är den mängd pengar som Fed trycker nästan irrelevant, påstår han.

Men där kan jag inte hålla med honom. USA: skattebetalare kommer att behöva betala mer till staten men få mindre tillbaka. Annars hotar katastrof. Det är den svårsmälta sanningen som USA:s president, måste berätta för sitt folk. Detta problem tar inga kafferaster. Det växer i en takt av tio miljoner dollar i minuten, skriver Andreas Cervenka i sin krönika i Svenska Dagbladet (SvD Näringsliv 2012-10-28)

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund