Få människor förkroppsligar den svenska finansbranschen i lika hög grad som Olof G Hedengren. Han var med från början. Innan de flesta ens hört talas om optioner eller konvertibler. Han var operativt ansvarig för tillståndspliktig finansverksamhet i 25 år – längre än någon annan nu levande svensk.

Bokens titel: Den ofrivillige bankiren
Författare: Olof G Hedengren
Förlag: Ekerlids förlag 2012.

I den utkomna memoarboken: Den ofrivillige bankiren (Ekerlids förlag, 2012) jämför Olof Hedengren det svenska finanssystemet med det schweiziska, där han också varit verksam ett antal år. Jämförelsen utfaller inte till Sveriges fördel. Han menar att medan Schweiz har en banklagstiftning – som i stort motsvarar den svenska – tar man betydligt större hänsyn till företagarnas villkor.

Några stora reformförslag har aldrig genomförts i Schweiz i likhet med Rudolf Meidners revolutionerade förslag till löntagarformer – som också genomfördes i Sverige på 70-talet – vilket gjorde att många företagare flydde landet, redan innan förslaget genomfördes. Den fackliga idén och själva utgångspunkten för lönepolitiken i Sverige var ju att det inte var de enskilda företagens lönsamhet och bärkraft som ska styra lönesättningen, utan principen lika lön för lika arbete.

Det blev ju löntagarfonder i Sverige till sist. De baserades på avgifter på företagen som kanaliserades i ett antal regionala fonder och således inga ”riktade” fondemissioner à la Meidner. Det var ett oansvarigt politiskt projekt som kostade mycket arbete och huvudbry, innan den borgerliga regeringen kom till makten och lyckades få bort fonderna.

Olof Hedengren berättar också om hur Sverige, i löntagarfondernas kölvatten hamnade i en ond spiral av stora arbetskraftskostnader, inflation och devalveringar vilket innebar slutet för Sverige som Sörgården där ekonomiska utrymmen för stora välfärdsreformer och avancerad social engineering hade skapats under nästan tre decennier av socialistiskt styre i vårt land.

En av hans första uppgifter i sin roll som bankdirektör var att hjälpa Anders Wall med hans affärer. det skedde när han hjälpte Wall att bli av med sitt 10-procentiga aktieinnehav i Gota Bank. Vid den här tiden var Götabanken Sveriges fjärde största bank och skulle bli den första grundstenen i Robert Weils och Gabriel Urwitz Gotabygge, som jag redan skrivit om i några av mina egna böcker.

Robert Weil ville skapa ett förstklassigt finanshus i Sverige. Gota Bank bildades 1990 genom en sammanslagning av ett antal svenska provinsbanker: Götabanken, Skaraborgsbanken och Wermlandsbanken. I mitten av den förra svenska bankkrisen skulle detta nybygge skaka i sina grundvalar.

Det hela slutade ju med katastrof. Det finansiella korthuset rasade. Det blev Trygg Hansa som till slut fick Svarte Petter och inte Weil och Urwitz. Om inte Weil och hans dåvarande kollega Gabriel Urwitz hade lyckats sälja sin bräckliga skapelse till Trygg Hansa hade det blivit en omedelbar exit för Robert Weil. Gota hamnade hos den statliga Bankstödsnämnden, då inte ens Trygg Hansa –SPP hade resurser att själv rekonstruera bygget. Huvuddelen hamnade till sist hos konkursmässiga Nordbanken som staten sedan tvingades ta över.

Gotakoncernen var värd noll kronor men Weil och Co hade ända lyckats med det ofattbara bedriften att få ut 4,75 miljarder kronor för den bankrutta koncernen, utan att varken Finansinspektionen eller regeringen på något sätt reagerade. I stället var det allmänheten och de oskyldiga kunderna som fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna som drabbades värst under den förra krisen.

Efter den förra bankkrisen varnar Olof Hedengren för att det finns en risk att finansiell verksamhet håller på att regleras till döds. Komplexiteten på finansmarknaden har ökat under lång tid, samtidigt som ett antal spektakulära bankkrascher under denna globala bankkris på nytt har skakat om hela systemet.

Myndigheterna försöker täppa till luckor och minska de potentiella riskerna men ligger naturligtvis alltid efter då uppfinningsrikedomen är stor och de resurser som de stora aktörerna kan sätta in i produktutveckling är mycket stora, skriver Hedengren. Han menar att det idag är i stort sett omöjligt att starta och få lönsamhet i en liten eller medelstor privat bankrörelse.

Till skillnad från i Schweiz har det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet medfört att nästan alla svenska generaldirektörer i Sverige var – innan borgarna lyckades tillskansa sig den politiska makten på nytt – socialister.

Finansmyndigheten har en oerhörd makt i Sverige. Finansinspektionen har i sin hand ett antal maktbemängda funktioner som enligt den juridiska ABC-boken i en rättsstat in bör förenas och gör det inte heller i Schweiz. Den svenska finansmyndigheten tillåter sig att både agera som övervakare, utredare, åklagare och domare. Enligt Olof Hedengren aldrig någon lyckats ändra på ett dramatiskt beslut av dem.

Olof Hedengren beskriver också hur irrationellt de svenska myndigheterna agerade under den förra bankkrisen genom att försvara den fasta växelkursen. Till skillnad mot vad som händer under denna kris höjdes räntan till rekordnivåer. När ränteraseriet nådde sin kulmen i september 1992 var marginalräntan absurda 500 procent.

Med dessa räntenivåer var Riksbankens ambition att med finansiellt våld hugga ner spekulanterna, men följden blev bara att man tog död på en stor del av det svenska näringslivet. Man borde ha förstått att ingen institution, inte ens ett rikt lands centralbank, kan stå emot om det fria och globala kapitalet bestämt sig för att gå i en viss rikting.

Efter räntetoppen i september tog det drygt två månader innan det slutliga fallet kom och Riksbanken tvingades att sträcka flagg.

Det finns förvisso många fundamentala likheter mellan Schweiz och Sverige. I grunden är det två gamla frihetssträvande bondefolk. Bägge länderna har en liten befolkning och är officiellt neutrala. Skillnaden är att svenskarnas internationella köpkraft på 40 år minskat med 80 procent. Detta utan att svensken i gemen verkar ha förstått vad som skett.

Sverige skulle sjunkit betydligt djupare under denna kris om vi inte haft en stark exportindustri., samt att vi tvingats devalvera med jämna mellanrum sedan 70-talet. Senast 1992. Till skillnad från i Schweiz är min uppfattning att man även hos den borgerliga regeringen inte lyckats förstå företagarnas villkor. Sverige byråkrati har fortfarande inte minskat. Snarare tvärtom. Vi ser många absurda effekter av denna räddhågsna politik.

Effekterna av den förra bankkrisen är ju den svåraste finansiella krisen som någonsin drabbat Sverige. Den fick stora ekonomiska påföljder som företagen och svenska folket fick vara med och betala tillbaka. På grund av krisen ökade statsskulden med astronomiska tusen miljarder kronor, plus ränta.

Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund