Den europeiska valutaunionen EMU har utvecklats till ett dyrbart experiment, och historiens dom kommer att bli hård, skriver Stefan de Vylder i sin bok: Eurokrisen (Ordfront förlag, 2012)

Bokens titel: Eurokrisen
Författare: Stefan de Vylder
Förlag: Ordfront förlag, 2012

Hans bok är en skakande skildring vad som har gått snett med det politiska prestigeobjektet EMU. Tonvikten i boken ligger på en analys av orsakerna till valutaunionens kris, på de hittillsvarande kostnaderna för den nuvarande globala bankkrisen, och på den bedrövliga krishanteringen.

Planerna på den europeiska valutaunion har ju funnits länge. Redan i förarbetena till Romföredraget från 1957 nämns tanken på en gemensam valuta för Kol – och Stålunionens sex medlemsstater, något som på nytt aktualiserades i den så kallade Wernerplanen som antogs 1971. Men det var först den 1 januari 1999 som det så kallade tredje steget i bildande av EMU kom till skott.

Euron infördes då inom EU som expanderat kraftigt – som elektronisk valuta – i elva medlemsstater: Tyskland, Frankrike; Holland, Belgien, Italien, Irland, Finland, Luxemburg, Spanien, Portugal och Österrike.

Sverige som skrivit på EU fördraget och blev med i det europeiska samarbetet redan 1995, har inte begärt något undantag från eurosamarbetet, men medverkar ändå inte. Men i bagaget har vi dystra erfarenheter från att försvara en fast växelkurs. Om det är därför man har valt att avstå från eurosamarbetet, vill jag låta vara osagt, eftersom svenska folket i en folkomröstning redan röstat nej till att medverka.

En fast växelkurs har en stor nackdel för ett land som kämpar för att försvara en övervärderad valuta. Att spekulera mot en sådan när den befinner sig under press – som till exempel den svenska kronan 1991 – 1992 – är fullständigt riskfritt eftersom det bara finns två utfall: antingen vinner man, eller också förlorar man inte.

Många finanskriser, men ingen ”valutakris”, har inträffat i länder med rörlig växelkurs. Med flytande växelkurs försvinner behovet att försvara valutan med stolligheter som 500 procents ränta, som Sverige under en kortare tid laborerade med i syfte att försvara en övervärderad och dödsdömd fast växelkurs.

Att förhindra bankrusningar och kapitalflykt från de krisländer inom EU som drabbats med full kraft av den nuvarande globala bankkrisen är också svårt rent legalt. De fyra friheterna inom EU för varor, arbetskraft, tjänster och kapital är själva hörnstenen i den europeiska ekonomiska unionen, och kan knappast kringgås utan vittgående konsekvenser.

Lissabonföredragets artikel 66 medger visserligen länder ”under exceptionella omständigheter”, och under en period av högst sex månader, kan införa vissa restriktioner mot fria kapitalrörelser, men detta gäller endast gentemot länder utanför EU.

Alla bankkriser är inte en följd av spruckna bubblor. Men de flesta. I USA var det bubblor på fastighetsmarknaden, i kombination av ett våldsamt risktagande från bankerna och allehanda obskyra värdepapper som utlöste den senaste krisen som vi fortfarande inte sett facit på. På samma sätt som våldsamma fastighetsspekulationer startade den förra svenska bankkrisen.

I övriga Europa var orsakerna till den senaste bankkrisen delvis annorlunda, men även här fanns det gott om bubblor: de brittiska, irländska och spanska fastighetsbubblorna, snabbt stigande aktiekurser i många länder, en kreditexpansion från europeiska banker som ledde till en sanslöst överdriven privatkonsumtion med lånade pengar, och många andra symtom på en obalanserad utveckling.

Av de krisländer som så småningom kom att nedsättande kallas PIIGS - länderna – Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien har utvecklingen efter 2007 blivit en ren katastrof. Det förtjänas dock att sägas att den senaste globala finanskrisen utlöstes av privata kapitalströmmar. Det var inte regeringarna inom EU som utlöste krisen utan privata banker som blåste upp de bubblor som sedermera sprack.

Orsaken till den snabba försämringen av samtliga OECD-länder varierar, skriver Stefan de Vylder. I fallet Irland, som gick från en statsskuld på mindre än 25 procent av BNP år 2007 till nästan hundra procent några år senare, handlade inte minst om följderna av en sprucken fastighetsbubbla följd av en oundviklig bankkris.

I Spanien handlade det också om en fastighetsbubbla som blåsts upp av billiga lån, inte minst från tyska banker, men som sedan sprack, med förödande konsekvenser för sysselsättning och inkomster.

I Portugal och Italien fanns det egentligen inga bubblor som sprack. Däremot föregicks krisen av en långvarig stagnation, som medförde en betydligt försämrad konkurrenskraft. I länder som Storbritannien och några andra länder som försökte möta finanskrisen med en expansiv finanspolitik spelade ofinansierade stimulansåtgärder en betydande roll för att försämra redan skakiga statsfinanser.

Vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 -1993 har hänt hittills under denna kris är att bankerna gjort sig skyldiga till överdrivet risktagande och påföljderna gynnar ensidigt bankerna. Går det bra är vinsterna privata, går det dåligt tar företagarna, staten/skattebetalarna hand om riskerna. En likartad risk föreligger, enligt de Vylder, om en medlem av en valutaunion kan föra en ansvarslös politik i förvissningen om att landet kommer att räddas om det går riktigt dåligt.

Det är viktigt att se både Maastrichtföredraget och Lissabonföredraget är mycket tydliga på denna punkt: EMU skulle vara en valutaunion – men inte en bankunion – inte en fiskal union eller en transferunion.

Många av de improviserade sätt att möta krisen på som de ansvariga ledarna för EU och ECB har tillgripit går stick i stäv med såväl intentionerna som reglerna i EU:s fördragstexter. Det är därför begripligt när länder som Tyskland och Sverige med flera reagerar starkt mot en ordning som innebär att några medlemsstater kan dra på sig stora underskott som andra länder tvingas finansiera.

”För lite och för sent” har varit en ständigt återkommande reaktion på räddningspaketen till Grekland, Irland och Portugal, som alla har karaktärer av brandkårsutryckningar. De ”brandväggar” som skulle rädda de tre första krisländerna undan kollaps och samtidigt förhindra att krisen spreds till de stora och riktigt farliga länderna – Spanien och Italien, på sikt även Frankrike – var alltför klena. Men talet om brandväggar dolde EMU:s grundläggande konstruktionsfel.

En avgörande brist på stödpaketen var att de behandlade kriserna som kortfristiga likviditetskriser snarare än som tecken på insolvens. Hur det hela slutar är det ingen som vet. Men vad regeringarna nu måste göra är att undvika ett fasansfullt slut, och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Finansmarknadernas stora och växande betydelse i moderna ekonomier är på både gott och ont. Mest på ont. Den växande makt som har samlats i den finansiella sektorn har skapat ett beroende av finansbolagens kortsiktighet, nervositet och girighet som varken en långsiktigt hållbar utveckling eller den politiska demokratin mår bra av.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningenbr> Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund