Med Optionsmäklarna, OM, som bildades 1984, infördes optionshandel i Sverige. Företaget blev banbrytande även internationellt. 1998 förvärvade OM Stockholms fondbörs. Två år senare lade bolaget ett i hela världens uppmärksammat bud på hela Londonbörsen, och efter det förvärvades Helsingfors – och Köpenhamnsbörserna innan bolaget slogs ihop med Nasdaq till Nasdaq OMX 2008.

Bokens titel: Det ordnar sig
Författare Olof Stenhammar
Förlag: Ekelids Förslag, 2012

Om hur OM skapades och utvecklades har Olof Stenhammar – som ledde företaget från start till mål – skrivit en spännande och läsvärd berättelser om mödan och tillfredsställelsen att skapa ett helt nytt företagskoncept, i sin självbiografiska bok: Det ordnar sig (Ekerlids förlag, 2012)

Det började med aktieoptioner i USA, där han arbetade i sin ungdom. Veckan innan Olof Stenhammar fick sin mäklarregistrering, den 26 april 1976, hade USA:s första aktieoptionsbörs Chicago Board of Options Exchange, CBOE, startat börshandel i 15 olika köpoptioner i aktier noterade på New York-börsen. Säljoptionerna introducerades först 1978. Stenhammar hade då som enda mäklare på Hartfordkontoret där han arbetade gått igenom en kort introduktionskurs i vad aktieoptioner var för något.

På den tiden var aktiesparare i USA generellt helt okunniga om denna handel. Det gav Stenhammar ett värdefullt verktyg i hans framtida kundkontakter i hans arbete som retail broker.

Att vara retail broker innebar att han bara fick rikta sig mot privatkunder. Inga institutionella kunder. Det var ett rent krängarjobb och inte alls så tjusigt som man kan föreställa sig. Han skulle få lön i sex månader, men sedan skulle hela hans uppehälle var helt beroende av provision. Det var en tuff situation att börja ett nytt liv med som han till slut lyckades att bemästra och vidareutvecklas i.

I Sverige har det av tradition länge funnits en negativ inställning till försäljare och försäljning. Krängare är lågt rankade på den sociala stegen. Åtminstone har det varit så tidigare, men det har blivit bättre.

När Olof Stenhammar så småningom återvände till Sverige, för att starta OM, fick han snart klart för sig att det kan kosta mycket att försöka störa den etablerade bankstrukturen i Sverige. Bankerna må dagligen bekämpa varandra och slåss om kunderna och marknadsandelarna. De fyra storbankerna lever ändå egentligen i en rätt skyddad omgivning.

De förändringar som sker i marknadspositioner mellan bankerna är kortsiktigt marginella, anser Stenhammar. Men om någon kommer in med en idè som innebär att maktstrukturen i bankoligopolet ändras för mycket – då förenar man sig snabbt för att stoppa tilltaget – vilket Stenhammar snart fick erfara.

På OM har han sett åtskilliga exempel på detta. Den långa kampen om Stockholms fondbörs och maktstriden om VPC är några exempel. Han råkade också sätta fingret på en mycket öm punkt när han och hans medarbetare introducerade elektronisk börshandel i ränteinstrument 1986. Idén med optionshandel är en handel med skyldigheter och rättigheter. Den som köpt en rättighet måste veta att det underliggande värdet verkligen finns om han väljer att utnyttja sin rätt. Därför måste dagligen säkerheter ställas och det är clearingens uppgift att hålla reda på. Clearingen är optionshandelns hårda kärna och det får aldrig råda det minsta tvivel om att alla krav kan uppfyllas.

Under våren 1985 blev det allt tydligare hur OM slutligen skulle organisera sig mot marknaden. Företaget skulle huvudsakligen spela fyra roller:

1. Marketmakerrollen

2. Mäklarrollen

3. Clearingrollen

4. Marknadsplatsrollen

Stenhammar hade en fast övertygelse om att OM skulle vara ensam som market-maker. Det vill säga att kontinuerligt se till att det alltid fanns köp- och säljkurser på varje option. Ända sedan projektets begynnelse var OM:s tanke att OM som mäklare skulle ha egna slutkunder. Aktieägare, som de skulle förmedla optionsaffärer med till OM:s börs.

Clearing – och marknadsplatserna var givna. OM tvingades ta clearingen eftersom medlemmarna inte hade system och kunskap för clearing. Det skulle bli deras stora lycka. Kritiken mot att clearingen skulle skötas av ett privatägt vinstdrivande företag väckte däremot stark kritik redan från början, även från flertalet av OM:s blivande medlemmar.

Olof Stenhammar får ofta frågan om han redan när han startade OM såg den stora potentialen och de kommande internationella framgångarna. Han svar är: absolut inte. Efter vistelsen i Amerika ville han starta något eget i Sverige som kunde utvecklas så bra att han och hans familj kunde leva på det med någorlunda trygghet.

Han sammanfattar på ett bra sätt entreprenörens dilemma. Han måste vara envis och själv ha en obändig tro på sin idé. Stenhammar brukar råda entreprenörer att förbereda sig på att den enda person som inledningsvis kommer att tro på idén är han själv. I Sverige omges man hela tiden med negativa strömningar. "Det går inte. Det får man inte göra" etc. Sedan måste man kunna entusiasmera några nyckelfigurer, som framförallt kan hjälpa till med nödvändigt riskkapital.

Vad bestod då "OM-konceptet" av ? OM ville inte bara sälja ett datasystem. De ville sälja helheten och de beslutade därför att den skulle vila på fyra hörnstenar: Organisation, utbildning/marknadsföring, datasystem och legal struktur.

Men vägen till framgång var inte lätt. Ledarna för Stockholmsbörsen surnade till och ville konkurrera med OM, med deras eget system Sofe, som inte blev särskilt långlivat. Sofe utlovades – utan att ens presenterat sitt regelverk – samarbetsmöjligheter med börsen. Chefen för Sofe var den nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves. Han hade i ett hemligt PM utryckt att han ville krossa OM, utan att ens kunna bygga upp ett eget system. Men bataljen med Sofe blev en historisk triumf för OM. Efter åtskilliga miljoner i förlust fick Sofe snart läggas ner.

Kampen med Stefan Ingves och hans bundsförvanter var inte den enda striden som OM tvingades utkämpa. Stenhammar hade tidigare haft hårda duster med Hans Löwber som var chef för den dåvarande bankinspektionen i olika frågor och han visste att när han bestämt sig var han helt orubblig. Han drog sig inte för att gå utanför sina och Bankinspektionens egentliga befogenheter om han ansåg att ärendet tarvade det.

Hans Löwbeer gillade inte optionshandeln och saknade den kunskap och förståelse för finansmarknadernas funktion, som hans företrädare Sten Wahlberg trots allt besatt. Löwbeer var för Stenhammar symbolen för en maktfullkomlig byråkrat.

Olof Stenhammar hade försiktigt frågat om Bankinspektionens sanktionsmöjligheter i det som de själva såg som ett rent skatteärende, där Bankinspektionen var inblandad. Löwbeer klargjorde med stor tydlighet att han inte skulle dra sig för att omgående dra in OM:s fondkommissionärsbestånd om det skulle behövas. Men efter den kritik som sedan riktades mot Bankinspektionen, blev det aldrig några sådana drastiska åtgärder mot OM.

I stället kom OM under nittiotalet och i inledningen av 2000-talet snabbt att få en ledande roll i världen vad gäller organisation, ägande och drift av börser och marknadsplatser. Alla de framtida och ofta spektakulära framgångar som följde hade nog inte varit möjliga utan den värdegrund som hela OM vilar på och som formades av de första fem årens arbete.

Efter några tidigare förlustår fortsatte framgångssagan för OM. Efter att OM förvärvat de finska och baltiska börserna 2003 och bytt namn till OMX 2004, då även Köpenhamnsbörsen förvärvades, hade företagets position som en stor och viktig spelare i börsbranschen befästs. Företaget var den klart dominerande börsen i norra Europa.

År 2006 kunde företaget också kalla sig för den världsledande leverantören av bland annat transaktions – och clearingsystem. Med förvärvet av den isländska börsen samma år kunde OMX också lansera sig som den Nordiska Börsen.

År 2006 slog företaget både omsättnings – och vinstrekord. Omsättningen blev 3.6 miljarder och vinsten nästan 1,2 miljarder. Företaget var verksamma i ett trettiotal länder och hade 1.320 anställda. OM hade klarat av kriserna och företaget hade till slut positionerat sig väl för att vara en attraktiv partner i den stora parningsdansen mellan börserna som pågick allt intensivare på båda sidor om Atlanten.

Om som startade 1984, värderades till hela 32 miljarder kronor 24 år senare, när företaget såldes till Nasdaq. Mig veterligt har inget annat entreprenörföretag i Sverige nått ett sådant värde på så kort tid. Därmed sattes punkten för Olof Stenhammars långa och till slut lyckliga OM- resa.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund