Giovanni Boccaccios Trattatello in laude di Dante (En liten skrift över Dantes lov.) Översättning och kommentarer av Paul Enoksson. (Atlantis förlag, 2009) är inte bara den första biografin över Dante (1265 – 1321) utan fortfarande en fascinerande introduktion av honom och hans verk.

Bokens titel: En liten skrift till Dantes lov
Författare: Giovanni Boccaccio
Översättning, inledning och kommentarer av Paul Enoksson
Förlag: Atlantis förlag

Han tecknar en levande bild och nyanserad bild av Dante Alichieri, både som människa och som skald. Framställningen är livfull, fantasieggande och präglad av Boccaccios gränslösa beundran för Dante och hans förtrogenhet med dennes litterära verk. Som skald jämför Boccaccio honom med Homerus och Vergilius.

Giovanni Boccaccios (1313 – 1375) beundran för Dante var djup och äkta. När biografin skrevs, hade över ett halvsekel förflutit sedan Dantes landsflykt och över 30 år sedan hans död. De allra flesta av hans florentinska samtida var också döda, och endast om hans senare år kunde Boccaccio få närmare eller mindre trovärdiga upplysningar. – Men när han i slutet av 1350-talet författade sin Trattatello in laude di Dante, varken kunde eller ville han skilja fakta från fabler. ”Den lilla skriften” är därför mer än roman än en biografi.

Det är inte bara en biografi – den första som skrivits om Dante – utan också ett litterärt verk, författat av en av den italienska prosans störste mästare. I stort sett tecknar dock Boccaccio en korrekt bild av Dantes liv, hans barndom, ungdom, politiska aktivitet i Florens, landsflykt och de år som följde.

I Trattatello framhåller Boccaccio att främsta skälet till att Dante skrev Den Gudomliga komedin på folkspråket var att han ville nå ut till en bred läsekrets och inte bara till lärda. Säkert var detta också ett skäl för honom att skriva biografin över Dante på italienska. Tratatello måste också ses mot sin historiska bakgrund, och en viktig fråga är vad Boccaccio hade för syfte med sitt verk.

Det är uppenbart att han ville ge en bild av Dante, både som människa och som skald. Redan i Decamerone hade Boccaccio tecknat mästerliga porträtt, inte bara fiktiva utan även av historiska personer som konstnären Giotto och skalden Guido Cavalcanti.

Den framstående Boccacciokännaren Vittore Branca har betecknat Trattatello som ”en föredömlig och passionerad biografi och en presentation av Skalden som i sig är ett mästerverk och en klar markering för en litterär genre.

Trattatello är emellertid inte bara en liten skrift till Dantes lov utan även en poesins lovsång. Boccaccio framhåller likheten mellan teologin, det vill säga den heliga skrift, och poesin och ger fler exempel på bibelns poetiska framställningssätt.

Genom Dante uppenbarades det florentinska språkets värdighet, hävdar Boccaccio. Genom honom anpassades folkspråkets hela skönhet till en passande rytm. Genom honom kan man verkligen säga att den döda poesin hade fått nytt liv. Dante hängav sig helt åt det poetiska bildspråket, och hur man avslöjar dess sanna innebörd. Därför var han väl förtrogen med Vergilius, Ovidius, Horatius, Statius och alla andra berömda skalder. Dante inte bara fann nöje i att lära känna dem, utan bemödade sig också att i sina högstämda dikter troget efterlikna dem.

Enligt Boccaccios uppfattning lyfte Dante – till italienarnas fromma – folkspråket till en höjd som de aldrig tidigare lyckats uppnå. Man hade tidigare bara använt folkspråket i enkel kärlekslyrik. Genom sina verk visade Dante att det lämpade sig för alla höga ämnen. Dante hade varit målmedveten och djärv nog att göra det till ett medium för allvarliga ämnen med hjälp av stavelsernas antal och rimmens harmoni.

Ryktet om Dantes andra verk förstärktes genom författandet av Den Gudomliga Komedin. Särskilt den del av komedin som kallades Inferno. Det berättas att då han passerade en port där det satt flera kvinnor, sade en av dem med låg röst, dock inte lägre än att den tydligt uppfattades av både Dante och hans följeslagare: ”Kvinnor, ser ni, där är han som beger sig till helvetet och kommer tillbaka när han vill och för med sig nyheter från dem där nere”. En av de andra kvinnorna svarade troskyldigt: ”Ja, du har verkligen rätt ! Ser du inte hur hans skägg är krusigt och hans hy är mörk på grund av hettan och röken där nere”.

Boccaccios oerhörda beundran för Dantes Den Gudomliga komedin hör nog samman med hans egen syn på poesin, som nog var densamma som hos Dante. Han menar att teologi och poesi nästan kan sägas vara samma sak, då ämnet är detsamma. Han säger mer än så – teologin är ingenting annat än Guds poesi. Är det något annat än en poetisk fiktion i Skriften när Jesus säger att han är ett lejon, än ett lamm, än en silkesmask, än en drake, än en klippa, och när Han talar på många andra sätt.

Vad betyder Frälsarens ord i evangeliet om inte annat än det bokstavliga, ett sätt att uttrycka sig som vi brukar beteckna som allegori ? Det förefaller därmed klart att inte bara är poesin teologi utan även att teologin är poesi. För medeltidens poeter var heller inte religionen något som man ifrågasatte. Till skillnad från våra dagars sekulära samhällen var religionen en självklarhet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund