Det mest förödande av alla vapen är inte spjutet eller kanonen – som kan sarga en kropp eller rasera en mur. Det mest förfärliga av alla vapen är ordet – som kan ödelägga ett liv utan att lämna blodspår och vars sår aldrig läker, skriver Paolo Coelho i sin senaste bok: Manuskriptet från Accra i översättning av Örjan Sjögren (Bazar förlag, 2012)

Bokens titel: Manuskriptet från Accra
Författare: Paulo Coelho
Översättning: Örjan Sjögen
Bazar förlag

Paulo Coelho är en av världens mest lästa författare. Hans böcker har sålts i mer än 140 miljoner exemplar och är översatta till 73 språk. Idéerna, filosofin och tematiken i hans böcker inspirerar säkert många – att söka sin egen väg – och hitta nya sätt att betrakta världen och religionen på. Många av hans böcker är översatta till svenska, som jag tidigare recenserat. De flesta av dem i Sundsvalls tidning.

Vad Coelho menar i den här boken – är att vi måste se till att bli herrar över vårt språk – så att vi inte blir slavar under orden. Även om orden används mot oss, bör vi avstå från att ge oss in i en strid, som ändå aldrig kommer att få någon segrare. I det ögonblick som vi sänker oss till samma nivå som vår gemene motståndare, utkämpar vi en strid i mörkret, och den ende som kan vinna är Mörkrets herre.

Hans ord, hur vi bör tänka och handla besannas, redan när det gäller förberedelserna kring slaget om Jerusalem 1099, som boken indirekt handlar om. Medan Jerusalem förbereder sig på korsfararnas oundvikliga invasion kallar en grekisk man, känd som kopten, stadens invånare till ett möte. Kristna judar och muslimer, alla samlas på torget till vad de tror skall bli ett uppfordrade försvarstal.

Allt tyder på att nederlaget är nära – fienden är både starkare och bättre utrustade än de – men i stället för att mana till strid ber kopten sina grannar att söka visdom i sin egen vardag. Det är koptern som med sina råd spelar huvudrollen i vad som händer dagen före den stora invasionen. Hans ord borde fler ha lyssnat till i liknande situationer, som ständigt upprepas, i både naturen och hos människan.

Koptern menar, att förlora en strid eller att förlora allt vi tror att vi äger, får oss att känna sorg. Men när sorgen går över upptäcker vi den okända kraft som finns i var och en av oss, en kraft som överraskar oss och ökar vår respekt för oss själva. Om han bevarar sin heder och värdighet kommer han aldrig att besegras, även om han förlorar, för hans själ kommer att vara oskadd.

Kan bladet, när det faller från trädet på hösten, känna sig besegrat av kölden, frågar han sig ? Trädet säger till bladet: ”Det är livscykeln. Även om du tänker att du kommer att dö lever du i själva verket kvar i mig. Tack vare dig lever jag, för genom dig har jag kunnat andas. Tack vare dig har jag också känt mig älskad, eftersom jag kunnat ge skugga åt den trötta vandraren. Din sav är min sav, vi är en och samma sak”.

På samma sätt förhåller det sig med kärleken. Kan en ung man som blir avvisad av sin första kärlek påstå att kärleken inte finns ? Den unge mannen säger till sig själv: ”Jag kommer att träffa någon som kan förstå vad jag känner. Och jag kommer då att leva lycklig resten av mina dagar.

Förtvivlade söker sig många gånger till religionen, i avsikt att ge en mening åt livet, ty en kamp i trons namn tycks alltid bevisa något stort, som kan förvandla världen. ”Vi arbetar för Gud”, intalar de sig. Så förvandlas de till gudfruktiga människor. Därefter förvandlas de till evangelister. Och till slut riskerar de att förvandlas till fanatiker.

De förstår inte att religionen är till för att vi tillsammans ska få dela på mysterierna och delta i tillbedjan, men aldrig att förtrycka och omvända andra. Det största beviset för Guds mirakel är livet, skriver Paulo Coelho.

Fråga en ängsblomma: ”Känner du dig värdelös för att du inte gör något annat än ger upphov till likadana blommor ?” Och den kommer att svara: ”Jag är vacker och skönheten är mitt skäl att leva”

Fråga en flod: ”Känner du dig värdelös för att du inte gör något annat än ständigt flyter åt samma håll ?” Och den kommer att svara: ” Jag försöker inte vara värdefull, jag försöker vara flod.”

Ingenting är värdelöst i Guds ögon. Inte ens ett blad som faller från trädet, inte ens en insekt som dör, därför att den irriterar någon. Allt och alla har ett skäl att finnas. Glädje är en av Den Allsmäktiges främsta välsignelser. Om vi är glada är vi på rätt väg. Rädslan drar sig långsamt tillbaka, för den har inte fått så stor betydelse som den hade hoppats. Alla väsen och varelser som har skapats under solen, från fåglarna till bergen, från blommorna till floderna, reflekterar skapelsens underverk.

Stackars dem som tänker: Jag är inte vacker för kärleken har aldrig knackat på min dörr. Men kärleken har visst knackat på dörren – bara det att de här personerna inte öppnade eftersom de inte var beredda att ta emot den. De försökte göra sig fina, fast de i själva verket redan var klara. De försökte imitera andra, fast kärleken sökte något personligt. De ansträngde sig för att reflektera det som kom utifrån och glömde att det starkaste ljuset kommer inifrån.

Endast den som med ödmjukhet och mod accepterar Guds outgrundliga plan vet att hon eller han är på rätt väg, skriver Paulo Coelho.

Naturen är ett bevis för Guds kärlek. Trots allt vi gör fortsätter den att älska oss. Så låt oss respektera och försöka förstå vad naturen lär oss. Vi älskar för att kärleken befriar oss. Ju mer hjärtat närmar sig enkelheten, desto mer kan det älska utan rädsla.

Må vi ha förmåga att känna igen den enda väg som är värd att gå, uppmanar oss Coelho: den där kärleken uppenbarar sig. Må vi kunna väcka den kärlek som slumrar inom oss själva innan vi väcker kärleken hos andra. Bara på det sättet kan vi vinna tillgivenhet, entusiasmen och respekt.

Må vi ha förmåga att skilja på de strider som är våra, de strider som vi föses in i mot vår vilja och de strider vi inte kan undvika därför att ödet har placerat dem i vår väg.

Min uppfattning är densamma som Coelhos, när det gäller vaksamheten mot orden. Hur vi bör agera – när de felaktiga och orden uppmanar oss till en kamp som från början är förlorad – är också någon som man bör tänka på och reagera i tid på.

Hur kom det sig att ingen reagerade i Tyskland när Hitler förtalade och förintade judarna och försökte ödelägga och lägga under sig andras länder. Samma sak kan säga om Maos blodiga revolution i Kina och Lenin och Stalins i massaker det forna Sovjetunionen. Deras ord och gärningar förhärligas fortfarande av många, trots det stora onda de gjorde sig skyldig till, både mot den egna befolkningen och andra länder.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen