Adolf Hitler var bara en av hundratusentals unga pojkar i det tidiga 1900-talets Europa – som läste och uppslukades av den berömde upptäckaren Sven Hedins böcker – över Asienkartans vita fläckar.

Bokens titel: Vi som beundrade varandra så mycket
Författare: Axel Odelberg
Förlag: Norstedts förlag 2012

Däremot var Hitler den ende av alla dessa beundrare som blev diktator i Hedins favoritland Tyskland, skriver Axel Odelberg i sin välskrivna och lättflytande biografi över den berömde svenska upptäcktsresanden och författaren Sven Hedin i boken: Vi som beundrade varandra så mycket (Norstedts förlag 2012)

Beundran var ömsesidig. Idag framstår det som obegripligt att någon kunde falla för Adolf Hitler. Men på 1930-talet, när Hitler röstades till makten, föll skuggor och dagrar annorlunda. Hitler vann tiotals miljoner tyskars förtroende och han samlade sympatisörer långt bortom Tysklands gränser.

Sven Hedin tillhörde upplysningstraditionen där forskningens frihet och vetenskapens oberoende var överordnade värden. Att vidga kunskapens gränser hade varit det yttersta motivet för alla faror och mödor han utsatte sig själv och andra för under karriären som upptäckare och forskningsresande.

Tysklands nya makthavare tänkte annorlunda. De stödde bara den forskning som gagnade den nazistiska världsåskådningen. I övrigt prioriterades mål som till exempel att tränga undan judarna, vilket bekymrade Hedin. Sven Hedins entusiasm över de sociala och ekonomiska framstegen i Hitlers Tyskland påminner om hur många idag som imponeras av Kinas snabba uppsving, snarare än att uppröras över förtrycket i landet.

Innan Hitlers makttillträde hade världsdepressionen 1929 slagit mycket hårt mot Tyskland. Arbetslösheten steg 1932 till 27 procent, högst i världen. Det var i den situationen som Hitler trädde fram med löftet att ogiltigförklara Versaillesfreden som blev resultatet av första världskriget, som Tyskland förlorade. Adolf Hitler lovade få ekonomin på fötter, ordna sysselsättning, förbättra levnadsstandarden, återta förlorade landområden och förena alla tyskar i ett blomstrande Stortyskland.

Det var ett förföriskt budskap. Människor ville tro på Hitler. Det hade Hedin inte gjort till att börja med. Tvärtom. Men sedan blev han frälst och skrev Tyskland och världsfreden. Det påminner om, i sitt naiva bejakande av nazismens landvinningar, om de romantiska skildringar från maoismens Kina som producerades på 1960- och 1970-talen av Jan Myrdal och andra medlemmar av den skrivande vänstern.

Kina var den lyckade socialistiska samhällsomvandlingens land, präglat av arbetsglädje och solidaritet. Även en borglig liberal författare som Lars Gustafsson hyllade maoismen efter ett tre veckor långt besök i Kina på 70-talet. I boken: Kinesisk höst 1978 slog han fast att socialismen i Kina skapar lycka. Sven Hedin berättade liknande saker om naziregimen i Tyskland 40 år tidigare. För en konservativ rojalist som Hedin, borde den tyska socialismen ha tett sig rätt frånstötande, men det gällde olika kriterier för Sverige och Tyskland, ansåg han.

Tyskland och världsfreden kom aldrig ut i Tyskland eftersom Hedin vände sig mot nazisternas förföljelser av judarna. Däremot publicerades boken i Sverige, utan att bli någon större framgång, till skillnad mot Hedins tidigare böcker. Göteborgs Handels – och Sjöfartstidnings recension var signerad professor Herbert Tingsten, sedermera legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter. Tingsten smulade sönder boken i sin recension, som även trycktes i flera andra tidningar. Han inledde sin långa förgörande artikel med orden: ”Vi lider ingen brist på ovederhäftiga och intellektuellt lösliga reseböcker från det nya Tyskland. Dr Hedins bok är en av de sämsta, kanske den sämsta”

Idag, i ljuset av andra världskriget och Förintelsen, framstår Hedins Hitlerbeundran som komprometterande och skämmig, men då på hösten 1937, två år före kriget och fyra år före Wannnseekonferensen, var det inte oanständigt att beundra Hitler än att hylla Stalin eller lovprisa ordförande Mao, skriver Axel Odelberg.

Sven Hedin – som trots att han reagerade mot de värsta övergreppen mot judarna – behöll hela tiden sin stora beundran för Hitler. Han tog så småningom ändå avstånd för vad som skedde i mot judarna i både Tyskland och Polen. ”De tyska grymheterna mot Polens judar är förfärande. Man förstår att judarna i hela världen underblåser kriget mot Tyskland. Detta är skörden av judepolitiken. En sådan behandling av människor går inte i längden. Den måste hämna sig”, slog Hedin fast i sin dagbok.

Hitlers framgångar under andra världskriget imponerade på Sven Hedin. När Frankrike kapitulerade i juni 1949 blev Hedin nästan lika häpen som då han fick nyheten om attacken mot Danmark och Norge. Alltsedan Napoleon – en av Hedins stora hjältar i historien – hade fransmännen rykte om sig att vara formidabla krigare. Hur var det möjligt att detta tappra och militärt högtstående folk totalt krossats på bara 40 dagar ? frågade han sig.

När Hitler hade nått maktens tinnar tog han kontakt med sin gamla idol som med tiden blev en av hans mest trogna beundrare. Hedin försvarade nästan allt Hitler tog sig för, förutom förföljelsen av judar. De bådas möten formade sig till orgier i ömsesidigt smicker, medan den svenska offentligheten alltmer tog avstånd från den gamle upptäckaren och hans sympatier för Führern.

Men Hedin var också i hemlighet den svenska regeringens bäste informatör, avslöjar Axel Odelberg, om hur man tänkte i Berlin i frågor som var livsviktiga för den svenska säkerhetspolitiken, Hitler och de andra nazipamparna svarade villigt på Hedins alla frågor. Efter möten skrev han långa, utförliga rapporter som sändes med kurirposten till UD i Stockholm där de studerades med febrilt intresse.

Inte ens krigsnederlaget och Hitlers självmord fick Hedins beundran att vika. I en dödsruna i Dagens Nyheter kallade Hedin Hitler för ”en av de största män världshistorien ägt.” En uppfattning som nog inte delas av många i dag.

Hedin fick mycket kritik för sina resor till Tyskland och häcklades i både den svenska och utländska pressen för mötena med Hitler. Han kände sig missförstådd. Han var övertygad om att han främjade Sveriges intressen när han verkade för gott samförstånd med Tyskland, men kallades för förrädare och beskylldes för att sakna fosterland.

Hösten 1942 hade det industriella avlivandet av judar och andra misshagliga folkslag och individer kommit igång på allvar i Tredje Riket. Men det berättade inte den nazistiska ledningen offentligt, och inte heller i förtroende, ens för en trogen anhängare som Hedin. Han hade ju kritiserat behandlingen av judarna i sin i Tyskland förbjudna bok: Tyskland och världsfreden och dessutom motsatt sig en tysk propå hösten 1941 om att ge ut boken i Tyskland, fast med judekapitlet struket.

I fråga om judepolitiken kunde Hedin inte göra mycket. Han hade försökt åtskilliga gånger men endast i ett enda fall nått marginell framgång. Det var då han efter många påstötningar lyckades ordna så att hans gamle studiekamrat Philippson fick sitt bibliotek och sina manus till sig när han blev förvisad från sin bostad i Köln till ett av Hitlers koncentrationsläger. I övrigt hade hans insatser för judarna varit resultatlösa.

Vändningen i kriget fick många tyskvänner att byta sida. De kallades roddare i pressen; ett bildspråk som syftade på att de satte sig i sina båtar och rodde över till andra sidan, när det började te sig grönare. Hedin var ingen roddare. Opportunism hörde inte till hans synder. Han var en trogen vän i med-och motgång. Lojal som en tennsoldat stod han kvar på tysk sida.

Axel Odelbergs bok, som skildrar vänskapen mellan Adolf Hitler och Sven Hedin, redovisar också de ekonomiska påföljderna för Hedin, genom hans vänskap med Hitler, på ett mycket bra sätt. Boken ger också en bra sammanfattning om vad som hände under andra världskriget och hur det överhuvudtaget kunde vara var möjligt att rösta fram en person som Hitler.

Fortfarande vet vi inte allt om de fruktansvärda förbrytelser som nazisterna gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. Den nazistiska förintelseapparaten med koncentrationsläger, slavläger, arbetsläger, och getton som oliktänkande och judar helt oförskyllt hamnade i ,är lång mer omfattande än vad man tidigare vetat. En ny kartläggning som nyligen gjorts listar 42.500 olika sådana platser i Europa.

Kartläggningen har gjorts av historiker vid det amerikanska förintelsemuseet i Washington och har pågått i 13 år. I början av mars 2013 beskrevs resultaten i en längre artikel i New York Times.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen