Antologin Äganderätten – dess omfattning och begränsningar. Redaktör Karin Åhman (Justus förlag, 2009), har tillkommit som ett resultat av ett flerårigt samarbete mellan ett antal av författarna. Flera av dem har medverkat som lärare vid juridiska institutionen i Uppsala i fördjupningskursen: Principer för egendomsskyddet.

Bokens titel: Äganderätten – dess omfattning och begränsningar
Redaktör: Karin Åhman
Justus förlag: 2009

Vad författarna till antologin tar upp, är tänkvärda och viktiga frågor. Som strandägarens rätt av Bertil Bengtsson. Vad som är en rättvis ersättning när mark tas i anspråk med tvång av Fredrik Bonde. Några reflektioner om äganderätten, staten och kapitalet av Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer. Tvångsinlösen av aktier – ett konstitutionellt problem? Av Måns Karlsson.

Hur påverkas svensk äganderätt av Europadomstolens praxis? Av Joakim Nergelius. Skatt och egendomsskydd av Fredrik Sterzel. – Om makars äganderätt i ett långtidsperspektiv av Maria Ågren. Äganderätten i konflikt med andra skyddsvärda rättigheter eller intressen av Karin Åhman. Allemansrätten och markägaren av Åsa Åslund.

Vad boken handlar om är att varje egendom skall vara tryggad och att ingen skall tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådan förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose allmänna intressen.

Paragrafen som detta stöder sig på återfinns i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I det följande Europakonventionen som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Europakonventionen – Sverige den 11 januari 1952. Men det skulle dröja länge innan Sverige lovade att följa konventionen som blev tvingande svensk lagstiftning först 1995, när Sverige blev medlem i den Europeiska Unionen (EU)

Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits av FN:s universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna. Därför är den första fråga som jag ställer mig varför Sverige fortfarande – i många fall som jag tagit del av – inte följer dessa principer.

Om respektive bidrag kan sägas följande: Bertil Bengtsson som skriver om strandskyddet ur ägarperspektiv visar att det även mellan fastighetsägare sinsemellan kan finnas olika intressen när det gäller hur regler skall utformas, avseende tillgången till våra stränder. Strandskyddet är med andra ord inte enbart en fråga som avser intressen mellan en markägare och en icke markägare.

Fredrik Bonde belyser ersättningsfrågor vid markavstående och han svarar på frågan vad som är att anse som rättvis ersättning när mark tas i anspråk genom tvång. Flera av de regler som återfinns i expropriationslagen menar han bör moderniseras och ersättas med regler som bättre överensstämmer med dagens uppfattning om hur ersättning ska bestämmas.

Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer ger oss en berättelse om hur avvägningen mellan de allmänna och enskilda intressen vid markplanering med åtföljande inlösen ska gå till. I deras fall som tas upp i boken får vi följa ett av Centrum för rättvisa senaste fall som rörde en familj i Skåne som riskerade att förlora sitt hem för etablerande av en exportfirma.

Måns Karlsson skriver om hur skyddet för egendom bättre borde tillvaratas i Aktiebolagslagen (ABLs regler) om inlösen av minoritetsaktier och vid fusioner. Han ifrågasätter bland annat om grundlagens krav på att ersättning ska regleras i lag är uppfyllt.

Joakim Nergelius ger en betraktelse över vilket inflytande som praxis från Europadomstolen har i svensk äganderättdebatt och i svenska domstolar. Hans slutsats är att man borde ta större hänsyn till denna praxis med tanke på hur omfattande den är både numerärt, men också till dess innehåll.

Fredrik Sterzel diskuterar hur skattereglers innebörd och utformning kan beröra såväl skyddet för egendom som andra grundlagsstadganden. Genom flera exempel belyser han de rättsliga problem som kan uppstå. En av hans slutsatser är att regeringsformen (RF) bör beaktas i ökad omfattning när det gäller skattemål.

Maria Ågren ger en historisk exposé över regler gällande makars äganderätt under bland annat 1700-talet och framåt. Hon visar hur dessa rättsregler påverkades av vilken position kvinnan hade i samhället och att de osynliggjorde kvinnors bidrag till boet.

Redaktören för boken, Karin Åhman, skriver om intressekonflikter som uppstår mellan skyddet för äganderätt och andra erkända rättigheter eller betydelsefulla intressen. Hon menar att dessa konflikter bättre borde tydliggöras såväl i lagstiftningen som i praktiken.

Åsa Åslund, slutligen, skriver om allemansrätt och äganderätt. Hon belyser vilken innebörd allemansrätten har, samt hur den bör uppfattas gentemot äganderätten.

Det är svårt att sammanfatta alla kapitel, till vad som nu måste göras, för att den svenska lagstiftningen inom de områden som författarna tar upp skall kunna förbättras. Min egen uppfattning är att vad Sverige behöver är en ordentlig normkontroll, det vill säga en norm som har en funktion att kontrollera om lagar strider mot grundlagen och därmed kan förklara dem ogiltiga.

De lagar som skrivs i Sverige är ofta motstridiga och luddigt formulerade. Det gäller inte minst allemansrätten. Så har det varit under en längre period. Det gör det svår för domstolarna att veta vilka rättsregler som gäller och hur de i varje domstolsförhandling skall förhålla sig till gällande rätt, eftersom Högsta domstolen (HD) endast tar upp några fall per år till prövning.

Min uppfattning är att lagarnas politiska förarbeten som vi har i Sverige som inte finns i de flesta andra länder, ytterligare försvårar för domstolarna, att vet hur de skall döma i enskilda ärenden.

Mitt förslag, som jag tagit upp flera gånger på Medborgarrättsrörelsens (MRR) styrelsemöten som vice ordförande – förslag som MRR vid flera tillfällen vidarebefordrat till regeringen – är därför att Sverige inrättar en författningsdomstol.

En sådan domstols främsta syfte är att garantera medborgarnas fri- och rättigheter visavi den lagstiftande och exekutiva makten, det vill säga att politikerna håller vad de lovat. Bland de mer kända exemplen på Författningsdomstol kan nämnas den tyska författningsdomstolen som tillkom efter tredje rikets fall och de bittra erfarenheterna av nazisternas övergrepp.

Typiskt för en författningsdomstol är att den kan göra en abstrakt prövning av en lag. Det innebär att det inte behöver finnas någon tvist i enskilt fall för att domstolen skall pröva lagen mot landets grundlag. Varför har vi då inte fått författningsdomstol i Sverige ? Mitt svar är att politikerna vill ha makten. Men de vill inte ta ansvaret för vad de ställer till med.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen