Tusen år har jag funnits här av Mariolina Venezia i översättning av Helena Monti (Norstedts förlag 2008) är en vindlande och gripande italiensk familjekrönika från södra Italien, som sträcker sig genom fyra generationers kvinnoliv, präglade av svält och umbärande – skam och vanära – men också av mod, livsglädje och äventyrslusta.

Bokens titel: Tusen år har jag funnits här
Författare: Mariolina Venezia
Översättning: Helena Monti
Förlag: Norstedts, 2008

Mariolina Venezia är född 1961 i Matera, men bodde i byn Grottole, i syditalienska Basentodalen, fram till 8 års ålder. Hon är utbildad manusförfattare vid Scuola Nazionale di Cinema i Rom och har tidigare producerat dokumentärer samt givit ut lyrik. Tusen år har jag funnits här är hennes första roman och den belönades 2007 med det prestigefyllda litterära priset Premio Campiello. Romanen har getts ut i 20 länder. Filmrättigheterna har sålts till Warner Brothers.

Året är 1861. Giuseppe Garibaldi har enat Italien och landet får en ny kung: Vittorio Emanuele II. I byn Grottole föder Concetta – som är godsägaren don Francescos sambo – honom äntligen en son. Förlossningen är plågsam och långsam. Concettas skrik får olivkrukorna att spricka och får husets hela förråd av olivolja att rinna ut på gatan.

Don Francecso är ett riktigt brushuvud och lika nyckfull som en dag med mistralvind. Eftersom han inte är Cocettas äkta make, tillåter han sig allt. Han hotar han att slänga ut henne varje gång det är något som inte passar honom. Med andra ord, varje gång hon födde honom en dotter.

Concetta har redan fött honom sex döttrar. När han nu får en son, vill don Francesco äntligen gifta sig med henne, för att göra henne till en ärbar kvinna. Att han nu fått sin efterlängtade son, som kan föra arvet vidare, är den enda anledningen till att han vill legitimera sin förbindelse. Det blir inte riktigt som han tänkt sig. Sonen visar sig snart inte alls vara av det virke som fadern velat och omständigheterna inom familjen förändras snart radikalt.

Dagen före bröllopet, mellan Concetta och Francesco, flyr dottern Constanza med fader Antonio, en ung präst från Salerno som hon förälskat sig i. Det som sedan följde var en gräshoppsinvasion, eller som en senkommen frost, som får skotten på trädens grenar att dö. Allt som började växa och blomstra förvandlades till damm och besvikelse. Don Francescos och Concettas bröllop ställs in för all framtid.

Don Francesco tyckte det kändes som han hade fått ett knivhugg rakt in i hjärtat och var som död under en lång tid. När han återhämtat sig hade håret vitnat. Han var så försvagad att han inte längre hade kraft att hota Concetta med att slänga ut henne och hennes avkommor för alltid.

De personliga olyckorna för familjen följer slag i slag. Stridigheter mellan den nya och den gamla kungens anhängare har brutit ut. Den nybildade italienska staten konfiskerar Don Francescos ståtliga släktgård och gör om den till en föreningslokal. Francesco tvingas gifta bort alla sina sex döttrar, för att kunna trygga deras försörjning. De blir alla, av olika anledningar, djupt olyckliga i sina äktenskap.

Francescos ende son , Oreste , blir ordentligt bortskämd redan från början. Han utvecklas till en lat och elak hustyrann. Under 30-talet blir han faschistpartiets ögon och öron och anger byborna för minste förseelse. Candidas äldste son Mimmo relegeras från prästseminariet och väljer läraryrket i stället. Han lyckas med att övertyga alla sina bröder att bli glödande kommunister, som han själv. De kämpar för att staten ska genomföra en jordreform alla lantarbetare väntar på.

På 60-talet görs gasfyndigheter i Grottole och oljebolagen etablerar sig i trakten. Bönderna övergår till att bli industriarbetare och för första gången finns det pengar i omlopp. Men det nyvunna välståndet har inte någon positiv inverkan på byns framtid. Den nya generationen väljer att fly det fattiga och inskränkta livet i Grottole för en mer spännande tillvaro i storstaden Rom.

Det är färgstarka och handlingskraftiga kvinnor som berättar varsin historia om fyra generationer av kvinnor och deras män. Concetta speglar kvinnligheten som förändras tillsammans med sin man, när han har förlorat allt, upptäcker de kärleken tillsammans igen.

Dottern Albina är fången i sin egen bitterhet, efter giftemålet med Vincenzo, som aldrig stått ut med allt lidande som hans hustru åsamkade honom. Han väljer att fly till sin älskarinna så snabbt han kan, även om de fortsätter att leva tillsammans. Medan deras dotter Candida lyckas finna kärleken i Colino – som offrar sin hörsel för henne – och för att slippa göra sin militärtjänst. Concettas barnbarnsbarn Alba är den första kvinnan i släkten som får studera innan hon blir Gioias mor.

Sedan hon träffat Rocco, som är övertygad kommunist förvandlas även hon till en missnöjd hemmafru. Han i sin tur förlorar till slut sin tro på kommunism. I nästa generation är det flickan Gioias vilsenhet och sökande efter ett meningsfullt liv som skildras i boken.

Hon är barnbarn till Candida och vet inte vad hon skall göra med sitt liv. Gioia söker hela tiden nya upplevelser och nya vägar, utan att bli nöjd med sin tillvaro och sitt liv. Till slut återvänder hon till sitt ursprung för att finna sig själv.

Berättelsen om det fattiga och rika livet, med dess stora klassklyftor och orättvisor – för de tidigare generationerna – verkar så avlägset i dagens sekulära Europa. Kampen för en drägligare tillvaro lyfte upp många människor till en helt annan levnadsnivå en tidigare. Men har den stora förändringen gjort oss så mycket lyckligare och våra liv mer innehållsrika ? Vad har hänt med familjelivet, som tidigare betydde allt för de flesta, i tidigare generationer ? Hur tar vi själva vara på den tid vi har i det liv vi lever, är frågor som jag tänker på när jag lagt ifrån mig boken.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen