DOMSTOLSMAKT OCH ÄGANDERÄTT

Bestämmelserna om äganderätten tillhör de mest omstridda delarna av det svenska statsskicket, skriver Karl-Göran Algotsson i sin bok: Äganderätt och demokrati (SNS förlag, 2001) För en del innebär grundlagsfäst äganderätt en inskränkning av demokratin. Jag menar, tvärtom vad många politiker anser, att äganderätten är grundläggande för ett demokratiskt samhälle.

Bokens titel: Äganderätt och demokrati
Författare: Karl-Göran Algotsson
Förlag: SNS förlag, 2001

Under senare år har reglerna om äganderätt ändrats i flera positiva och viktiga avseenden. Regeringsformens paragraf har fått en reviderad lydelse och har dessutom utretts på nytt. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har införlivats i den svenska rättsordningen, EU-medlemskapet borde också påverka skyddet för äganderätten, i mycket större utsträckning än vad som hittills skett.

Karl-Göran Algotsson är docent vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. I sin bok: Äganderätt och demokrati analyserar han den konstitutionella debatten kring den svenska äganderätten.

Politiskt har frågan om det konstitutionella skyddet för äganderätten varit i högsta grad aktuell i Sverige under hela 1990-talet. Sålunda har en rad viktiga konstitutionella frågor skett vilka har relevans för frågan om äganderätten. Den allmänt viktigaste av detta, Sveriges anslutning till EU, som borde ha stor betydelse även för äganderättsproblematiken.

Vidare ändrades 1994 den centrala paragrafen i Regeringsformen (RF) om äganderätten RF 2:18, bland annat i så måtto att skyddet för denna rättighet utvidgades till att gälla inte bara expropriation och dylikt utan även inskränkningar i förfogandefriheten beträffande mark och byggnader. Samma år inkorporerades Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna med svensk rätt, (tilläggsprotokoll nr 1, artikel 1)

Skyddet i Sverige av de grundläggande fri- och rättigheterna, däribland äganderätten, är således numera beroende av – förutom vanlig lag – inte mindre än tre system av rättsregler, nämligen RF, Europakonventionen och EU-rätten.

Varför jag betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för demokratin, är för att den ger medborgarna en starkare ställning gentemot staten – därmed borde vara en garant mot diktatur eller politiskt godtycke.

Vad jag önskar är således både en stark riksdag och starka domstolar. Tyvärr har vi vare sig det ena eller det andra i vårt land. I Sverige är det i likhet med de flesta andra demokratier, regeringen som bestämmer. Majoriteten riksdagen röstar som regeringen vill. Tidigare debatterades de riktigt stora frågorna flitigt i riksdagen, som när riksdagen fattade beslut om införandet av löntagarfonder i Sverige, hösten 1983.

Den frågan vållade en av de större politiska striderna i Sverige under hela 1900-talet. Den socialdemokratiska regeringen drev igenom löntagarfonderna, med stöd av vänsterpartiet kommunisterna, under starkt motstånd från en enad borgerlighet. Moderaterna fann den bristande beredningen inför fondernas införande desto mer anmärkningsvärd som löntagarfonderna åsyftade en förändring av en djupgående karaktär. Frågan den gången var om Sverige skulle byta ekonomiskt och därmed i förlängningen även ett politiskt system. Förslaget innebar ju att medel tvångsvis överfördes från privata företag till löntagarfonder, medel som dessa fonder sedan skulle använda för inköp av aktier i samma företag. Detta skulle i realiteten medföra att företagen tvingades finansiera sin egen socialisering.

I dag verkar det numera vara så att regeringen bestämmer, utan att det blir någon större debatt i riksdagen. Riksdagsledamöterna gör som regeringen vill. Det gäller de riktigt stora frågorna som det nya pensionssystemet – som ganska omgående visade sig inte ge det utfall som politikerna hade lovat – som gick igenom utan någon större debatt i riksdagen. Även stödet till krisbankerna under både den förra och denna globala bankkris, och konfiskation av privat egendom, som blev den direkta följden av krisen, har hittills inte handlagts som det borde.

När det gäller den stora förändringen i våra domstolar, kunde denna förändring äga rum utan någon större debatt vare sig i massmedia eller i riksdagen. Vilken makt – våra domstolar har och dess kontrollmyndigheter får – visar hur domstolsväsendet drastiskt har försämrats i vårt land. Införandet av prövningstillstånd, redan i andra rättsinstans, visar att domstolarna inte längre klarar av sina arbetsuppgifter, utan måste börja avvisa mål i större skala än tidigare, för att hinna med sina egentliga arbetsuppgifter.

Med kontrollmyndigheterna Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) är det lika illa, som Gunnar Strömmer skriver om i boken: Våra rättigheter V (Rättsfonden, 2007) Besluten som fattas av JO är inte bindande och leder sällan till något mer än kritiska uttalanden. Organisationen Centrum för rättvisa gick i oktober 2007 igenom närmare 32.000 beslut som JO då hade fattad sedan den 1 januari 2002. Drygt 30.000 av dessa beslut avsåg anmälningar från enskilda och myndigheter. Endast åtta fall hade lett till åtal. Vidare kan JO inte besluta om skadestånd.

Justitiekanslern, JK, har för sin del en speciell dubbelroll, skriver Strömmer. Å ena sidan ett slags ställföreträdare för medborgarna när det gäller att i likhet med JO utöver tillsyn över myndigheter, bland annat för att värna om enskildas rättssäkerhet. Å andra sidan staten advokat när enskilda väcker talan mot staten. I den senare rollen ska förvisso JK väga in även den enskildes intressen, men i praktiken riskerar rollen som partsföreträdare för både staten och den enskilde göra JK jävig, till förmån för staten, vilket jag sett flera flagranta exempel på.

Den stora frågan som jag ställer när jag läser Karl-Göran Algotssons bok är: Vadan och varthän ? Tolv år efter att boken skrev överlämnas viktiga frågor till domstolar och rättslärde vid universiteten, skriver han. Det förs fortfarande knappast någon debatt bland politikerna om vilka följder EU-anslutningen faktiskt får och borde få när det gäller den mer konkreta maktfördelningen som Algotsson skriver om.

Det gäller å ena sidan domstolarna och å den andra sidan regering och riksdag; ej heller dryftar politikerna mellan svenska domstolar och EU-domstolen. Högsta domstolen i Sverige som är skyldig att ställa frågor till EU-domstolen gör det heller inte i den utsträckning som de är skyldiga att göra.

Skall lagtexten eller de politiska förarbetena vara vägledande ? Politikerna har inte givit något svar på den frågan. För min del ser jag det som en självklarhet att den svenska lagstiftaren måste börja författa tydliga lagar, som inte kan missförstås. Politikerna måste sluta besluta om saker som blir gällande lag – för att sedan helt plötsligt ändra sig och mena någonting annat – som vare sig gagnar demokratin eller äganderätten.

I dag, har det åtminstone i Sverige, skett en ordentlig makförskjutning till politikernas förmån. Staten har på olika sätt skaffat sig allt mer makt på den enskildes bekostnad. Om politikerna missköter sig – ställs de till svars inför Konstitutionsutskottet – vilket i de flesta fall inte innebär något straff vilka allvarliga brott som än begås, eftersom det i regel inte sker någon ordentlig lagprövning för dessa fel.

För myndighetsmissbruk gäller samma sak. Kronofogden kan ostraffat lägga beslag på enskild egendom. Om sedan beslutet överklagas och den enskilde vinner målet, straffas inte den som begått felet längre, eftersom ämbetsmannaansvaret avskaffades redan på 70 –talet. Kronofogden kan, till och med göra om samma fel ännu en gång trots lagakraftvunnen dom, utan att det blir några påföljder.

När det gäller ansvariga inom kommun och landsting, som begår allvarliga fel, utdöms heller inga straff. Även om de ansvariga i någon kommun blivit fälld i domstol tre rättsinstanser och gör om samma fel, på nytt händer ingenting.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen