Resan till nattens ände, är skriven av Louis-Ferdinand Céline. Norstedts förlag, 2013. Boken finns nu i en efterlängtad nyöversättning av Kristoffer Leandoer som även har skrivit bokens välskrivna förord.

Bokens titel; Resa till nattens ände
Författare: Louis – Ferdinand Céline
Förord och översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Norstedts 2013

Det är ingen självbiografi som man har lätt att tro, innan man tagit del av biografin över Céline. Den handlar om första världskrigets fasor, där huvudpersonen kastas från första världskrigets skyttegravar via franskoloniala Afrika vidare till vid löpande bandet i Detroit för att till sist hamna i en tillvaro som läkare i Paris.

Céline (1894 -1961) växte upp under enkla förhållanden utanför Paris. Han blev krigshjälte under första världskriget och fortsatte sedan sin utbildning till läkare. Han var emellertid alltid kontroversiell, vilket kom att ställas på sin spets när han i slutet av 1930-talet anklagades för antisemitism.

Omedelbart efter kriget blev Céline satt i fängelse och sedan i husarrest i Danmark dit han flytt för att inte skjutas på öppen gata (som sin förläggare). Nu dömdes Céline i sin frånvaro den 21 februari 1950 till ett års fängelse och böter på 50.000 francs, han förklarades också för vanärad och hälften av hans tillgångar konfiskerades av staten.

Ett år senare fick han som sårad krigsveteran från första världskriget full benådning och återvände till Frankrike, efter att han tagit avstånd från sin tidigare hållning. Hans brott var landsförräderi, samröre med tyskarna och antisemitism. Men hans debutroman innehåller inte ett ord av antisemitism.

Som författare har han med sin språkliga briljans utövat stor påverkan på författare som Samuel Beckett, Jean-Paul Sartre och Charles Bukowski. Hans debutroman Resa till nattens ände publicerades första gången 1932 och möttes av chockerande kritiker, både i hemlandet och internationellt. Sedan dess har romanen blivit en av världslitteraturens allra mest omdebatterade klassiker

Boken börjar i en lätt ton, ungefär som om läsaren kommer in mitt i ett samtal i en tågkupé eller en bardisk, som aktar sig noga för varje lärd anspelning. Det är i högsta grad en roman efter klassiska mönster, en återgång i formell mening till romanens barndom: en skälmroman, där själva resan är berättelsens formskapande element, skriver Kristoffer Leandoers i bokens förord.

Bland alla som skildrat vad som med ett stående epitet brukar kallas för krigets vansinne finns ingen som så konsekvent gjort sig själv till exempel på mänsklig inkonsekvens och dumhet.

Romanens huvudperson Ferdinand Bardamu sitter på kafé med en kamrat och dömer ut patriotism och fosterland. Han är medicinare, han är smart, han har genomskådat flosklerna. Men så går ett regemente förbi. I takt. Och strax har Bardamu rest sig och följt med och blir på så sätt tvingad att delta i första världskriget. "har man väl åkt dit, så sitter man fast ordentligt", menar Céline.

Författarens diagnos till detta beteende är glasklar redan från början: människan är sjuk, hon lider av dåligt självförtroende, umbäranden, egenintresse och brist på tillit. Hon följer minsta motståndets lag. Ser hon någon gå i takt, så vill hon genast följa med.

Resan till nattens ände måste betraktas som en bildningsroman på samma sätt som Voltaires Candide. Céline visar upp sin tids övergrepp: Bardamu får precis som Candide se krig, slaveri och kolonialim, självhävelse och religiöst hyckleri. Författarens svartsyn är absolut.

I den här världen är sanningen döden. Man får välja, dö eller ljuga konstaterar Bardamu. Under romanens gång tvingas han simulera fosterlandskärlek, romantik och beundrande underdånighet för sina överordnade för att själv överleva. Orden har en annan botten: sanningen om livet är att det är meningslöst och att alla till slut dör, hur bra de än ljuger.

Den mänskliga misär som Céline skildrar är förfärlig. Skildringen av hur både kriget och kolonialism skapar ett ramverk inom vilket människans beteende kan förvridas och bli omänskligt – är ohyggligt och realistiskt skildrat – utan några som helst skygglappar.

Bardamu har som läkare i fattigkvarteren fått uppleva det mesta. Hur barn dör och kvinnor förblöder efter genomförda aborter där föräldrarna skäms för mycket för att ta dem till sjukhus. Hela tiden känner han sig medskyldig till vad som inträffar utan att själv ha förmågan att göra något åt saken.

Hans olycksbroder heter Robinsson och de följs åt på olika sätt i romanen. De möts redan under kriget. Robinsson delar överlevnadsviljan med Bardamu. Men till skillnad mot honom visar inte någon större empati vare sig mot omgivningen eller de kvinnor som han kommer i kontakt med, under resans gång.

Bardamu kan uppfattas som osjälvisk i sin yrkesutövning, som fattigläkare avstår han ofta arvode och pantsätter i stället undan för undan lösöre för att klara vintern. Men när det gäller har varken Bardamu eller Robinsson tillräckligt mycket respekt för den andre/sin nästa.

Hur resan slutar skall jag inte avslöja. Men författaren skildrar vid flera tillfällen – när man är helt ensam – då har man nått den yttersta gränsen av allt man kan råka ut för. Det är det som är nattens ände. Inte ens den egna sorgen har något att säga längre och det är då man måste återgå till mänskligt umgänge för att överleva.