Bokens titel: Wolf Hall
Författare: Hilary Mantel
Översättning: Jesper Högström
Bokförlag: Svante Weyler Bokförlag 2013

Mottot är franska för ”Gud och min rätt”. Att den engelska kungliga vapenskölden är försedd med fransk text är inte märkligt med tanke på att det anglo-normandiska språket efter normandernas erövring av England var det primära språket för det kungliga hovet och den härskande klassen.

En som förstått att missbruka detta valspråk är Henrik VIII (1497-1547) som kort efter sin tronbestigning gifte sig med sin äldre brors hustru Arthurs änka , Katarina av Aragon som han sedan gjorde allt för att skilja sig från för att säkra den engelska kronföljden.

Till sin hjälp använde han sig av sin kloke kansler, Kardinal Wolsey, som inte lyckades hjälpa sin kung med skilsmässan, med stora konsekvenser för honom själv. Rollen som kungens hjälpbreda med Henrik VIII kvinnoaffärer övertogs senare av Wolseys lärjunge Thomas Cromwell.

Om vad som hände under denna period har Hilary Mantel skrivit en briljant roman: Wolf Hall. Hon redan har en rad prisbelönta romaner bakom sig, när hon fick sitt stora genombrott med Wolf Hall i översättning av Jesper Högström (Svante Weyler Bokförlag) som skildrar Henriks stormiga äktenskap med Anne Boleyn och hur han till slut lyckades upplösa sitt första äktenskap med Katarina av Aragon. För sin bok belönades hon med Bookerpriset. Ingen tidigare vinnare av detta pris har nått en lika stor publik.

Hilary Mantel vänder i sin bok på alla begrepp som rör förhållandena mellan Mäster Thomas Cromwell och Sir Thomas More. Thomas More som tidigare skildrats i positiva ordalag - för att vilja försvara sin religion - framstår i Mantels version i en helt annan dager.

Historien baserar sig på dem sanna historien om Thomas More, som vägrade att godkänna Henrik VIII vilja att skilja sig från sin fru Katarina av Aragon, som inte kunde föda honom en son, så att han kunde gifta om sig med Anne Boleyn, systern till hans tidigare älskarinna.

I ett tidigare skådespel av Robert Bolt: A Man for All Seasons - som senare blev flerfaldigt oskarsbelönad film med Paul Scofield i huvudrollen - porträtteras Thomas More som en principfast person som avundades av sina rivaler. som Thomas Cromwell och Hertigen av Norfolk, men var älskad av folket och sin familj.

I Wolf Hall som är första delen i Hilary Mantels trilogi förändras bilden av Cromwell till det positiva. Han har tidigare setts som en brutal skurk, beredd att utföra varje neslig handling från Henrik VIII. I Mantels trilogi, porträtteras han helt annorlunda. Medan Thomas More gestaltas som en trångsynt och illvillig person, som inte vill lyda order för att kungen skall få sin vilja igenom, och dessutom på olika sätt förnedrar sin egen familj och släkt.

Porträttet av Thomas Cromwell, sonen till en smed, som blev kungens närmaste man, är en studie i makt, kärlek och politik som säger lika mycket om vår egen tid som om Tudors England. Cromwell, i Mantels version, är uppkomlingen som lyckades tillskansa sig mer makt än någon annan ofrälse under denna epok, genom att han blev Henrik VIII närmaste rådgivare.

Thomas More däremot, som var en av den engelska renässansens främsta märkesmän och författare och son till en ansedd jurist uppträdde framgångsrikt mot några av Henrik VII oskäliga skatteäskanden i parlamentet och ådrog sig därmed den förre konungens missaktning. Hans förhållande till kungamakten blev inte bättre när han vägrade erkänna Anne Boleyn som ny drottning till Henrik VIII.

Det är en stor litterär prestation som Hilary Mantels lyckats uppnå, med sin skildring hur Henrik VIII ville få att undersåtarna måste lyda sin kung, som de lyder sin Gud och därmed själv inta Påvens plats i England som kyrkans och Guds företrädare på jorden, vilket han också lyckades med, genom att utvalda och mäktiga motståndare, förvandlades till kättare och brändes på bål eller halshöggs.

Någon som helst pardon för den som inte kunde uppvisa de resultat konungen eftersträvade gavs inte vilket många av hans motståndare fick erfara. Genom knäcka biskoparna, göra sig själv till kyrkans överhuvud och ta påvens intäkter ifrån honom, kunde Henrik VIII stifta vilka lagar han ville, skicka bort sin fru, gifta om sig och ta bort arvsrätten från sin dotter Mary.

Beskrivningen hur konungen, - genom att söndra och härska - får den härskande klassen att tävla om hans gunst ger en politisk inblick villkor vad som gäller för hur tvekampen mellan politiska motståndare och medlöpare förs.

Den är aktuell ännu i våra dagar. Henrik VIII får som han vill. Både med vem som skall bestämma över religionen i England och hans politik. Han behandlar sina undersåtar hur han vill. Det enda han lyder är sina egna lustar. Han till och med och straffar sina fruar och älskarinnor med döden när det passar, och även sina politiska motståndare.

Det fick Sir Thomas More erfara. Han var emot skilsmässan och ville inte att kungens skulle vara kyrkans överhuvud. Då kardinal Wolsey störtades blev Thomas More först hans efterträdare som Lordkansler. Men då Henrik VIII skilde sig, och giftemålet med Anne Boleyn blev fullbordat, drog han sig självmant tillbaka och avsade sig alla sina uppdrag, för vilket han senare straffades med döden.

”Gud och min rätt” uppfattade Henrik VIII, som att det var han var den som stod närmast Gud i sitt land och därför kunde göra som han ville. Både när det gällde att styra religionen och sina undersåtar vilket han också med Thomas Cromwells benägna bistånd lyckades genomföra.