”Det är jag som äger Carnegie”. Riksgäldsdirektören Bo Lundgren är irriterad över att stoppas av säkerhetsvakter vid Tändstickspalatset – Carnegies huvudkontor mitt i Stockholms finanskvarter. Vad som hände Carnegie före och efter den stora kollapsen, har Karolina Palutko Macéus skrivit en mycket bra bok som handlar om maktspelet om Sveriges mest anrika investmentbank: Det är jag som äger Carnegie, Ekerlids förlag 2014.

Bokens titel: Det är jag som äger Carnegie
Författare: Karolina Palutko Macéus
Förlag: Ekerlids förlag, 2014.

Samma dag – den 10 november 2008, klockan 15.00 – har Finansinspektionen under stora dramatiska förhållanden återkallat investmentbankens tillstånd. Att en svensk bank blir av med tillståndet har aldrig tidigare hänt i vårt land.

Carnegie ansågs länge vara investmentbankernas Porsche i Norden. Företaget som funnits i över 200 år hade på bara något decennium blivit symbolen för finansbranschens framgång i Sverige och även fostrat några av finanssveriges mest namnkunniga finansmän.

Carnegie är knappast den enda aktören som anklagas för osunda affärsmetoder. I den svenska finansbranschen är det många företagare som lever på gränsen till offside, och ibland passerar linjen, skriver Macéus. I vårt land har det varit lätt att ta genvägar och en hel del pengar är lättförtjänta. Det går det inte att komma ifrån. Det tror jag heller inte att de som har varit inne i branschen kan förneka.

Carnegie kan helt enkelt beskrivas som en federation där makten ligger hos feodalherrar och de som tjänar mest i firman. Koncernen hade en operativ struktur som inte hängde ihop med den legala. Efter börsintroduktionen finns ett noterat moderbolag i toppen i form av holdingbolaget D. Carnegie & Co. Under finns Carnegie Investment Bank och så småningom även försäkringsmäklaren Max Matthiessen.

Efter IT-hysterin och internetboomen går luften ur aktiemarknaden år 2000. Carnegie gör ändå ett toppår och nettovinsten i bolaget passerar miljarden. Börsintroduktionen planeras och Carnegie börsnoteras enligt planerna 2001. Cirka 18 procent av aktierna är i spel vid introduktion som görs till 115 kronor per aktie. Intresset för aktierna är stort. Erbjudandet tecknas mer än 30 gånger.

Samma år förvärras ett av finansmarknadens värsta år någonsin på grund av terrordåden i USA den 11 september. De nordiska börserna faller med 25 procent., som mest är fallet hela 40 procent i mitten av september. Värdet på företagsaffärerna halveras i Sverige, emissionsvolymerna mer än så.

I slutet av 2002 löses den framgångsrika tradinggruppen upp på Carnegie. Nu går Carnegie inte lika bra längre och framför allt sägs bonusarna bli lägre framöver. Men Tradingboken kommer ändå att explodera från cirka 5 miljarder till omkring 30 miljarder de närmaste åren. Sedan smäller det.

Problemet är att på Carnegie är det ingen som egentligen greppar den här verksamheten, - Equity finance. Ingen kommer riktigt att förstå hur affärerna fungerar annat än att den avdelning som genererar de högsta intäkterna. Dom vet vad dom gör..

Det är framför allt intäkterna från tradingen och det nya området Equity finance som ökar. Med nästan 80 procent. När det gäller tradingen – sätts firman så småningom under lupp hos Finansinspektionen – vilket leder till att tradingen får en ny chef under ledning av Aleksandar Adamovic vid rodret. Under hans ledning exploderar tradingen i en omfattning från 5 miljarder till 30 miljarder när allt större positioner tas.

Affärerna går lysande för Carnegie. 2005 och 2006 är riktigt bra år. Nu tror Adamovic och hans närmaste medarbetare att aktien i Ericsson skall falla. Det är det tradingavdelningen satsar på. Och de får rätt i sak. Men ledningen och styrelsen för Carnegie får kalla fötter när de upptäcker att Carnegie inte längre kan uppvisa någon lagstadgad kapitaltäckningsgrad och gör sig av med sina positioner i Ericsson som skulle ha fått bolaget att generera de riktigt stora vinsterna.

Detta för med sig – enligt min egen uppfattning – dramatiska konsekvenser för hela bolaget. Resultatet för 2007 skulle blivit fortsatt lysande om inte Carnegie stängt sin portfölj, då vinsterna från vissa extremt stora derivatpositioner skulle ha genererat 9-siffriga belopp. Om inte portföljen stängts under firesale-liknande förhållande under maj - juni 2007, hade ju inte alls några förluster funnits. Då hade det med andra ord varit dubbelt positivt för banken.

I stället skyller ledning och styrelsen för sitt tillkortakommande på tradingavdelningens chef. Karriären kommer få ett tvärt slut, när Aleksandar Adamovic tillsammans med hans närmaste medarbetare Ehsan Ashraafi och Jean-Noel Lacoste blir anklagade för att ha manipulerat kurser och fört firman bakom ljuset, skriver Macéus.

Efter skriverier i affärspressen där handlarna på tradingavdelningen öppet anklagas för brott de aldrig kan ha begått frias Aleksanda Adamovic och hans två kollegor i både tingsrätt och hovrätt. Målet kring otillbörlig marknadspåverkan ogillas.

Men för Carnegie som bolag går det fortsatt utför. Det blir i stället Carnegies ledning som får en varning av finansinspektionen, (FI) vilket är lika med indraget tillstånd, men där förutsättningarna för att driva verksamheten vidare ändå ses som goda, och tillstånden får vara kvar. Banken straffas också med 50 miljoner i böter. Det är första gången som inspektionen använder sig av det maximala sanktionsbeloppet. Och det är första gången FI använder sig av sin makt att i praktiken avsätta koncernchef och styrelse.

Samma dag som tillsyningsmyndighetens generaldirektör meddelar sanktionen beslutar styrelsen att höja kreditramen för sin största kund, jämtlänningen Maths O Sundqvist för att vildsint kunna fortsätta spekulera med hans aktieinnehav. Ingen kund inom banken har lika hög kreditlimit som han.

Maths O Sundqvists tillgångar överskrider med råge hans skulder. Det visar sig också när han med hot om personlig konkurs tvingas lämna över alla sina tillgångar. Trots vårdslös försäljning av de flesta av hans tillgångar visar värdet på hans tillgångar ett plusresultat som flera av de bolag som till slut köper Maths O Sundqvists tillgångar kan dela på. Det räcker med att bara ge ett exempel: I samband med att det börsnoterade företaget Diös köper Sundqvists fastighetsbolag Norrvidden hösten 2011 för 5,8 miljarder, visar att affären blir en bra affär för Diös som skriver upp värdet ett par gånger efter transaktionen. Redan vid tillfället för tillträdet visar att Sundqists fastighetsbestånd är värt 200 miljoner kronor mer än vad Diös betalat.

Riksgälden beräknar att överskottet av förstatligandet av Carnegie, efter avdraget för statens kostnader blir minst 234 miljoner kronor. Hur mycket Maths O Sundqvist förlorat genom den vårdslösa behandling av honom, hos både Riksgälden och Carnegie, går inte längre att utreda. Staten har avvisat att en oberoende granskning, som skulle klarlägga denna del , har inte beviljats.