Sverige utvecklades från början av nittonhundratalet till en av världens mest framgångsrika industrinationer. Som litet land kunde vi snart stoltsera med flera världsledande industrier som utgjorde själva grunden för den svenska välfärdsstaten, skriver Lars Bern i sin bok: Varför försvinner våra kronjuveler ? Dikeskörningar i svensk industri. Ekerlids förlag 2014.

Författaren Lars Bern, med ett mångårigt förflutet som VD inom näringslivet, beskriver i denna debattbok hur han slagits av de många dåligt skötta svenska företagsaffärerna som utarmat det svenska företagsklimatet. Han konstaterar att under bara de senaste 30 åren har väldigt mycket av landets tidigare unika position som industriland gått förlorat.

I början av det förra århundradet var staten förutseende att satsa på utbyggnaden av en robust infrastruktur som produktion och distribution av elenergi, transporter och telefoni. Idag verkar den utvecklingsfientliga tidsandan fått fotfäste hos nästan hela kåren av naturvetenskapligt obildade yrkespolitiker, som står i vägen för fortsatta satsningar och som också visste hur man på bästa sätt kunde försvara den svenska företagssektorn ställning.

Vi hade tidigare långsiktiga industriella ägare som slog vakt om landets industri. Vi hade en unik relation mellan statens affärsdrivande verk och industri som skapade goda förutsättningar för en framsynt teknisk utveckling. Vi hade en vetenskaplig forskning som låg långt framme och vår utbildningssystem höll hög internationell klass.

Idag dominerar kortsiktiga vinster och utförsäljning av svenska företag till utlandet. Företagsledare lockas med vinstandelar, och välavlönade jobb för samma företag i utlandet. Detta sker genom att de lierar sig med riskkapitalbolagen, vilket sker till priset att de medverkar till den fortsatta utarmingen av vår svenska företagssfär.

Sverige har tappat en rad av sina stora industriföretag och har numera bara tre kvar på listan. Vårt tidigare ledande högteknologiska företag Asea ingår numera som en del i schweiziska ABB, som styrs av schweizare från ett huvudkontor i Zürich. På Stockholmsbörsen har det tidigare högst värderade och forskningsintensiva industriföretaget Astra ersatts på förstaplatsen av ett handelsföretag, modeföretaget H&M. De två mest framgångsrika blågula företagen under den här perioden är Ikea och Tetra Pak, som inte längre är svenska.

Det är inte bara företagen vi tappar, skriver Lars Bern. Ser man på utbildningen blir jämförelsen lika dyster. Schweiz ligger kvar högt i rankningen medan Sverige rasar. Då speciellt inom matematik, teknik och naturvetenskaper som är de viktigaste utbildningsområdena för industrin. Gör man en jämförelse även med konkurrentlandet Tyskland, blir bilden snarlik.

Sverige och svenska ägare tappar sitt inflytande med resultatet att vi förlorar den ena kronjuvelen efter den andra. Små och medelstora företag som skulle ersätta företag som försvinner till utlandet var i Socialdemokraterna värld, en störande faktor. Industrins problem började med textilindustrin. Det var det höga svenska kostnadsläget i kombination med den liberala svenska handelspolitiken som släppte in den hårda utländska konkurrensen på hemmamarknaden. Men även Socialdemokraternass kreditregleringar och skattepolitik spelade in.

Få åtgärder vidtogs för att hindra att den svenska textilindustrin gick under. En av de stora konkurserna, den i Algotskoncernen, orsakades av bankernas misstro mot hela branschen. När konkursförvaltarna var klara visade det sig att Algots inte alls var konkursmässigt när företaget begärdes i konkurs.

Den andra och betydligt allvarligare strukturkrisen drabbade svensk varvsindusti som efter andra världskriget var en av de största och mest lönsamma i världen. Konkurrensen från utlandet och det höga kostnadläget i Sverige, gjorde att vinsterna snabbt smälte ihop. Salénkonkursen blev den enskilt största rederinkonkursen under 1900-talet i Sverige.

Den tredje krisen drabbade stålindustrin som snart fick stora lönsamhetsproblem. För att råda bot på denna kris satte socialdemokraterna igång med jätteprojektet, med titeln: Stålverk 80. Socialdemokraternas valförlust 1976 ledde dock till att detta fiaskoprojekt aldrig fullföljdes.

Drömmen om ett socialiserat näringsliv vaknade redan i samband med vänstervågen i slutet av sextiotalet. LO-ekonomen Rudolf Meidner hade kommit med en idé hur man skulle kunna ta över industrin med hjälp av deras egna pengar, vilket också skedde. Det blev slutet på den så kallade "svenska modellen" som tidigare utgjort grunden för det goda samarbetet mellan politikerna och näringslivet.

Konfiskatoriska skatter och hot om socialisering i stor skala bidrog till att många familjeägda och entreprenörägda företag lämnade Sverige. Det var först efter den borgerliga valsegern 1991 som det lades en proposition om att löntagarfonderna skulle avvecklas på ett sådant sätt de de inte kunde återskapas.

Vad som skedde under sjuttiotalet har satt djupa spår i utvecklingen av svenska industri, vilket också förklarar det svenska företagandets tillbakagång. Den situation där Sverige befinner sig idag visar, att om tillväxten stannar av, bits hästarna i krubban - och då tar de civiliserade värdena slut.

I sin bok har Lars Bern gått igenom några av de mest uppmärksammade företagsaffärerna, där vi förstört eller förlorat kontrollen över några av landets absolut bästa och viktigaste industriföretag. Han har visat på vilka allvarliga systemfel om finns i det svenska samhället.

Min egen uppfattning hur dessa systemfel skall kunna rådas bot på kan bara ske genom ett förnyat samarbete mellan våra politiker och näringslivet, där bägge parter - utan några skygglappar - sätter sig ner och diskuterar sig fram till hur svenska företagare skall behandlas i fortsättningen.