Convivio (Festmåltiden) skrevs 1304 -1308, tio år efter Dantes ungdomsverk Vita Nuova (Det nya livet), och följdes inom kort av arbetet på Komedin. Det var tänkt som ett mäktigt verk - efter en inledande bok i fjorton böcker - skulle kommentera lika många av Dantes egna canzoner, men slutfördes bara i fråga om tre canzoner, samt den inledande boken. Dante skrev Covivio under sin exil från Florens.

Det var Severinus Boethius bok: Filosofins tröst, som inspirerade Dante till att skriva om sin filosofiska festmåltid. I Convivio hör man däremot bara Dantes röst. Den talar till läsaren på ett direkt levande och ofta uppfordrande sätt.

Dantes skolastiska framställning av sin egen filosofi kan te sig främmande för en modern läsare, men den intresserade blir rikt belönad på grund av de geniala tankarna och det sparsamma med målande bildspråk som leder fram till Den gudomliga komedin. Detta gör Convivio oumbärlig för förståelsen av Dantes senare verk.

I Convivio redogör Paul Enoksson i bokens inledning hur Dante ofta betecknar Aristoteles som Filosofen och det är på den aristoteliska filosofin som han stöder sig på. Dante behärskade inte grekiska och studerade Aristoteles skrifter i översättning av den berömda filosofen Thomas av Aquino (1225-1274) Dante betraktade Aristoteles som en av de "rättrådiga hedningarna" och betecknar honom som "il maestro di color che sanno" (mästaren för dem som söker vishet)

Dante är medveten om att man enligt retorikens regler inte bör tala om sig själv, men ändå gör han det. För likt Boethius vill han bemöta grovt förtal och likt Augustinus berätta om sig själv som kan vara till nytta för andra. Han jämför också talspråket med latinet som han anser inte kan spegla samma känslor och språkutveckling som folkspråket. Dante är ödmjuk och ursäktar sig också med sin oförmåga att rätt prisa Filosofin, vilket han säger, inte bara beror på hans bristande intellekt utan också på språkets begränsade förmåga.

Om ämnet i hans verk skriver Dante själv att Convivio avhandlas mer moget än i hans tidigare bok: Vita Nuova. Medan han in den boken uttrycker sig eldigt och lidelesfullt anser han själv att Convivio är mer måttfullt och moget verk, samtidigt som han i sin bok utslungar sitt anatema mot Italiens furstar, Guds fiender och alla som saknar filosofins auktoritet.

I Convivio förespråkar Dante folkspråket eftersom det finns betydligt fler olärda än lärda som han därmed kan nå ut till. Han finner att folkspråket möjliggör den största frikostigheten i tre avseenden, vilket latinet inte skulle ha gjort. Det första är att ge till många, det andra att ge nyttiga ting och det tredje att ge gåvan utan att någon har bett om den. Han hänvisar till vad Aristoteles säger i första boken av Etiken ; "en svala gör ingen sommar". För honom är det uppenbart att folkspråket kommer att lämna något nyttigt, till skillnad från latinet som nog betraktar som ett "dött språk" utan att våga säga det rent ut.

I varje kapitel lovprisar Dante Gud. Han anser att det gudomliga intellektet är orsaken till allt - framför allt till det mänskliga intellektet - vilket innebär att det mänskliga intellektet inte kan överträffa det gudomliga, utan överträffas oändligt av detta.

Dante säger sig ha blivit helt övertygad om Guds storhet; genom Kristi sanna lära, som han anser är vägen, sanningen och ljuset. Den är sanningen eftersom den är ofelbar. Den är ljuset därför att den lyser oss i den världsliga okunnighetens mörker. Det är denna lära, säger han, som gör oss säkrare än alla andra skäl, eftersom han som har skänkt oss den ser och mäter vår odödliget, som vi inte själva kan uppfatta fullständigt, så länge den odödliga själen är förenad med den dödliga kroppen.

Eftersom Gud är den allmänna orsaken till allting och varje intelligens känner Honom, känner han till allt i sin egenskap av intelligens. Alla intelligenser känner således till den mänskliga formen i den mån det är bestämd av den gudomliga visheten. Det är genom tron som vi undgår den eviga döden och vinner det eviga livet.

Det var när Gud i sin oändliga godhet ville återföra den mänskliga varelsen till den gemenskap med Honom som hade rubbats och gått förlorad, då den människan syndade till olydnad som det blev bestämt att Guds son skulle stiga ned till jorden för återställa denna gemenskap. För att världen skulle var väl beredd på Hans ankomst.

Dante följer sina teologiska principer genom att säga, när den högsta gudomen, det vill säga Gud , ser sin skapade varelse beredd att ta emot Hans välgärning, skänker Han denna i samma mån som varelsen är beredd att ta emot den.

I den inledande första boken prisar Dante de lyckliga som har förmånen att sitta vid kunskapens bord. Eftersom han själv är fördriven från Florens; och inte kan återvända, sitter han inte själv där, men han samlar upp smulorna från bordet. Han vill av dem bereda en allmän festmåltid - därav titeln Convivio - vilket för tanken till den uppmaning som Dante i Komedin riktar till läsaren: "jag har dukat fram, nu får du äta själv" . Vad han serverar är en måltid för alla vars andliga hunger beror på att de varit bundna mot familj och samhälle och därför inte hunnit sätta sig ner för att njuta av den andliga måltid som filosofer och poeter bjuder på.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund