Sven Stolpe var en av Sveriges genom tiderna mest produktiva och lästa författare. Han skrev romaner, essäer, litteraturhistoriska verk, minnen, anekdoter och de stora biografierna över svenska katolska kvinnopersonligheter, som heliga Birgitta och drottning Kristina.

Sven Stolpe var också filmmakare, TV-kändis, underhållare och provokatör. Svante Nordin har skivit den första heltäckande biografin över Stolpes livsverk i boken: Sven Stolpe - blåsten av ett temperament. (Bokförlaget Atlantis 2014)

Sven Johan Stolpe föddes i Stockholm den 24 augusti 1905.Han växte upp på Folkungagatan 8 på Söder i ett hus som fadern ägde och tog studenten på Södra Latin. Det var på den tiden då litteraturhistorien vuxit fram - på första plats bland modevetenskaperna - vilket från början blev Stolpes huvudsakliga fält efter studenten när han studerade vidare på Stockholms högskola.

När han på allvar ville inleda sin karriär drabbades Stolpe av lungsot 1927 och fick som många andra under denna period, efter att ha vistas på ett svenskt sanatorium, resa till Schweiz för att försöka bota sin sjukdom. Det lyckades inte riktigt, varför han reste hem till Sverige igen redan i juli 1928. Att hans tillstånd var allvarligt och att hans liv tidvis hängde på en skör tråd råder det ingen tvekan om.

Men Stolpe var en okuvlig ande med en brinnande själ. Vistelsen i Schweiz, på Agra, några kilometer från Lugano inspirerade honom till att börja skriva sin första roman om den sjukdom som han drabbats, av med titeln: I dödens väntrum. Innehållet inspirerades av Thomas Manns bok: Der Zaubergberg ( Svensk titel: Bergtagen)- som fanns tillgänglig på det sanatorium där Stolpe vistades - och handlar om samma tema om hur det är att vara svårt sjuk och tvingas vistas på ett sanatorium.

Stolpes bok blev mycket uppskattad och fick bra kritik. Stolpe hade tvingats genomgå en svår lungoperation på sanatoriet, men han var ändå fast besluten att aldrig låta sjukdomen stå i vägen för sin verksamhet.

Hemkommen följde år av arbete för bland annat Bonniers. Efter framgången med I dödens väntrum lyckades han övertala Bonniers att starta en kulturtidskrift (Fronten) där han medverkade både att skriva i Bonniers nystartade kulturmagasin och hann med att vara flitig i kulturdebatten, samtidigt som han fortsatte att skriva egen böcker. Själv bodde han efter hemkomsten på Sigtunastiftelsens gästhem fram till slutet av 1930 där han träffade sin blivande fru Karin som han gifte sig med.

Men äktenskapet skulle snart knaka i fogarna. Sommaren 1932 inträffade det som Sven Stolpe alltid skulle komma att betrakta som den största katastrofen i sitt liv. Karin Stolpes otrohet med kritikern Olof Lagerkrants kom under årtionenden att bli föremål för skvaller i vida kretsar.

Sven Stolpe kunde aldrig förlåta sin hustru. Men paret lyckades lappa ihop sitt äktenskap. Krisen i äktenskapet medförde att deras religiösa intresse hade ökat. Sven Stolpe hade för första gången i sitt liv mött Gud och fått syndernas förlåtelse. Det var den kristna Oxfordrörelsen som ges tacken för räddningen. Tillsammans med sin hustru gick de in i Oxfordrörelsen. Den norska författaren Roland Fangens bok: Kristen världsrevolution. Mitt möte med Oxfordrörelsen (1935) hade öppnade deras ögon för denna rörelse. Deras entusiamen för rörelsen var väckt och Sven Stolpe tillskansade sig uppdraget av Bonniers att översätta boken till svenska.

Nordin hävdar i sin bok att Stolpe var en dynamo i svensk kulturdebatt. Att hans energi alltid tog honom fram till fronten. Det var omöjligt att stoppa honom eller försöka tysta honom. Han var alltid obekväm, en oliktänkande och oppositionell, en bärsärk, men med glimten i ögat.

Politiskt får man betrakta Stolpe som liberal. Han motsatte sig Hitlers framfart och tog tidigt avstånd från den tyska nationalsocialimen som han såg som Antikrist. En makt som var ond i den enda bemärkelse man egentligt kan tala om ondska, den teologiska.

I likhet med författaren Thomas Mann ansåg han att nationalsocialismen uppvisade en komplett idé och programlöshet, den allierar sig i stället till livets primitivaste makter, människans med oreflekterade och osublima drifter. Sven Stolpe svävade inte på målet när det gällde nazismen. Sommaren 1936 vistades han som författarföreningens representant i Traveünde och var där den ende som från första stund vågade kritisera Tredje rikets intolerans, militarism och bristande humanitet.

När den berömda finansmannen Ivar Kreuger hade mördats i Paris, var Sven Stolpe en av hans försvarare i boken: Ivar Kreuger mördad ? Nya fakta och rön (1955) där han skriver utförligt om mordet och dess ekonomiska konsekvenser för hela familjen Kreuger.

Tillsammans med kriminalreportern Börje Heed försvarar han också Ivar Kreugers bror i boken: En svensk Dreyfus-skandal. Torsten Kreuger än en gång. Torsten Kreuger, hade också blev anklagad för oegentligheter, trots att han var helt oskyldig. Till skillnad från sin bror Ivar som inte längre kunde försvara sig, gjorde Torsten Kreuger väl ifrån sig och kunde återskapa stora delar av den förmögenhet han blivit berövad.

Efter andra världskriget tog Stolpes religiösa utveckling åter en ny vändning. Eller en nygammal. Han vände tillbaka till den romerska katolicismen och gjorde slag i saken genom att i Paris inträda i den romerska kyrkan, samtidigt som han ville disputera. Det skedde med en avhandling om drottning Kristinas maximer. Titeln blev: Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer (1959)

På grund av sin rakryggade hållning tilldelades Stolpe professors namn, heder och värdighet. Tidigare var det mest från utländskt håll han hade hedrats. Professorsutnämningen blev ett tämligen senkommet erkännande från svensk sida.

Till slut tog åldern och de många sjukdomsåren ut sin rätt. Sven Stolpe avled 26 augusti 1996, strax efter sin 91-årsdag. Han ligger nu begravd på Vadstena kyrkogård.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund