I boken: Den förlorade sonens återkomst (Ekerlids förlag 2015) skildrar författaren och journalisten Ronald Fagerfjäll Peter Wallenbergs återkomst till Sverige och makalösa karriär. Aldrig tidigare har Wallenbergföretagen och Sverige under denna period varit utsatta för större omvandlingskrafter. Sällan har en makthavare i Wallenbergsfären varit med om så många motgångar och framgångar.

Bokens titel: Den förlorade sonens återkomst
Författare: Ronald Fagerfjäll
Förlag: Ekerlids förlag 2015

När jag - som skrivit mer än de flesta - om Sveriges största maktfamilj inom industri och handel, i både artiklar, recensioner och min egna böcker läser Fagerfjälls epos om Peter Wallenberg, förstår jag bättre, varför han måste betraktas som en av familjen Wallenbergs favorittalesman.

Det är nog många fortfarande betraktar som Peter Wallenberg som en bibelvariant av "den förlorade sonen" inom Wallenbergklanens finansfamilj. Jag får jag en känsla av av att det inte är den förlorade sonens återkomst som Fagerfjäll skildrar - utan i stället bibelversionen av "den barmhärtige samariten" - som räddar hela familjens ekonomiska sfär från en ekonomisk undergång.

Att Peter som beskrivs som Peter den Store och kallas för Pirre av författaren, fått ta emot många smockor får vi veta, som när den amerikanska tidningen Institutional Investor citerar den dåvarande Electrolux-chefen Hans Werthen som uttrycker tvivel om arvtagaren Peter Wallenberg som återvänder till Sverige 1982 för att gripa makten i Wallenbergföretagen - "Det är inte säkert att man kan rida för att man blir upplyft på en häst", eller statminister Olof Palme som sägs ha sagt att -"Det här är Pirre, han är en mytoman."

Problemet för Wallenbergsfärens fortsatta expansionsplaner var att det inte går att använda utdelningar till att göra nya investeringar. Vill man investera i något nytt är man därför nödsakad att sälja något annat. Att ta in nytt kapital utifrån är heller inte möjligt, eftersom investmentbolag brukar handlas med rabatt. Att låna pengar blir bara ett sätt att skjuta upp avyttringar, långsiktig skuldsättning kan bli en allvarlig begränsning för det som behöver göras i de redan ägda bolagen. Wallenberg-företagen måste sälja för att investera och de måste också skapa ett eget kassaflöde.

Lägg till detta att företag i portföljen som befinner sig i en senare fas i livscykeln successivt behöver bytas mot sådana som ligger i en tidigare för att verksamheten inte skall tyna bort, skriver Ronald Fagerfjäll.

Wallenbergsföretagens stora problem var att man inte hade tillräckligt med pengar för att köpa upp de företag man behövde för att komma till rätta med sina egna ekonomiska problem. Medan Peters far, Marcus Wallenberg, löste de ekonomiska problemen på ett smidigt sätt, och såg till att behålla de börsnoterade företagen hade sonen, hans son och brorson haft helt andra visioner.

Man beslöt sig för att både sälja och köpa.

Det var de fina svenska företagen som man valde att sälja bort. Företag som under en lång period bidragit till att bevara den svenska välfärdsstaten. I likhet med de övriga stora riskkapitalbolagen såg man till, till skillnad mot Peters far Marcus Wallenberg, bara till den kortsiktiga vinsten i stället för den långsiktiga intjänande förmågan vilket gjorde att merparten av Sveriges börsbolag nu försvunnit utomlands och tagit med sig en stor del av forskningsprojekten.

Vad detta betyder för Sveriges ekonomi har de flesta ännu inte förstått vidden av. Lönsamma klassiska "Wallenbergföretag", som även Ivar Kreuger varit med och startat och utvecklat, nu försvunnit till utlandet. Låt mig därför bara ge några exempel: Ericsson var bland dem som snart fick se mer än hälften av aktierna i utländska händer, mest amerikanska fonder. När det gäller Astra försvann snart närmare hälften av aktierna till utlandet, vartefter utförsäljningen av röststarka A-aktier fortsatte. Scania såldes till Tyskland som numera till stora delen ägs av det skandalomsusade Volkswagen.

Vad som finns kvar i Sverige är bara en spillra av de svenska börsnoterade storföretagen. Jag delar således inte Ronald Fagerfjälls optimistiska syn på hur den ekonomiska framtiden ser ut för Sveriges vidkommande. Att Peter Wallenberg lyckats skapa mervärden i den egna sfären betyder inte att den långsiktighet som tidigare kännetecknats den ekonomiska bolagssfären i Sverige kommer att bestå.

Vad vi ser nu är en urlakning av Sveriges ekonomi och välfärd som är större än någon anar.