De socialistiska systemet i det forna Sovjetunionen har i mångt och mycket inspirerat det socialistiska Sverige, under flera decennier - innan Sveriges inträde i EU 1995 - Systemen kollapsade till slut i och med Sovjetunionens upplösning och fall. Europa valde i stället att införa "De mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna" som ny lag och ledstjärna.

Det skriver Kjell M. Torbjörn i förordet till Jacob W F Sundbergs intressanta och välskrivna memoarer: "Minnen från en stormig professur" (Hägglunds förlag, 2011). Efter Sovjetunionens upplösning och Europas rekonstruktion efter andra världskriget, anslöt sig nästan alla de nydanande länderna sig raskt till Europarådet och införlivade konventionen i sin rättsskipning.

I dag är konventionen inkorporerad i 47 europeiska stater. EU:s engagemang befästes genom att formell anslutaning till konventionen intogs som mål i Lissabonsfördraget och anslutningsförhandlingarna är i dag långt framskridna. - "Man kommer osökt att tänka på det gamla latinska uttrycket: Tempora mutantur, et nos mutamur in illis". I svensk översättning: "Tiderna förändras, och vi med dem", skriver Torbjörn i sitt förord till Jacob Sundbergs memoarer.

Men något större erkännande för det mångåriga arbete som Professor emeritus Jacob W F Sundberg nedlagt som professor i allmän rättslära 1970 - 1993 och öppna föreläsningar i juridik - om Europakonventionens betydelse för Sveriges vidkommande - har han ännu inte fått i vårt land. Däremot i utlandet; där har Sundbergs skrifter uppmärksammats i mycket större omfattning än i ett Sverige, där politik tidigare betraktats som viktigare än juridik.

I Sverige liksom i övriga Europa utgör ju Konventionen numera den största garantin för individen gentemot de enskilda staternas övergrepp. Men så var det inte tidigare när Sveriges statsminister Olof Palmes kallade Europadomstolen i Strasbourg för "Gustaf Petréns lilla lekstuga". Petrén var på den tiden ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige där jag själv sedan länge är vice ordförande i MRR:s styrelse.

Det var på det sättet som Palme med bedriften att vända en hel generaton av karriärister bort från Europakonventionen betydelse och få den att bli impopulär i vårt land - bland många av de politiskt och juridiskt styrande, skriver Sundberg i sina mycket läsvärda memoarer.

Under 1971 gjorde det dåvarande statsrådet Carl Lidbom något märkligt och spektakulärt när han reste sig upp i riksdagen och skällde ut Kgl Majt:s och Rikets Svea hovrätt, Sveriges traditionellt förnämsta domstol - för att den i ett remissyttrande hänfört sig till Europakonventionen. Språkbruket var grovt, även proletärer emellan, skriver Sundberg.

Lidbom hänförde sig till "de dumheter som Svea hovrätt råkat häva ut sig". Och när Lidbom blev tillfrågad om vilka dessa dumheter det var; svarade han att yttrandet från Svea hovrätt kring Europakonventionens tillämpning i vårt land, var fel i sak, och att det var ett misstag från hovrättens sida.

Generationsskiftet inom den socialdemokratiska ledningen - och därmed landets politiska ledning - som inträffade ungefär samtidigt med att Sundberg förvärvade professuren i allmän rättslära i Stockholm, hade en följd en djupgående omorientering, för vilket det så kallade "Lidbommeriet" endast är ett av många uttryck för vilka metoder man ville genomföra för att socialisera Sverige.

Under hänvisning till de många skrifter från Institutet för offentlig och internationell rätt där Jacob Sundberg varit upphovsman och som jag tagit del av är det lätt att att föstå att många juridiskt insatta svenskar fortfarande har större förtroende för Europadomstolen än för svenska domstolar, med dess politiska förarbeten och gummiparagrafer i lagstiftningen - som fortfarande sätter myror i huvudet på många domare - när de skall författa sin domslut.

I Sverige gav LO-ordförande Stig Malm inför EU-anslutningen uttryck för att politiken fortfarande skulle vara överordnad juridiken; vad som kallats doktirinen om politikens primat. Men kanske trodde många att Stig Malm bara behagade skämta, men efterhand började de svenska journalisterna förstå att det fanns allvar bakom uttalandet. I Sverige har faktiskt politiken styrt lagen med fast hand - ända tills EU-inträdet.

Sverige har utvecklat idén att göra lagstiftningen till politikens förlängda arm, till ett instrument för att styra samhället i den riktning som den parlamentariska ville. Europiseringen av det svenska samhället har därför med sig djupgående kris av juridisk-filosofisk art som först nu främträder med önskvärd tydlighet.

Vad som är politik i Sverige blir ofta juridik i Strasbourg och Bryssel/Luxemburg. Min egen uppfattning är därför att vi i Sverige kan vara tacksamma för den uppoffring Jacob Sundberg gjort för att göra Europakonventionen tillgänglig i Sverige, trots det hårda motståndet från alla socialister som lyckades införa löntagarfonder i Sverige, för att till sist förgöra alla den initiavkraft som finns hos svenska företagare och uppfinnare, som trots allt motstånd, lyckats skapa nya premisser för att svenska innovatörer när Sverige nu är medlem i Den Europeiska Unionon där Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna nu är lag och måste följas av alla medlemsländerna inom EU.

Jag känner igen Sundbergs ställningstagande för kampen att införa lagen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i det dåvarande socialistiska Sverige - hos både min far Lars Lönnerblad som var läkare och min morbror Harald Gustafsson som också var läkare - och som anmälde sig frivilligt för att delta som läkare i Finlands kamp för fortsatt självständighet under andra världskriget.

Genom sin kamp har Jacob W F Sundberg har alltid befunnit sig i stormens öga. Han var ordförande i den internationella undersökningskommissionen om hungersnöden i Urkraina under Stalins skräckvälde. Han startade och ledde också under flera decennier den välbekanta nordiska rättegångstävlingen i Norden kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som till slut blivit lag även i vårt land.

Urkraina blev liksom Finland självständigt strax efter den ryska revolutionen. Fler borde läsa Familjen Bulgakovs liv, som skildras i författaren och läkaren Michail Bulgakovs bok:

"Det vita gardet" (Modernista förlag, 2015) i Lars Eriks Blomqvists fina översättning, som jag nyligen läst om på nytt, för att bättre förstå vad som händer i Urkraina i dag och hur Ryssland under Putins regim i en alldeles ny tappning - försöker Erövra Urkraina på nytt - och redan lagt beslag på Krim, utan att någon reagerat tillräckligt kraftfullt, för att motverka de krafter som på nytt vill försöka erövra Urkrania och försöka ta ifrån landet deras självständighet.

Inbördeskrigets kaos i Kiev 1918, då inte mindre än sex arméer stred mot varandra, skildras från en självbiografisk utgångspunkt i Michail Bulgakovs första roman.

Bulkakov fick också uppleva hur kampen för mänskliga rättigheter gick helt förlorad när Sovjetunionen invaderade Urkraina och under utpressning och våld mördade alla som vågade opponera sig och beslagtog alla tillgångar de kunde komma åt.

Mats Lönnerblad

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund