Simon Sebag Montefiore är välförtjänt prisbelönt författare och historiker. Flera av hans omfångsrika böcker har getts ut på mer än 40 språk. Bland annat: Katarina den stora och Potemkin var nominerades till Samuel Johnson-priset. Stalin: Den röde tsaren och hans hov (2003) som jag tidigare recenserat, utnämndes till årets historiebok, vid utdelning av brittiska bokpriser.

Hans nya bok: Den sista tsardynastin Romanov 1613 - 1918 (Norstedts förlag 2017) i välgjord översättning av Hans O Sjöström - redogör hur ätten Romanov- som styrde Ryssland och var den mest framgångsrika ryska tsardynastin, (1613- 1918) i modern tid. De erövrade enorma områden tills den styrde över en sjättedel av jordens yta. Den fråga som Simon Sebag Montefiore försöker besvara i sin bok är hur en enda familj lyckades förvandla ett krigshärjat furstendöme till världens största imperium? Och hur kunde de förlora alltsammans?

Tidigare har bara två stora historiker, en amerikansk och en brittisk skrivit om hela dynastin. Bägge har gjort lysande insatser. Professor Bruce Lincoln, som är expert på stora reformer, skrev boken: The Romanovs: Autocrats of All the Russias och den bortgångne professor Lidsey Hughes har skrivit: Tht Romanovs: Ruling Russia 1613- 1917 som är en mästerlig forskningsanalys vad som skedde under denna epok.

Simon Sebag Montefiore följer tjugo monarker och fler regenter under tre sekel. Av de 20 tsarerna är tre - Peter I, Katarina II och Nikolay II - allmänt kända med Rasputin för länge sedan, enligt författaren, har befordrats till historien och myten. Men de mindre kända monarkerna är enligt honom precis lika fascinerande, vilket jag gärna håller med om efter att ha läst boken. Hans ambition är att behandla alla tsarer lika, även om den växande omfattning av material i kombination med familjens storlek har funnits mycket mer att utveckla under de senaste decennierna.

Vad "Den sista tsardynastin Romanov 1613- 1918 " visar är att det är svårt att vara tsar. Ryssland är inget enkelt land att styra. Tjugo härskare av dynastin Romanov regerade under 304 år, från 1613 till dess att tsarväldet krossades genom den ryska revolutionen 1917. Dess uppgång inledes under Ivan den förskräckliga regim och avslutades under Rasputins tid.

Vad Montefiore även visar; är hur den absoluta makten korrumperar, påverkar karaktären och bryter ner personligheten. Boken är delvis en familjehistoria om kärlek, äktenskap, otrohet och barn, men den liknar inga andra historier av det slaget.

Intelligenta tsarer förstod att det inte var någon skillnad på deras offentliga och privat liv. Deras personliga liv som utspelades vid hovet var oundvikligen en förlängning av politiken. De som trodde på det ryska självhärskardömet var övertygade om att endast en allsmäktig individ som välsignats av Gud som kunde uppvisa det majestät som krävdes för att kunna uppvisa det lysande majestät som krävdes - för att styra och imponera - i detta mångnationella land.

Kejsarna måste stå över politiken och dessutom vara skarpsinniga politiker, skriver Montefiore. Han visar att om makten delegerades klokt och råd från många mottogs kunde till och med en måttligt begåvad självhärskare åstadkomma mycket.

Alexander I, som plågades av sin egen roll i mordet på hans far, och hånades av Napoleon åstadkom mycket genom att tillsätta goda rådgivare och ingå avtal med länder som kunde hjälpa honom att bevara och försvara sin oinskränkta makt.

Han visade sig vara både outgrundlig och mystisk. Men Alexander I utvecklade en stålhård vilja som förändrade Europa. Han är undervärderad av historien och kämpade sig ända fram till Paris. Alexander I var både fascinerad och äcklad av Napoleon Bonaparte. Ändå lyckades han att - vid ett möte med Napoleon 1807 - dela upp Europa mellan sig.

Men Napoleon svek Alexander. Det som kunde blivit höjdpunkten på Napoleons krigsinsatser var hans misslyckade invasionsplaner att försöka erövra Ryssland 1812, som var den största förödmjukelsen i Alexanders liv. Medan Alexander ville ha fred, utan förluster av ära eller land, strävade Napoleon efter att bli härskare över hela Europa.

Till slut var det ändå Alexander I som fick sin gruvliga revansch och kunde tåga in i Paris. Den 18 maj 1814 undertecknade han en pakt med den nyligen tillträdde Ludvig XV III som gjorde att Napoleon tvingades abdikera och blev förvisad till Elba. Napoleon makt var bruten. Han kunde inte längre tyrannisera vare sig Frankrike eller Europa.

Medan hans arvinge Alexander II var den mest intagande och attraktiva i ätten Romanov. Hans befrielse av de livegna gjorde honom våldsamt populär, men ledde till förväntningar som inte kunde infrias.

Sluten för dynastin Romanov kom i samband med den ryska revolutionen när den siste kejsaren Nikolaj II tvingades avgå den 3 mars 1917 vilket gladde Lenin. Han ansåg att en revolution var meningslös utan avrättningsplutoner och beordrade att hela den kejserliga familjen skulle mördas utan någon rättegång, vilket också skedde. Hela familjen Romanov och deras barn mördades av bolsjevikerna.

Stalin som överlevde den ryska revolutionen - genom att ersätta tsaren - var en mordisk tyrann. Den sovjetiska verkligheten blev en tragedi för ryssarna. Men ändå var han överlägsen tsarerna, hjälpte till att besegra Tyskland och lämnade efter sig ett Ryssland som härskade över Östeuropa och var en supermakt med kärnvapen.

Först 1991 kom Sovjetunionens fall som gjorde slut på det kommunistiska styret. År 1991 - som betydde Sovjetunionens sammanbrott - medförde också en upplösning av Romanovs rike som Lenin och Stalin hållit fast vid med skicklighet och våld.

Det skulle dröja åttio år efter morden, när presidenten Boris Jeltsin 1998 deltog i en begravning av tsaren och hans familj, hans läkare och tre följeslaget i Pet Paul Katedralen i Petersburg tillsammans med trettio ättlingar till Romanovs.

"Det var en historisk dag för Ryssland", förklarade Jeltsin. "Vi har länge hållit tyst om detta monstruösa brott. Massakern i Jekaterinburg har blivit en av de skamligaste episoderna i vår historia. Vi vill gottgöra våra föregångares synder. Vi är skyldiga"

Hur ser då dagens Ryssland ut efter att Peter den store och Stalin av många behandlas som segerrika ryska ledare. Enligt Simon Sebag Montefiore är dagens Ryssland arvtagare till båda; en sammanslagning av kejserlig stalinism och tjugohundratalets digitala auktoritarism. Putin regerar enligt den romanovska modellen: envälde och styre av en liten klick i utbyte mot rikedom hemma och ära i utlandet.