Nu börjar sidenvägarna åter träda fram i ljuset - tidigare förbisedda och obemärkta av många. Författarna och ekonomerna har ännu inte riktat någon större uppmärksamhet mot de rikedomar som fortfarande står att finna under marken, under sjöbottnarna eller begravda i bergskedjorna som knyter samman Svarta havet, Mindre Asien och Levanten med Himalaya.

Bokens titel: Sidenvägarna En ny världshistoria
Författare: Peter Frankopan
Översättare: Peter Handberg
Förlag: Albert Bonniers förlag

Historikern och författaren Peter Frankopan har skrivit en spännande och viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den pågående politiska renässansen i öst sin bok: Sidenvägarna En ny världshistoria - i översättning av Peter Handberg - Albert Bonniers förlag, 2017.

I stället har både gårdagens och dagens ekonomer fokuserat på grupper av länder utan att göra den nödvändiga historiska sammankopplingen, men med liknade mätbara data, som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som nu gärna ersätts av MIST-länderna (Malaysia, Indonesien, Sydkorea och Turkiet)

I själva verket, skriver Peter Frankopan, är det mot det verkliga Medelhavet - "världens centrum" som vi nu borde vända blickarna. Detta är inte något Vilda Östern, ingen ny värld som väntar på att bli upptäckt, skriver han, utan en region och en rad förbindelser som åter träder i dagen framför våra ögon - utan att vi hittills förstått hur vi skall kunna utnyttja denna kunskap - som skulle kunna gagna både öst och väst - om samarbetet sker på lika villkor.

En gång i tiden fick antikens greker och romare vetenskapen att blomstra; därefter antog de den kristna läran. När de gjorde detta "utplånade" de lärdomens tecken, rensade bort alla dess spår och förstörde vägarna dit. Vetenskapen besegrades av religionen. Det är nästa exakt motsatta förhållandet i dag: det var inte muslimerna som var fundamentalister på den tiden utan de kristna; de vars sinnen var öppna, nyfikna och generösa fanns i öst - de fanns inte i Europa vid den tidpunkten.

På den tiden var det de islamiska erövringarna som skapade en ny världsordning, en ekonomisk gigant, stärkt av självförtroende, vidsynthet och passionerad entusiasm för framsteg. Detta rike, ofantligt välmående och med få naturliga politiska eller ens religiösa rivaler, var en plats där det rådde ordning, där köpmän kunde bli förmögna, där intellektuella respekterades och där olikartade åsikter kunde debatteras och diskuteras.

Framtidsutsikterna i Italiens, Centraleuropas och Skandinaviens sumpmarker såg inte alltför lovande ut för unga män som ville göra sig ett namn och tjäna lite pengar. Under 1800-talet var det västerut och till Förenta staterna som sådana personer sökte sig för berömmelse och lycka; ett millenium tidigare riktade de blickarna österut. Ännu bättre var att där fanns en vara på vilken tillgången var riklig och vars marknad låg öppen för alla dem som var villiga att arbeta hårt och skapa sig en framtid.

Århundrandena som följde på Europas framväxt som global stormakt åtföljdes av en obeveklig konsolidering och girighet. År 1500 fanns det omkring 500 politiska enheter i Europa; År 1900 var det 25. De starka slukade de svaga.

Konkurrens och militära konflikter tillhörde vardagen i Europa. Ur den aspekten har senare ohyggligheter på 1900-talet sina rötter långt tillbaka i det förflutna. Kampen för att dominera över grannar och rivaler fungerade som stimulans till förbättringar inom vapenteknik, mekanisering och logistik, vilket slutligen gjorde att krigsskådeplatserna blev betydligt större och att antalet döda steg från några hundra till flera hundra miljoner. Med tiden kunde förföljelserna av oliktänkande, som Peter Frankopan skildrar detaljerat i sin bok, ske i omfattande skala.

Det var inte för inte; som världskrigen och det värsta folkmorden i historien hade sitt ursprung och fullgjordes i Europa; detta var bara de senaste kapitlen i en historia av brutalitet och våld som pågått alltför länge och i för många länder i både öst och väst.

Peter Frankopan har i sin bok: Sidenvägarna på ett föredömligt sätt visat hur de islamiska erövringarna skapade en ny världsordning och hur västvärldens inflytande som tidigare ökat nu minskar och tyngdpunkten på nytt flyttar österut.

Hur ser då framtiden ut för de folk som lever i den region, som knyter samman öst och väst? Min uppfattning är att om vi lyckas leva sida vid sida och samarbeta - i stället för att försöka konkurra ut varandra och lägga beslag på andra länders tillgångar som tidigare skett i stor skala, måste börja respektera varandra.

Trots skillnader i tro och kulturell bakgrund, måste det vara av högsta prioritet att knyta närmare ekonomiska band mellan öst och väst på allvar börja uppmuntra handeln, förbättra kommunikationerna genom att öka penningcirkulationen på lika villkor. Tiden har kommit att på nytt anlägga "sidenvägens ekonomiska bälte" - med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst.