Problemet med åldrandet i vår moderna tid är att det har kommit att betraktas som meningslöst - likt en sjukdom som måste upptäckas i tid och bekämpas effektivt - tills den kan opereras bort. Det skriver författaren Wilhelm Schmid i sin intressanta och tankeväckande bok: "Konsten att bli gammal" i översättning av Peter Hamberg (Lind & Co) Men detta, hävdar Wilhelm Schmid, är en olycklig missuppfattning som måste bekämpas.

Wilhelm Schmid är Tysklands kanske mest populära filosof. Konsten att bli gammal har sålt i över 17 upplagor och översatts till en mängd språk. Schmid är född 1953 i Billenhausen och är bosatt i Berlin. Han är författare och undervisar i filosofi vid universitetet i Erfurt.

Schmid menar att åldrandet har en mening. Vi måste lära oss att leva med åldrandeprocessen. "Art of ageing" i stället för "anti-ageing". En aspekt av åldrandets sanning är att själva processen mer än något annat gör att man konfronteras med förgängligheten. Så har det alltid varit.

Efter sjuttiofem eller åttio år, eller ännu mer, börjar åldrandet på allvar. En stor klyfta öppnar sig mellan den som nu tvingas komma tillrätta med stora svårigheter och dem som först nu uppnår sin största lyskraft. Ingen kan välja hur åldrandet kommer att förlöpa, allra minst i den sista fjärdelen av livet.

Det bästa är inte att förändra ett åldrande liv i den sista fjärdedelen utan att på ort och ställe låta det vara som det alltid har varit anser Schmid. Också tidigare i livet kan det vara svårt att vänja sig vid något nytt, menar han.

Stor betydelse när vi åldras får glädjen att minnas saker och ting, vilket spelade mindre roll så länge blicken var riktad framåt. Men i denna livsfas då uppmärksamheten gäller det förflutna, blir det möjligt att njuta av det man upplevt och uppnått i livet.

För författare och konstnärer som känner krafterna sina och och bestämmer sig för att sluta skriva och måla kan det också vara svårt. I sin bok: "Ännu ett liv"( Albert Bonniers förlag) tar författaren Theodor Kallifatides upp detta problem i sin senaste bok. Kallifatides är född i Grekland 1938 och emigrerade till Sverige och debuterade 1969 i Sverige med diktsamlingen: Minnet i exil 1969 och har sedan dess utgivit en lång rad dikter och romaner på samma förlag.

Han upplever emigrationen som en sorts partiellt självmord. Man dör inte, skriver Kallifatides, men det är mycket som dör inom en. Inte minst språket. Därför yvs han mer över att inte ha glömt grekiskan än över ha lärt sig svenskan. Det senare ser han som, ett verk av nöden, det förra är en kärleksgärning. Det är en seger över glömskan och likgiltigheten.

När Theodor Kallifatides känner av åldrandet får han skrivkramp. För honom har det varit en svår tid att känna av sitt åldrande. Hans senaste roman Mina läppars svalka hade tagit alla krafter i anspråk. Han var utmattad och övervägde att sätta stopp för skrivandet: att överge det, innan det övergav honom. Han kände för att det var övertid för honom.

Kallifatides hade levt i 77 år och tyckte att tiden vägde tyngre än vattnet. Det gick inte att lyfta bort tyngden. Hur skulle han bära sig åt, för att kunna skriva igen ?

Det som till slut förlöste honom - som han redogör i sin bok - är att han återvänder till Grekland och börjar skriva på sitt eget språk som han sedan översätter till svenska. Men många av oss lyckas inte att lika bra hitta inte tillbaka till ett meningsfullt liv eller sitt gamla yrkesliv, efter en viss ålder.

Kallifatides senaste bok: Ännu ett liv är det som växer fram när Theodor hittar tillbaka till skrivandet igen. Det är en lätt och filosofisk skrift om minnet och språket, Sverige och Grekland, kärleken och tidens gång. Ja, om själva livet, som är väl värd att läsa.

Han visar hur det är att bli gammal är rätta tiden för att begrunda livet. Något som under det hittillsvarande livet möjligen fått stå tillbaka något. Lusten till att ha tid och ro över vissa saker kan stärkas, tiden för att inte göra något särskilt och bara finnas till.

När vår utmätta tid tar slut är det ingen som vet. Vad vi vet är att den tar slut, förr eller senare.Vad kan då vara till hjälp när man blir äldre. Tidigare i historien var det föräldrarna som gjorde barnen förtrogna med livet. Med all den nya teknik som bestämmer det nya livet har förhållandet till vissa delar slagit om till sin motsats:

I vår tid är det barnen gör föräldrarna förtrogna med livet, skriver Wilhelm Schmid, ty när det handlar om handhavandet av ny teknik är de alltid steget före. Att kunna hänga med i de mentala och tekniska förändringarna tillsammans med barnen besparar föräldrarna ödet att inte längre förstå en värld som avlägsnar sig alltmer.

Vilket yrke man än har haft - är min egen uppfattning- att man måste fortsätta att följa med den tid man lever i, så länge man lever. Som författare skall man inte vänta med armarna i kors tills ägget är kokt, skriver Kallifatides.

Man måste fortsätta att arbeta så länge man kan, läsa och skriva, lära sig uppskatta andra författare, vilket de flesta av oss inte har någon större fallenhet för. Det gäller även andra yrken, som kan ge utrymme för olika nya verksamheter - som man helst hade velat göra- men aldrig tidigare haft tid eller möjlighet att utöva eller förkovra sig i.

Begreppet levnadskonst härstammar ju från antikens filosofi, grekiskans techne tou biou, techne peri bion, latinets ars vitae, ars vivendi, "livets konst" i betydelsen ett levs som levs medvetet. Eller som ett gammalt skotsk ordspråk uttrycket samma sak, "Lev väl medan du lever. Död skall du vara länge". Levnadskonst som utgångspunkt för att också finna mening i åldrandets fas av livet är att på bästa sätt försöka ge livet en fortsatt mening genom fortsätta försöka med att leva ett medvetet liv.