Läget i förorterna i de svenska storstadsregionerna är värre än någonsin. Stenkastning, skottlossning och granatattacker har blivit vardag. Knarkhandeln sker öppet. Det är gängen som styr. Medlemmarna blir allt yngre. Kriminella ungdomar som säljer knark, drar runt, misshandlar, mördar sina konkurrenter och rånar oskyldiga.

Allt fler gängmedlemmar hittas skjutna i bilar eller avrättas på öppen gata. Förlorarna blir de tusentals vanliga förortsbor som bara vill leva sina liv, se sina barn växa upp i trygghet, men inte har råd att bo någon annanstans.

Det är upptakten i Pascal Engmans nya spänningsroman: Eldslandet (Piratförlaget, 2018) Såvitt polisen visste var det det kriminella gänget i Legionen som försörjde Stockholm, Göteborg och Malmö med högklassiskt kokain. Till en början hade de andra gängen försökt ta tillbaka andelarna av narkotikahanden med våld. Legionen hade med militär taktik och precision slagit till mot konkurrenterna. Strött kroppar över hela landet. I Stockholm hade alla lik som antogs komma från konflikten identifieras. Inget av dem troddes tillhöra Legionen.

Pascal Engman Murchio är dödd den 30 juli 1986 i Stockholm. Han har tidigare varit verksam som journalist i sex år. Senast hos Expressen. Hans karriär som författare inleddes med den omåttligt spännande kriminalromanen Patrioterna som utkom 2017 och fick mycket stor uppmärksamhet så väl i Sverige som internationellt och kommer även att bli TV-serie i USA. En enad kritikerkår i vårt land hyllade hans första kriminalroman.

Patrioterna handlar om de högerextrema krafterna i vårt land som genom brutalt våld och en hemlig dödslista försöker förhindra all invandring till Sverige genom att anklaga politiker och förfölja massmedia och journalister för att de står handfallna mot den stora invandringen till vårt land. I sin andra bok Eldslandet inleder Pascal Engman en ny serie med polisinspektör Vanessa Frank i huvudrollen som är första delen i en kommande trilogi.

Jag träffade Pascal Engman på Piratförlaget för att intervjua honom om hans författarskap och hans böcker. Hur han vågade ta steget fullt ut säga upp sig från Expressen och lämna Sverige och återvända till Chile - och börja skriva böcker - vilket inte kan ha varit något lätt beslut. Han berättade att hans sätt att skriva har stora likheter med TV-serier vilket innebär cliffhangers och korta kapitel. För att nå ut med sitt budskap vill han i möjligaste mån utgå från verkligheten när han på ett verkningsfullt sätt blandar fakta med fiktion.

Pascal började sin journalistbana på Trelleborgs Allehanda, som ett vikariat utan någon journalistutbildning alls där han snabbt avancerade till både kulturjournalist och krönikör under ett år - för att sedan bli anställd på Expressen - där han stannade som krönikör och journalist under fem år. Pascals far var en av de chilianska flyktingar som kom till Sverige efter militärjuntans maktövertagande i Chile 1973. Eftersom Pascal även har vistas i Chile tillsammans med sin far och talar språket, valde han att skriva sina bägge böcker i Chile.

I Eldslandet utgår Pascal från vad han redan vet som händer med många ensamkommande flyktingbarn. De som kommer till Sverige för att sedan tvingas agera som knarkkurirer för någon av de kriminella gäng som rekryterar barnen.

De är lätta att övertala för överhuvudtaget kunna överleva och hitta någon plats att bo. Medan andra barn bara försvinner utan att någon vet vad som sedan händer med deras liv.

Temat för Eldslandet är knarkhandeln och den omfattande internationella organhandeln som sker i världen. Utsatta barn barn lockas med frikostiga löften för att frivilligt att lämna sina länder för en ljusare framtid - för att sedan kidnappas och mördas - bara för att deras organ sedan kan säljas till högstbjudande. Unga kvinnor tvingas leva som prostituerade för att överleva.

I romanen sker den fortsatta handeln med organ, inte i Sverige utan från Chile, där tyskar som flytt Tyskland - efter Hitlers fall - kunnat etablera sig och slippa straff för de många illgärningar de tidigare begått mot oliktänkande i sitt hemland. De hade skapat de sig en egen koloni i södra Chile. Medan många Chilebor flytt hemlandet Chile för att bosätta sig i Sverige och andra länder, i samband med militärkuppen 1973, hade de tyska emigranterna redan hunnit etablera i sitt nya hemland och skaffa sig en ny framtid.

Tjugo meter under marken hade tyskarna byggt en underjordisk stad som påbörjats direkt efter Kubakrisen. Världen hade undkommit ett kärnvapenkrig med blotta förskräckelsen men den tyska kolonin skulle överleva. Fyratusen kvadratmeter med sjukhus, sovplatser, vapenlager, matförråd och färskt vatten stod till deras förfogande.

Det blev aldrig något kärnvapenkrig. I stället hade bunkrarna stått övergivna fram till militärkuppen 1973 då de fylldes av politiska fångar. Ingen av fångarna som släpats tid hade kommit ut levande. Efter tortyren hade deras kvarlevor grävts ner i skogarna. Från mitten av åttiotalet, när militären i Chile inte längre behövde kolonins tjänster, hade bunkrarna återigen stått tomma - tills den första lasten filippinska gatubarn anlände.

Vad som sedan händer är hur ensamkommande flyktingbarn rekryteras från olika länder och används för olika syften vill jag inte avslöja. Pascal lyckas åskådligöra allt som sedan händer med dem i både Chile och Sverige i sin roman.

Men trots att Eldslandet har ett ett helt annat tema än Patroterna upplever jag den både mer spännande och trovärdig - än hans första bok - och ger en bra illustration vad som sker inom både knarkhandeln i vårt vårt land och internationellt och inom den illegala organhandeln utan att de länder som drabbas verkar kunna bemästra situationen vilket märks inte minst i Sverige där morden duggar tätt och där ingen längre verkar hålla reda på vad som händer med alla ensamkommande flyktingbarn som bara försvinner eller återvisas till en oviss framtid till de länder de kommer inifrån eller till andra länder.