Släkten Josephson är en svensk - judisk kultursläkt, varav konstnären Ernst Josephson (1851-1906) och skådespelaren Erland Josephson (1923 -2012) är ett par av dess mest kända medlemmar. En som däremot förblivit relativt okänd - i den nuvarande svenska offentligheten - är Ludvig Josephson (1832 -1899).

Det vill Tiina Rosenberg som är professor i teatervetenskap och författare ändra på. Hon har därför skrivit en mycket läsvärd bok med titeln: Mästerregissören. När Ludvig Josephson tog Europa till Sverige. Bokförlaget Atlantis.

Förutom vad Ludvig Josephson lyckades åstadkomma med förnyelsen av den svenska och norska teaterverksamheten handlar hennes bok om judisk identitet och emancipation, om romantiska hjältar och divor, om Ludvig Josephsons resor till kontinenten, hur kulturlivet gestaltades under detta sekel i Frankrike, Tyskland, Österrike och Italien. De stora förändringarna som det europeiska kulturlivet genomgick under 1800-talet, ett sekel man får lära känna på ett bra sätt i denna bildande bok.

Josephsons stora dröm var att föra Sverige närmare övriga Europa och världen och förvandla den provinsiella svenska scenkonsten inom både operan och teatern till någon mer konstnärligt och storslaget. Tiina Rosenberg tar oss med till 1800-talets Paris och Berlin och åter till Stockholm, vad som hände på deras opera- och teaterscener.

I den Josephsonska familjen varierade graden av religiositet. Ludvig betraktade sig som en modern europeisk jude, han var republikan och i viss mån fritänkare och identifierade sig med den västeuropeiska judiskhet som han själv var en del av, skriver Tiina Rosenberg. Ludvig tillhörde den tredje generationen judar i Sverige, under den så kallade emancipationstiden 1815-1870, som sammanföll med den period i Sveriges näringsliv förberedelse för att ta steget från ett fattigt jordbruksstat till en av de rikaste industrinationerna i Europa.

Under åren från 1848 till 1851 arbetade Ludvig på Bonniers bokhandel i Stockholm och i filialen i Uppsala. Där hade han genom läsning - av vad som hände inom teatervärlden både i Sverige och utomlands - blivit allt ivrigare att få resa ut i Europa. Genom Bonniers kontakter lyckades han få en plats hos Charles Reinwald som var bokhandelskommissionär i Paris.

Hans första vistelse i Paris varade från hösten 1851 till sommaren 1853. Under denna period arbetade han bland annat med lagerhantering distribution av böcker. Han såg samtidigt till att lära känna och uppskatta de flesta stora teatrar och operahus i Paris, som han uppsökte på sin fritid. Ludvig Josephsons många opera- och teaterbesök var en erfarenhet som var till ofantlig nytta för hans framtida teaterliv, utan att han då visste om att han skulle bli teater - och operaregissör.

Ludvig Josephson begav sig 1853 från Paris till Dresden där han ville fullborda sin bokhandelsstudier. Så blev det inte. Åren 1851- 1854 kan i stället sägas vara Ludvigs universitetsstudier, när det gäller hans verksamhet inom teater och opera.

Det blev helt avgörande för hans framtida karriär som regissör. Hans arbete inom bokhandlaryrket passade honom inte. Han vände sin håg till teatern. Teatern hade alltid funnits närvarande i Ludvig Josephsons liv och utlandsresorna gav teaterintresset mer bränsle. Han började i Kungliga Teaterns elevskola - där han inte blev långvarig - eftersom han tyckte studierna inte gav vad han ville. Nästa steg in i teaterns värld var att han den 12 april 1858 i stället sökte anställning på Mindre Teatern i Stockholm och kunde inleda sin karriär med att debutera som skådespelare.

Efter den första säsongen hos sin chef Edvard Stjernström på Mindre teatern hade han lyckats skaffa sig en reskassa, så var det dags att bege sig utomlands igen. Teaterbesöken i Tyskland kändes annorlunda denna gång eftersom Ludvig nu reste som skådespelare och såg teatern med andra ögon.

När Ludvig återvände till Sverige var han under 1860- talet verksam vid Kungliga Teatern i Stockholm och skrev en del dramatik medan det praktiska teaterarbetet upptog det mesta av hans tid. Han debuterade 1861 som Jago i Shakespeares 0thello samtidigt som han även hann med att arbeta för småteatrar med översättningar, nyskriven dramatik och regiuppdrag.

Men sitt verkliga genombrott fick han 1873 när Ludvig blev anställd som konstnärlig direktör för Christiania Theater i Norges huvudstad Kristiania (nuvarande Oslo) där han i huvudsak arbetade åt sitt teaterarbete. Striderna blev många. Men han hade också anledning till glädje och stolthet över de uppsättningar som etablerade dramatiken Henrik Ibsen i sitt hemland och introducerade en ambitiös repertoar i Kristiania.

Nästa stora utmaning för Ludvig blev när han återvände till Sverige och Stockholm till Nya Teatern som efter att hans tidigare chef Edvard Stjernströms bortgång 1877, saknade konstnärlig ledning. Stjernström hade 1874 initierat byggandet av en ny privat teater, Nya teatern på Blasieholmen. Ludvig avancerade nu till såväl teaterdirektör som regissör, köpte teatern, och bestämde sedan i praktiken allt.

Med Ludvig Josephson som chef började en helt ny era för teaterlivet i Stockholm. Han började med att införa ett systematiserat och konsekvent sätt att arbeta med teater - och operaregi i Sverige och höll samtidigt ett vakande öga på samtidsdramatiken och anlitade kvinnliga författare och medarbetare som tidigare varit satta på undantag.

Tidigare hade de litterära hjältinnorna varit undangömda och tagit livet av sig på olika sätt: Anna Karenina, Emma Bovary, Hedda Gabler och Fröken Julie var ju bara några av dem. Ludvig menade att det saknades uppfinningsförmåga då samma berättelse om kvinnans dygd och odygt stöttes och blöttes i det oändliga. Medan dramatik av kvinnor spelades flitigt på Nya Teatern, väntade August Strindberg på sitt genombrott. Det blev Ludvig Josephson och Nya Teatern som etablerade honom på den svenska teaterscenen. Lycko-Pers resa i Ludvigs regi blev den största publikframgång som Strindberg ditintills upplevt som dramatiker.

Mäster Olof, en pjäs som nationalscenen tidigare refuserat, fick i stället sin urpremiär på Nya Teatern. Även Mäster Olof blev en stor framgång för Ludvig och ensemblen på Nya Teatern.

Men Ludvigs framgångssaga gick mot sitt slut. Nya Teatern såldes alldels för billigt till ett konsortium med Bankdirektören KA Wallenberg i spetsen, eftersom Nya Teatern aldrig fick några statliga bidrag och kunde vidareutveckla sin verksamhet. Teatern köptes upp för att ombildas för att skapa ett nytt operahus i Stockholm.

Men det uppdrivna arbetstempot innebar att Ludvig ständigt satt i repetitioner eller var med på föreställningar, även sedan han slutat på Nya Teatern och återvände till Kungliga Teatern i Stockholm där han till slut tvingades sluta sin anställning, utan få någon pension eftersom han en gång sagt upp sig på Kungliga teatern på 1860-talet.

Ludvigs yrkesverksamhet var slut. Han avled med sitt århundrade i februari 1899 och blev ihågkommen och uppskattad i de minnesord som publicerades i pressen och i vilka han respektfullt omnämndes som en av centralgestalterna i den svenska 1800-talsteatern där han nu blir förtjänstfullt blir ihågkommen - mer än ett sekel senare - och blir på nytt uppmärksammad genom Tiina Rosenbergs biografi, som på ett förtjänstfullt sätt speglar Ludvig Josephson och hans hela hans omfattande verksamhet inom teater och opera.