Måndagen den 2 mars 2009 anhölls överläkaren och docenten Viveka Lindén vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm misstänkt för mord alternativt dråp på ett svårt sjukt barn som hon haft i sin vård.

Några dagar senare stod en åklagaren Elisabeth Brandt i TV och sa att hon utredde ett mord eller dråp. Hon grundade sin misstanke på ett rättsmedicinskt utlåtande som slog fast att flickan Linnéa dött av en kraftig överdosering av narkosmedlet tio potential. Några som helst bevis för att det var Viveka Lindén som hade givit flickan en dödlig dos av tio potential hade hon inte, trots att flickans familj och släktingar var närvarande när flickan dog.

Läkartidningen har genom författaren och journalisten Sara Gunnarsdotter följt detta makabra ärende sedan det den 3 mars 2009, när det blev känt att en läkare dagen innan gripits på sin arbetsplats i samband med ronden av fyra poliser som förde henne till häktet.

Sedan Viveka Lindén häktats den 6 mars 2009 (för att släppas den 9 mars) försåg åklagarna vid Västerorts åklagarkammare frikostigt medierna med upplysningar om hur barnets mördats och att hennes läkare var den enda som kunnat förövat dådet.

Viveka Lindén som blivit häktad berättelse hur omilt hon behandlades i arresten innan hon skulle på sin första häktningsförhandling. Händelserna finns återgiven i bägge böckerna och visar hur polisen tillämpade, Gestapoliknande metoder, redan innan hon skulle förhöras av polisen och erkänna sitt brott dagen därpå, trots att hon var helt oskyldig, är en skrämmande läsning.

"- Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varge gång och skrek att jag skulle ställa mig upp. Till sist när han gjort det varge halvtimme, så orkade jag inte mer. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför mig att så upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr."

Inledningsvis - vid det första förhöret dagen därpå - var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Först då fick den anklagade läkaren en något sammanhängande bild av vad anklagelserna mot henne bestod i. Enligt åklagaren hade hon inte orkat följa den lilla flickans dödskamp, därför hade hon givit henne en dödlig dos av tio potential.

Viveka Lindén replikerade då att natriumklorid var det enda som hon sprutat in på flickan sista dagen när flickan dog. Då sa Elisabeth Brandt: "Natriumklorid ! Här hör ni hur hon talar om gift ! Hon har använt gift !" När läkaren försökte säga att natriumklorid inte är något gift fick hon höra att hon bara försökte förklara bort vad som skett.

När rättegången inleddes den 13 september 2011 fanns Sara Gunnardotter också på plats de åtta dagar som rättegången i Solna tingsrätt pågick hösten 2011. Sara har personligen skrivit mer än 100 artiklar om Astrid Lindgrenfallet, som nu också blivit en bok med titeln: 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal (Läkartidningen Förlag )

Eftersom fallet är upprörande och inga ansvarig ställts till svars för vad som inträffat har också den förre finansministern och författaren Kjell-Olov Feldt och hans fru Birgitta von Otter skrivit en bok som kompletterar Sara Gunnarsdotters utförliga redogörelse med titeln: Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal.(Albert Bonniers Förlag).

För att kunna recensera fallet och berätta vad som hänt har jag satt mig in i vad som hänt genom att läsa bägge böckerna. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt, och ger en tydlig och klargörande helhetsbild av vad som inträffat, vilka konsekvenser detta har fått för den drabbade läkaren. I redogörelsen i dessa böcker får läsarna veta vilka övergrepp som skedde mot henne, som senare visade sig vara helt oskyldig, och i slutet får vi veta vad som egentligen hände.

Vad den efterföljande rättegången handlar om är hur det påstådda brottet hade begåtts i en mycket speciell situation. Den livsuppehållande behandlingen av en liten flicka som fötts för tidigt hade avbrutits och man väntade på att hon skulle dö. Hon var svårt hjärnskadad sedan födslen, när hon avled var hon endast tre och en halv månad gammal.

Reaktionerna mot häktningsbeslutet var omedelbara. Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik och överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN Debatt 7 mars 2009) - han menar att åklagarens beslut att anhålla och häkta läkaren - hade skadat hela den svenska barnsjukvården och att det var åklagaren som borde ställas till svars.

Tre dagar senare gick tre chefer, bland annat chefåklagaren Peter Claesson, vid Västerås åklagarekammare, ut till försvar för Elisabeths Brandts agerande med påståendet att som direkt orsakat hennes död - för övrigt samma läkemedel som används vid aktiv dödshjälp.

Fallet blev anmält till Socialstyrelsen av Elisabeth Brandt till Socialstyrelsen den 25 mars. Den 6 oktober var Socialstyrelsen klar med sin tillsyn av vad som hade skett. Slutsatsen var att barnet erhållit vård och behandling i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet under de sista levnadsdygnen för Linnéa. Man hade inte kunna finna något som avvek från det förväntade förloppet, från det att respiratorn stängdes av till den tidpunkt när döden ägde rum.

Hugo Lagercrantz fick rätt i sakfrågan. Lagmannen i Solna tingsrätt, Mari Heidenborg som handlagt målet och friade till sist läkaren från alla anklagelser konstaterade till slut att tingsrätten inte funnit det bevisat att ett brott hade begåtts. Tingsrätten hade heller inte funnit det bevisat att läkaren skulle ha gjort något som inte varit medicinskt motiverat.

Vad själva rättegången visar är att om man haft medicinskt kunniga jurister, eller juridiskt kunniga läkare, som hade kunnat tolka varandras språk, så hade det inte blivit någon rättegång alls, eller skriverier i tidningarna.

Vad som hänt efter den friande domen är att ingen har ställts till svars för den stora psykiska och ekonomiska skada som skett mot Viveka Lindén och följderna av det förtal som riktats mot henne. När fallet anmäldes till justitieombudsmannen (JO) vidarebefordras anmälan till JK som inte heller vidtog några åtgärder för den felaktiga arresteringen och behandling av läkaren både av massmedierna och de ansvariga som handlagt ärendet.

Min egen uppfattning, efter att ha tagit del av alla omständigheter i målet är att det var tack vare försvarsadvokaten Björn Hurtig och Viveka Lindén som målet vanns i Solna Tingsrätt. Vad som senare framkom i målet, efter rättegången, var att narkosmedlet tio potential tidigare använts, men aldrig av Viveka Lindén. Vilket Karolinska sjukhuset, kände till, men aldrig ville erkänna innan rättegången.

Mot den bakgrunden borde Lindén få ekonomisk ersättning för den skada hon lidit, och som hon också begärt. Men så länge som de myndigheter tillåts utreda sina egna oegentligheter som skett på grund av felaktiga anklagelser i både brottsmål och tvistemål, kommer nog ingen förändring att ske, vare sig inom poliskåren eller det svenska åklagareämbetet.

Det är därför såväl jag själv, som författare och skribent i finansrätt och recensent, som många andra verkar för att tjänstemannaansvaret skall återupprättas i Sverige, utan att vi för den skull fått någon som helst gehör för vår begäran, trots inlagda motioner i Sveriges riksdag och alla artiklar som jag skrivit i detta ämne.

Mats Lönnerblad