Kirurgin, fram till slutet av 1800-talet, var en otäck och riskfylld verksamhet som man gjorde klokt att undvika till varje pris. Läkarna på den tiden gav kirurgerna rådet att byta förkläden och tvätta instrumenten mellan patienterna - inte av hygieniska skäl - utan för att undvika allt som kunde injaga skräck.

Bokens titel: Konsten att skära i kroppar
Författare: Lindsey Fitzharris
Förlag: Atlantis förlag

Den som hade oturen att hamna under kniven hade all skäl att oroa sig. Kirurgin liknade mest ren slakt. Dog man inte av själva operationen var risken stor att smittas av sjukhusfeber - den mystiska sjukdom som härjade fram till slutet av 1800-talet över hela Europa och i övriga världen.

Om hur det gick under 1800-talet i England har Lindsey Fitzharris som är fil.dr. i medicinhistoria skriver en väldokumenterad bok som handlar om den moderna kirugins födelse med titeln: Konsten att skära i kroppar, i översättning av Martin Kaunitz, Atlantis förlag.

Vid den här tiden avled de flesta patienter avled av infektioner som uppstått efter ingreppen. Operationssalarna var dödens väntrum, skriver Lindsey Fitzharris. Det var långt säkrare att låta sig opereras hemma än på sjukhus. Dödligheten var 3 till 5 gånger högre på sjukhus än för ingrepp som skedde i hemmiljö. Så sent som 1863 sa Florence Nightingale: "Den faktiska dödligheten på sjukhus överstiger vida det förväntade, särskilt i de större städerna, om man jämför med dödligheten i samma typ av sjukdomar bland patienter behandlade utanför sjukhuset".

Infektionerna och smutsen på sjukhusen var inte heller de enda problemen. Kirurgi gjorde ont. I århundraden hade man experimenterat med smärtlindring, men det var ingenting som hjälpte för att minska dödligheten vid operationer.

Dödligheten på sjukhus slog rekord på 1860 -talet i England. Försöken att förbättra renligheten på avdelningarna på sjukhusen visade sig vara liten eller ingen alls. Dessutom hade motsättningarna inom kåren kring vad detta berodde på ökat under de senaste åren.

Under de senaste decennierna hade över 100.000 personer, bara i England och Wales dött i en serie om tre större epidemiska utbrott, skriver Lindsey Fitzharris. Sjukdomarna härjade fritt över hela Europa och orsakade en medicinsk, politisk och humanitär kris som krävde en lösning.

Kraven på nöjaktig förklaring till smittsamma och epidemiska sjukdomar växte sig allt starkare. Problemens med sjukhusinfektioner hade plågat föreläsaren, läkaren och kirurgen Joseph Lister så länge att han började tvivla på om han någonsin skulle hitta en lösning. Men efter forskning rörande Pasteurs senaste forskning hade han börjat känna optimismen igen. Med hjälp återskapade han den franske vetenskapsmannen experimenten hemma i sitt eget laboratorium, för att hitta den rätta antiseptiska metoden för att minska dödligheten.

Den skarpsinnige Joseph Lister skulle snart ta sig an den stora utmaningen, att resten av sitt liv försöka klarlägga vad det vad som orsakade postoperativa infektioner och ta reda på hur man undvek dem. Under tiden fortsatte motståndet mot och förlöjligandet av Listers antiseptiska metoder. Många försökte svartmåla honom som en pretentiös charlatan vars idéer var löjeväckande, om inte rentav livsfarliga. Men mellan 1860 och 1862 dog en tredjedel av de som amputerades. En fjärdedel av de som råkat ut för men inte amputerade dog också.

Hittills hade läkarskrået tvekat att acceptera Listers idé om att det var mikroskopiska organismer som orsakade sjukdomar. En av Listers assistenter noterade insiktsfullt: "En ny stor vetenskaplig upptäckt kommer alltid att lämna en rad offer efter sig i kölvattnet. De som var mästare på det gamla sättet. Det är svårt för en kirurg av gamla skolan att förvandla dem till fördettingar"

Kungörande av Robert Listers antiseptiska metoder 1867 var bara början på hans arbete med variga sår. Han fortsatte sina experiment med karbolsyra, finjusterade och förbättrade sina metoder. Redan från början hade Lister förordat att man steriliserade allt., från instrument till läkarens händer.

Det var först som Lister kallades till Englands drottning Victoria på hennes enorma gods Balmoral i de skotska högländerna den 4 september 1871 när hon var svårt sjuk för att genomföra en operation, där han kunde tillämpa sina nyförvärvade kunskaper på en känd och uppburen person som han på allvar kunde visa vad han gick för.

Drottning Victorias besvär hade börjat några veckor tidigare med att hon fick ont i halsen. Kort därefter fick hon smärtor och svullnader i högerarmen. "Hon klagade över att hennes arm inte blivit bättre och inte svarar på någon behandling. Vi har prövat allting, säger hon" Hennes läkare bad drottningen om lov att få tillkalla en kirurg. Hon invände utan att förstå hur allvarlig hennes situation var. Flera dagar senare, när smärtorna blivit olidliga, gav Victoria slutligen med sig.

Som den noggranna kirurg han var förde Joseph Lister med sig allt han kunde behöva för operationen, inklusive sin senaste uppfinning, karbolsprayen. När Lister försäkrat sig om att han desinficerat sina instrument, sina händer och den berörda delen av drottningens arm, skar Lister ett djupt snitt i Victorias böld. Blod och var läckte ut från såret. Sedan gjorde Lister omsorgsfullt rent såret. När proceduren väl var över lade Lister om såret och lät den utmattade drottningen vila.

Nyheten om Joseph Listers framgångsrika behandling av Viktoria spreds snabbt och ökade tilltron till hans metoder. Drottningen hade givit Lister status som hovleverantör bara genom att låta sig opereras av honom.

Kort efter Listers möte med drottningen reste Louis Pasteur till London då han fick höra att en "firad engelsk kirurg" hade givit ett avgörande bidrag till förståelsen bakom smittsamma förruttnelsesjukdomar med Pasteurs arbete som grund. Det var första gången Pateur hörde talas om Lister. Han blev väldigt intresserad.

De två inledde vad som skulle bli en lång korrespondens. I breven diskuterade de experiment och teorier och uttryckte sin respekt och beundran för den andre. Lister såg Pasteur som den man som tillhandahållit de medel med vilka han kunde förstå blodförgiftning och sår. Pasteur å sin sida beundrade de framsteg som Lister gjort inom området. Han var stum av beundran inför det faktum att Lister både hade tid för sina patienter och han genomföra så komplex grundforskning.

Joseph Lister var den läkare som skulle förvandla kirurgin från ett chansartat blodbad till en modern vetenskap där patienterna faktiskt botades - och överlevde. Hans teorier om att man skulle kräva att man gick över till att sterilisera allt i patientens närhet innan man kunde operera vann till slut mot allt tidigare motstånd. Lidsey Fitharris berättelse är en mycket välskriven och intressant och tankeväckande berättelse om Joseph Lister och den moderna kirurgins födelse.

Mats Lönnerblad