Bokens titel: Bellman.Biografin
Författare: Carina Burman
Förlag: Albert Bonniers förlag 2019.

Om Carl Michael Bellman har Carina Burman, som redan tidigare gjort sig känd som stilsäker romanförfattare och biograf skildrat Bellman i boken: Bellman. Biografin (Albert Bonniers förlag 2019) med utgångspunkt i staden, tiden och de kvinnor och män som omgav honom. Bellman. Biografin är den mest omfattande levnadsteckning som jag läst över Sveriges genom tiderna kanske störste diktare.

Carina Burman är författare och docent i litteraturvetenskap. Hon har tidigare skrivit tre uppmärksammade större biografier - över Fredrika Bremer (2001) Klara Johansson (2007) och Gösta Ekman d.ä. (2011). Dessutom har hon publicerat åtta romaner.

Den som inte förstår sig på Bellmans storhet, är en tråkmåns, skriver hon. För att förstå sig på hans epistlar måste man våga ge sig hän. Bellman kontrasterar läsandet mot sången, i en yrare och mindra bunden konstform. För den som älskar att dricka och sjunga är det lätt att förstå Bellman.

Skillnaden ligger i sättet Bellman förstod hur man på ett elegant sätt var tvetydig och till och med skabrös.”Quod licet Iovisnon licet bovis” - det som tillkommer Jupiter tillåts inte oxen. Men det skulle dröja länge innan Fredmans epistlar utom i tryck med text och noter. Men när det väl skedde gick bokproduktionen snabbt. I oktober 1790 utkom äntligen Fredmans epistlar. Sergels porträttmedaljong av Bellman pryder omslaget. Titelplanschen är graverad av Elias Martin.

Efter publikationen uppfattade recensenterna Bellman som samma slags ursprungliga, olärde skald som engelsmännens Shakespeare. Episteldiktaren blev inte endast den genialiske poet som framförde glädjens alster, skriver Carina Burman. Han blev alltmer betraktad som en själsfrände till sina gestalter och som samlingens diktjag. Det var nog tur att den levande skalden slapp uppleva det, skriver hon.

Själv har jag alltid varit intresserad av Carl Michael Bellmans författarskap, och hans stora engagemang för diktning, musik och välgörenhet. Inte bara för hans kulturella engagemang utan även för hans starka intresse i olika ordnar. Inom loppet av 10 år recipierade Bellman i flera ordnar som jag själv sedan många år tillhör. Bland annat den internationella Frimurarorden och lokala svenska Timmermansorden.

Om Bellmans eget ekonomiska fotfäste var osäkert behöll hans diktning ändå sina lätta, välplacerade versfötter. Åttiotalet utgör den gustavianska kulturens höjdpunkt - sjuttiotalet var en förberedelsefas, nittiotalet blev kort för både kungen och några av de främsta författarna. När det gäller ordnar blev dessa en viktig del av både min och Bellmans vardag. Bellmans första ordenssällskap som han blev medlem i var Pro Patria- har jag själv haft kontakt med genom att erhålla medalj från - utan att själv vara medlem - i vare sig Pro Patria eller Borgarskapet.

I Europa spreds ordenssällskapen  under sjuttonhundratalet första decennier och utvecklade en rad olika nationella och lokala varianter. Den franska Frimurarorden stod exempelvis den radikala upplysningen nära. Till Sverige nådde frimureriet 1735 och styrdes efter några decennier upp under en landsloge. Timmermansorden startade i vårt land 1761 och är bland de loger som fortfarande tillsammans med Frimurarna i vårt land ger störst bidrag till välgörande ändamål.

Under nittiotalet skulle Carl Michael Bellman samla en hel bukett med damer, som han kunde svärma för i dikten, men som ofta var gifta med hans manliga vänner och därmed tämligen sexuellt ofarliga. De var hans vänner - eller väninnor, om man nu ska uttrycka det så - och han umgicks med dem alla under samma period av sitt liv.

När Bellman blev kär på allvar skedde  det snabbt när han träffade den unga Lovisa Grönlund (1735 -1847) som bara var 17 år när hon träffade sin blivande make som då var 36 år. Lovisa blev  hans älskade, Gustaf hans konung och välgörare. De fick fyra söner Gustaf, Elis, Carl och Adolph. Lovisa blev 90 år och levde ett halvt sekel längre än Bellman.

Vad jag själv har svårt att förstå när jag läser Carina Burmans biografi - är att Bellman som var gunstling hos Gustav III aldrig valdes in i Svenska Akademien - som instiftades av Gustaf III,  1786 med syftet att arbeta med svenska språkets renhet, styrka och höghet och årligen utse flera priser och stipendier, aldrig såg till att välja in Carl Michael Bellman i akademien som enligt min uppfattning var den mer begåvad än de som först blev invalda i akademien..

Nu fick Bellman ändå en viss upprättelse när Svenska Akademien enhälligt  redan år 1791 beslöt att utge sitt  första litterära pris av professor Johan Lundblad instiftade Lundbladska priset till Carl Michael Bellman för hans publicering av Fredmans eptistlar.

Det välförtjänta priset och utgivningen av Fredmans epistlar blev den uppmuntran han behövde för att fortsätta sitt arbete, ge ut nya dikter och se  till att även försöka få sina sånger utgivna, innan orken tog slut vilket också skedde när Bellman drabbades av lungsot och avled, vilket blev hans verkliga upprättelse när han slutligen postumt fick den upprättelse uppskattning som han verkligen förtjänade.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund