Efter att jag hållit föredrag om flera mina egna böcker på ABF-huset i Stockholm i början av 2000-talet, fick jag förfrågan från ABF om jag ville delta som moderator för författaren och journalisten Birgitta Forsberg som 2011 utkommit med sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) och hennes kollega Carolina Neurath som samma år utkommit med boken Den stora bankhärvan (Norstedts) som handlade om följderna av finansparet Hagström och Qvibergs egna bankäventyr i HQ Bank.

Jag tackade ja till bägge förfrågningarna. Vi fick byta till en större lokal för att få plats för alla århörarna. Bägge författarna, fick var och en berätta om sina böcker, i tur och ordning. Både Birgitta och Carolina gjorde mycket bra ifrån sig. Själv kunde jag, efter att ha läst bägge böckerna, lyssnat och kommenterat, dra mina egna slutsatser, för att sedan recensera bägge böckerna.

Vad jag själv kunnat konstatera - som författare och skribent i finansrätt - är att SEB och sparbankerna i Sverige gjorde samma fel och misstag som i Sverige under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Man lånade ut till fastigheternas uppskruvade värden mer än efter betalningsförmågan. Man utgick från lönerna, skulle fortsätta att stiga med 30 procent per år, vilket var ett helt orimligt antagande.

Det är självfallet bankerna som är ansvariga för den utlåning som skedde både i Baltikum och i Sverige, men det var allmänheten och de skötsamma företagen i både Baltikum och Sverige som fick betala notan. När orkanen Finanskris slog undan benen för de baltiska länderna värdrade många kriminella morgonluft. Ekonomierna var trasiga, BNP rasade och arbetslösheten steg kraftigt.

Det var således ytterst Jan Lidén och, Carl Eric Stålberg och sparbanksstiftelserna som var ansvariga för hur Swedbank hade agerat i Baltikum, liksom det var Annica Falkengren, Marcus Wallenberg och familjen Wallenbergs investmentbolag Investor som var ytterst ansvariga för hur SEB agerat i Baltikum. Men vare sig i Baltikum eller i Sverige fick ingen myndighetsperson skulden, ingen fick sparken. Och i Swedbank som var bankrutt var bankens ordförande Carl Eric Stålberg när att få sitta kvar ännu ett år efter sin pension.

Författaren och journalisten Birgitta Forsberg har nyss kommit ut med en ny bok med titeln: Swedbank. Penningtvätten och lögnerna (Bokförlaget Lind & Co ) som både svarar på frågorna vem som bär ansvaret både Swedbanks och SEB:s sanslösa vårdlösa utlåning i Baltikum och historien bakom det som kan vara världens största penningtvätthärva. I händelsernas centrum står den före detta sparbanken som tjänade miljarder på att inte ställa alltför många frågor - i utkanten sker det till och med mord. Hur hamnade Swedbank där och vilken roll spelade egentligen Birgitte Bonnesen?

Birgitta Forsberg skriver att Swedbanks år 2009 förlust på 10,5 miljarder är historisk. Likaså reserveringar för kreditförluster på 24 miljarder framför allt i de baltiska länderna och Ukraina. Orsaken var att Stålberg och Lidén ville investera ytterligare i Baltikum. De valde att köpa 40 procent i Hansabank år 2005 och hela TAS-Kommerzbank år 2007 hade banken tjänat totalt 13,3 miljarder i Baltikum och Ukraina. Men år 2009 hade banken förlorat 15,5 miljarder kronor i de båda regionerna. Banken hade alltså på ett enda år förlorat mer pengar i Baltikum och Ukraina än vad den tjänat där sedan den blev helägare.

Myndigheterna i Lettland och Litauen varnade Swedbank för brister i arbetet med att förebygga penningtävtt redan år 2016 och 2017, utan att Swedbank med Birgitte Bonnesen i spetsen gjorde någonting åt problemen. Swedbank hade då inte mindre än 3,3 miljoner kunder, utan att ta reda på vad de största kunderna hade för sig, vilket Birgitta Forsberg skrev om i Svenska Dagbladet (SvD). Nio månader senare tog chefåklagare Thomas Langerot vid Ekobrottsmyndigheten tag i problemen och började undersöka alla Swedbanks olagliga penningtvättsaffärer.

Summan av kardemumman som Thomas Langerot måste ha kommit fram till var att den kontroversiella högriskgruppen i de tre baltiska länderna totalt sett ökade 22 procent med Birgitte Bonneson som Baltikumchef under åren 2011-2014 och att det fanns flera fula fiskar i Swedbanks garn medan Birgitte Bonnesen var stationerad i Riga.

Vad Birgitta Forsberg klargör i sin bok är hur pengatransaktionerna går till mellan bankerna. Om man skulle dra en linje för varje pengatransaktion som går mellan bankerna - för rena spekulationsaffärer - skulle jordklotet vara inbäddat i en spindelväv av trådar. Bankerna är beroende av sina korrespondentbanker för att skicka pengar.

När krisen var som värst var riksbankschefen Stefan Ingves och riksgäldsschefen Bo Lundgren beredda att öppna plånböckerna för att hjälpa till precis på samma sätt som man gjorde under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Swedbank och SEB skulle alltså landa mjukt i famnarna på finansministern Anders Borg. Stefan Ingves och Bo Lundgren om Lettland släppte sin valuta lats. De som skulle stå för notan var ju svenska företagare och skattebetalare vilket var oväsentligt.

En internationella bankesxpert som har jobbat för Swedbank i Baltikum anser att svenskar borde reflektera med över penningtvätt och svarta pengar. och undrar. "Hur är detta möjligt att tillåta att sådant här händer? Banksystemet fungerar som sagan om Kejsarens nya kläder. Alla kan se att Kejsaren är naken, men ingen säger något." Själv har jag ju skrivit om både de ekonomiska konsekvenserna av den största bankrisen i Sveiges historia och i Baltikum och jag kan bara hålla med honom !

"Från Sparbank till Luspank" var ett av slagorden Swedbanks aktieägare möttes av när man den 24 april köade för att komma in till Swedbanks årsstämma på Kungliga Operan i Stockholm. Solen blänkte i den blå och vita polisbilen som bevakade de få demonstranterna från arbetar från arbetarinitiativet som ville protestera mot att Folksam köpt aktiemajoriteten i Swedbank och sparbanksrörelsen hade förlorar hela sitt ägarinflytande i Swedbank, med allt vad det innebar.