Bokens titel: Swedbank　
Författare: Birgitta Forsberg　
Förlag: Lind & Co　

Svaren ger hon själv i boken Swedbank. Penningtvätten och lögnerna. Efter den senaste bankkrisen som hon skildrar i boken: Fritt fall fick ju Swedbank och de andra affärsbankerna hårdare regler att förhålla sig till. Det handlade om ännu högre grad än tidigare om att riskbedöma, känna kunderna, och rapportera oegentligheter till Finanspolisen, genom att skicka in "Suspicious Activity Report, SAR, eller Suspicious Transaction Report, STR. Regler som ingen av de svenska bankerna följde, vare sig i Sverige eller i Baltikum.　

Efter vad som hänt stod riksbankschefen Stefan Ingves och riksgäldschefen Bo Lundgren på nytt beredda att öppna plånböckerna. Swedbank och SEB skulle landa mjukt i famnarna på Anders Borg, Stefan Ingves och Bo Lundgren. Att de som skulle stå för notan var som vanligt de svenska företagen och skattebetalarna vilket var oväsentligt. De spekulativa svenska storbankerna hade ju på nytt ökat sin kreditgivning på ett vårdslöst sätt och utsatt både Baltikum och Sverige för påtagliga finansiella risker.　

Om man inte lyckades få ordning i Estland, Lettland och Litauen hade troligtvis två svenska banker gått omkull, det vill säga Swedbank och SEB. Även de andra svenska bankerna hade på nytt tagit för stora risker för svenska skattebetalare. I Lettland lugnade inte ner sig förrän den 1 december 2009. Då godkände parlamentet de budgetnedskärningar som långivarna krävde. De kriminella vädrade morgonluft när orkanen Finanskris slog undan benen för de baltiska länderna. Ekonomierna var trasiga, BNP rasade och arbetslösheten steg kraftigt, skriver Birgitta Forsberg.　

I Baltikum gjorde de svenska bankerna i Baltikum precis samma misstag som i Sverige under den hemmagjorda bankkrisen 1987 - 1993. Man lånade ut mot säkerheter. Man lånade ut mot fastigheters felaktiga värderingar mer än efter betalningsförmåga. Man utgick från att lönerna skulle fortsätta att stiga med 30 procent per år, vilket var ett helt orimligt antagande. Man styrde helt på fiktiva marknadsandelar. Precis som under den självförvållade svenska bankkrisen är det självfallet bankerna som är ansvariga för den spekulativa utlåning som skedde, varför jag i åtskilliga artiklar föreslår bankdelning i Sverige.　

När det gäller Swedbank var det alltså Jan Lidén, Carl Eric Stålberg och sparbanksstiftelserna som var ansvariga för hur Swedbank hade agerat i Baltikum, liksom det var Annika Falkengren, Marcus Wallenberg och familjen Wallenbergs investmentbolag Onvestor som var ytterst ansvariga hur SEB agerat, anser Birgitta Forsberg. Men i Sverige fick ingen ansvarig person skulden. Några fick sparken men straffades aldrig för sina brott. Och i Swedbaank var bankens ordförande Carl Eric Stålberg nära att få sitta kvar ännu ett år.　

Sedan Stålberg och Lidén på Swedbank hade köpt resterande 40 procent i Hansabank år 2005 och hela TAS-kommezebank år 2007 hade banken tjänat totalt 13,3 miljarder kronor i Baltikum och Urkraina. Men år 2009 hade bankerna förlorat 15,5 miljarder kronor i de båda regionerna. Banken hade alltså på ett enda år förlorat mer pengar i Baltikum och Ukraina än vad det tjänat där sedan den blev helägare.

När Birgitte Bonnesen blev Baltikumchef sommaren 2011 satte hon sig i det som kanske var Baltikums mest spektakulära kontor, på ledningsplanet på våning 25, näst högt upp i Swebanks glastorn i Riga. Landmärket stod i ensamt majestät vid floden Daugava och fönstren gick från golv till tak. Utsikten över stan var milsvidd och ledningen levde med i vädrets och årstidernas växlingar. Sol, snö, regn. hagel, åska - allt blev mer effektfullt häruppe. Medan Birgitte Bonnesen var Baltikumchef för Swedbank skedde cyberattacker och påverkansoperationer både mot regionen och mot Swedbank.　

Samtidigt pågick misstänkt penningtvätt av sällan skådat slag. Både hos Swedbank och Danske bank non-residentkunder i Baltikum. Det ledde till att Estlands finansinspektion till slut fick nog och fortsatte att lämna kritiska rapporter mot bankerna. Till slut skulle inspektionen ha kritiserat Danske Bank i Estland. Ändå gjorde vare sig Danske Bank eller den danska finansinspektionen något åt saken. Till och med den ryska centralbanken var bekymrad. Men svenska och danskar har inte varit hjälpsamma att reda upp sina egna skumraskaffärer.　

Summan av kardemumman, skriver Birgitta Forsberg, var att den kontroversiella högriskgruppen i de tre baltiska länderna totalt sett ökade 22 procent med Birgitte Bonnesen var Baltikumchef, 2011 -2014. Men det fanns flera fula fiskar i Swedbanks balatiska garn medan Birgitte Bonnesen var stationerad i Riga. Om man skulle dra en linje för varje pengatransaktion som går mellan bankernas spekulära verksamhet skulle jordklotet vara inbäddat i spindelväg av trådar. Bankerna är beroende av sina korrespondentbanker för att skicka pengar och överleva, även på sin illegala spekulationsverksamhet.　

Samtidigt som flera östländer häktade människorättsaktivister, oppositionspolitiker och journalister använde medlare i ländernas elit sig av bankernas hemliga så kallad slussfonder för att muta europeiska politiker, köpa lyxvaror, tvätta pengar och för att sko sig själva. Ungefär samtidigt 2010 - 2014, pågick den ryska tvättautomaten. Det handlade om upplägg att föra runt150 miljarder kronor, via de baltiska bankerna och genom ett nätverk av globala banker. Det klassades som världens största och mest avancerade penningtvättsystem.　

Under Birgitte Bonnesens tid vid det baltiska rodret skedde stora affärer vid den ryska tvättautomaten. I alla tvättmaskinerna tumlade Swebanks kunders pengar runt. Visserligen avslöjades de flesta av de här skandalerna senare, men de pågick lika fullt när Birgitte Bonnesen hade ansvaret för Swecbank i Baltikum. Penningtvätt är ju som vatten som rinner, den tar den lättaste vägen och för ryssarna var det Baltikum. Gick de via Baltikum för att det låg närmaste eller för att där fanns nordiska storbanker som var naiva ?　

I de rapporter som jag tagit del av som skickas till Danske Bank, Handelsbanken, Nordea, SEB, Swedbank kring deras ekonomiska intressen går före skyldigheten att använda bättre due diligence-ågärder i stället för att medverka till penningtvätt . Rapporterna från finansinspektionen i Baltikum, Sverige och Danmark är brutala. Det slutade med att alla storbankerna fick böta för vad de ställt till med. Det handlar om gigantiska belopp ! Men ingen person har blivit straffad i svensk domstol, som ingen domstol vågar straffa de fula fiskarna.

Den fråga som jag ställer mig därför hur det kan gå till när ansvariga inte ställs till svars i rättegångar för de grova brott som sker när det gäller penningtvätt, där det slutligen är allmänheten, aktieägarna och de skötsamma företagen som får betala notan för storbankernas och deras uppdragsgivares kriminella verksamhet där det alltid slutat med att det enda straff de skyldiga får är att det inte längre erhåller någon bonus på sin kriminella verksamhet, vilket skedde när Birgitte Bonnesen fick sparken och fick behålla sina tidigare stora bonusar, men bara blev av med sitt avgångsvederlag .　

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt