Ludwig van Beethoven är en världsberömd ikon. Musikälskarna känner hans musik genom alla konserter och inspelningar. Om honom har Åke Holmquist (född 1943) fil doktor i historia skrivit en fantastisk ny omfattande, spännande och välskriven biografi över Beethoven liv och verk, i boken: Beethoven. Den användbare titanen. Gidlunds förlag.　

Bokens titel: Beethoven.Den användbare titanen　
Författare: Åke Holmquist　
Förlag: Gidlunds Förlag　

Åke Holmquist vet vad han talar om. Han har både hunnit med att vara programdirektör vid Rikskonserter och chef för Stockholms Konserthus och Kungl. Filharmoniska Orkestern samt ständig sekreterare vid Kungl. Musikaliska Akademin. Han har forskat och skrivit om Beethoven i decennier. 2011 utkom hans första bok om Beethoven: Beethoven Bifografin.

Beethoven växte upp i Bonn. I en stat tio mil lång och tre mil brett. Större än så var inte den stat där Beethoven gick i skola, och där tre generationer Beethoven levde och verkade, han såg dagens ljus 1770. Sin syn på adeln och adelskapet hade han förvärvat i Bonn. Den hade formats av den politiska miljön i Bonn influerad av upplysningens josephinismens och franska revolutionens idéer.　

I Bonn lärde han sig också komponerandets grundläggande hantverk. En av de viktigaste kontakterna var den sachsiske musikern Cristian Gottlob Neefe, som inte bara var Beethovens viktigaste lärare under åren i Bonn - utan också mentor på det mänskliga planet - för den unge musikern. Han gjorde Beethoven också bekant med Bachs musik.　

Den här boken handlar om hur Beethoven redan tidigt efter sin bortgång fångades in av politiska krafter, om hur det gick till och hur det kom att prägla bilden av människan och tonsättaren Beethoven i ett oändligt antal, monografier och texter. Men boken handlar lika mycket om Beethovens politiska hållning och ställningstalanden samt om värderingen av de källor som finns till hands för att utröna dem, skriver Åke Holmquist. Men den handlar också om den stora betydelsen av hans musik.　

Den filosofi som han anslöt sig till var josephinismen, som han upptäckte redan i Bonn. Där fann Beethoven lösningen på den politik han omfattade. Likhet skulle råda inför lagen. Kompetens och erfarenhet och inte börd eller förmögenhet skulle vara de rådande kriterierna vid tjänstetillsättningar, denna hans grundläggande inställning, tycker jag är lätt att instämma i för ett samhälle som både under 1700- och 1800-talet i Tyskland och Österrike fortfarande saknade dagens grundläggande demokratiska värderingar.　

För oss i dagens Sverige är det en självklarhet att alla skulle erlägga skatt, yttrande- och att tryckfrihet skall gälla för att kunna kritisera maktutövning och maktövergrepp, för att driva på reformarbetet, motverka kyrkans inflytande över politiken och skolan samt lära sig förstå att religionsutövning är privata angelägenheter. Detta var josephinisimens politik som var framtidens politik för att revolutionera det konservativa samhälle utan revolution, i den samhälle där Beethoven växte upp.　

När det gäller Beethovens musik upplever jag honom som en mångsidig tonsättare. Beethoven var en utpräglad naturmänniska och trivdes bäst i naturen. Pastoralsymfonien opus 68 - blev Beethoven passionerade hyllning till naturen, till livet på landet. Naturen och det lantliga livet stod för frihet, staden däremot för makt, tvång, intriger och följsamhet till sociala konventioner, krav och förväntningar.　

Eroican som många hävdar skulle vara en hyllning till Napoleon, stämmer inte. Hos Beethoven hade Napoleon visserligen varit en hjälte, men det varade bara några år, tils han utropade sig själv till kejsare. En hjälte in denna symfoni kunde bytas ut mot någon annan utan att en not behövde ändras i symfonin.　

Det är symfonins titel - tillkommen efter fullbordandet - som gett upphov till det karaktäriseringen av det musikaliska uttrycket som heroiskt och som under århundradenas lopp så starkt förknippas med Beethovens konstnärsskap.　

Även när det gäller kompositioner av pianokonserter var Beethoven en mästare. Uppburna pianister fanns det gott om. Men Beethovens kompositioner och spel var annorlunda. Då inte bara tekniskt utan ett helt annat sätt att spela än den tradition som Mozart hade haft. Beethoven spelade kraftfullare, mer legato och hade större användingt av pedalerna. Det var kontroversiellt och musiklivet delades i två läger, för och emot Beethoven.　

Förutom fjärde pianokonserten tillägnade Beethoven sina viktigaste mecenater sina pianokompositioner: Kejsarkonserten opus 73, pianosonaterna Les adieux opus 81 a, Hammarklaversonaten opus 106 och den sista pianosonaten opus 111, pianotrion (Ärkehertigtrion) opus 97, violinsonaten opus 96 samt Missa Solemnis och Grosse Fuge opus 133 med flera.

Beethovens kamp mot ödet är den bärande tema i all biograflitteratur efter hans bortgång och idén i hans mest kända verk. En kamp mot hans tilltagande dövhet och från förtvivlans mörker mot jublande seger. Från moll till dur. Men det var också hans inre kamp, en kamp som han förde med och mot sig själv, inte en politisk.

Som bärare av frihet, jämlikhet och broderskap var Beethoven en politisk människa och politisk tonsättare som riktade sig till hela världen. Det är innebörden i alle Menschen werden Brüder i nionde symfonins final. Musikens karaktär var inte nordisk eller germansk som nationalisterna hävdade, utan påverkad av fransk revolutionsmusik. Nionde symfonin An die Freude är ju en lovsång för fred och humanism vars musik förverkligades så sent som 1985 då den antogs som officiell hymn för Europeiska unionen.　

Till musiken: Ode "An die freude" (Svenska: Ode till glädjen eller Hymn till glädjen) från 1785 hör ju en av Friedrich Schillers mest berömda dikter. Det är också titeln på den bearbeten som Ludwig van Beethoven använde i fjärde satsen i sin nionde symfoni komponerad 1824. Med stor patos beskrivs i odet det klassiska ideal som innebär ett samhälle med jämlika människor som känner en samhörighet baserad på glädje och vänskap.

Beethoven var ju en titan, ett geni som komponerade en tidlös, odödlig musik. Samarbetet med Schiller passade bra eftersom han redan betraktade som frihetens skald. Det var ju upplysningens och i förlängningen liberalismens Beethoven som till sist blev de allierades bundsförvant.

Själv har jag haft nöjet att samarbete med Konserthuset och skriva om musik i mitt eget företag under 30 år, och ta hand om en del av deras information redan när Johannes Norrby var chef för Konserthuset ända fram till Bengt Olof Engström slutade chef för Konserthuset 1986 - och varje kunnat bevista de flesta konserter under denna period - utom när jag befann mig på uppdrag utomlands. 　

Åke Holmquist bok tillhör den bästa av de böcker jag hittills läst om Beethoven och hans verk. Han beskriver hur det är möjligt att i Beethoven musik uppenbara de djupaste själsliga stämningar och tillstånd. Hur Beethoven hade fört instrumentalmusiken så så långt som det var möjligt och nu genom den gett en genial överväldigande ansasts för framtiden i nionde symfonin. Den var Beethovens testamente.　

Mats Lönnerblad