I sin självbiografiska bok: Vändpunkten av författaren och journalisten Klaus Mann, i översättning av Jane Lundblad, Modernista förlag, beskriver Mann hur han upptäcker Adolf Hitler redan 1932. Ett år senare satt Hitler vid makten. Klaus Mann såg sig tvingad att lämna Tyskland, eftersom hans debutbok från 1925, Der fromme Tantz, blivit bränd på ett bokbål.　

Bokens titel: Vändpunkten　
Författare: Klaus Mann　
Förord: Carl-Johan Vallgren　
Översättning: Jane Lundblad　
Förlag: Modernista förlag i Stockholm　

Klaus Mann (1906 - 1949) var son till författaren Thomas Mann, som också tog avstånd från honom efter att han varit öppen med sin homosexualitet. Klaus Mann tvingades att lämna Tyskland efter nazisternas maktövertagande, den 13 mars 1933, och levde sedan i exil i bland annat Holland och USA. I kraft av sin förening av psykologisk detaljskärpa, där han beskriver nazisternas illdåd både i sina böcker och i olika artiklar.

I dag framstår hans bok som en av de klarast lysande skildringarna vad som hände under mellankrigstidens Europa. I den svenska översättningen av Jane Lundblad, finns också ett nyskrivet förord av författaren Carl-Johan Vallgren.　

Vad som förändrade Tyskland i grunden var att många av de politiska beslutsfattarna och de intellektuellas skandalösa pervertering och de som vände kappan efter vinden; I det för Hitlerska, Hitlermogna Tyskland var det många i både Tyskland och i andra länder som från början ställde sig in hos Hitler och tillät hans övergrepp i stället för att från början gemensamt börja bekämpa honom.　

Goebbels förklarade krig både mot familjen Mann och stora delar av Europa vilket slutade med att hela familjen Mann tvingades att lämna Tyskland. Alla deras ägodelar i Tyskland konfiskerades. Hitler ansåg att Thomas Mann och de delar av hans familj som öppet vågade kritisera Hitlers illdåd, var den nationella sakens skadegörare. Övriga tyska författarna höll ännu år 1933 bättre stånd än någon annan yrkesgrupp. Under de sista åren före Tredje riket hade det nog sett ut som många av dem fortfarande vore beredda att finna sig i det avskyvärda som höll på att hända.　

Medan de allra flesta författare av litterär rang intog en synnerlig ställning mot diktaturen, vars djupa andefientliga karaktär det inte kunde råda det ringaste tvivel om för de klarsynta. Det resulterade i en massutvandring av diktare och författare; aldrig förr i historien har någon nation inom bara några månader mist så många av sina litterära representanter, skriver Klaus Mann.　

Nazisterna drog konsekvenserna av de som vågade protestera mot vad som hände: Thomas Mann, författaren till Buddenbrooks, var enligt en tysk förordning, inte längre tysk. Tillika med honom blev hans äkta maka Katharina och deras fyra yngre barn - förklarade förlustiga sitt tyska medborgarskap. Medan Thomas Manns son Klaus Mann och hans syster Erika för länge sedan blivit officiellt utstötta och lysta i bann.　

Fascismen var och är, framför allt i sin dåvarande tyska form, impopulär, men alla de som stannade kvar i Tyskland vågade inte protestera. Men även om det bara var några få, för vilka den Hitlerska "nyordningen" föreföll sympatisk eller efterföljansvärd, så fanns det dock även mycket få enstaka personer, förutom de som redan flytt landet, som kände sig direkt hotade eller oroade av axelmakternas aggressivitet. Gestapoterrorn och de öppna krigsförberedelserna i Tyskland, Hitlers anspråk på Österrike och delar av Tjeckoslovakien, det italienska överfallet på Abessinien, generalernas revolt i Spanien - allt detta föreföll sett från både Amerikansk och Europeiskt håll overkligt eller i varje fall fortfarande irrelevant.　

För Klaus Mann hade landsflykten varat länge - längre än han hade väntat sig eller ansett möjlig. Han trodde att det på något sätt måste Hitlers välde snart komma till ett slut; antingen kommer att det tyska folket gör revolution eller så började Hitler krig, vilket också skedde. Vad som redan skett var att praktiskt talat alla, som enligt världsopinionen hade representerat den tyska kulturen var nu flyktingar.　

Frågan om krig var det ingen som vågade beröra. Mr Chamberlain, monsieur Bonnet, Bank of England, herrarna vid Wall Street, Frankrikes miljonärer, Vatikanen, Henry Ford, lady Astor, The Times i London, Oxfordrörelsen, kortsynta Pacifister och reaktionära intriganter - alla ville ha fred med Hitlerriket. Världen ville ha fred medan Hitler rustade för krig,　

Hitler lägger beslag på Österrike utan något större motstånd. Nazisterna hinner erövra stora delar av Europa, innan någon reagerar och invaderar slutligen Paris 1940. Nu är det tydligt att vissa mycket inflytelserika franska kretsar önskat och till och med påskyndat det egna landets nederlag. Den åsikten hade också marskalk Pétain, Segraren från Verdun som agerade som fiendens hantlangare.　

När kommer vändpunkten? Eftersom herrarna Hitler, Himmler, Goebbels et consortes vet, att de förverkat sina skuldbelastade liv, vill de fortfarande tvinga den tyska nationen till självmord? Och hur går det på stillahavsfronten? Pessimister påstår att kriget med Japan som angripit Pearl Habour, kommer att dra ut på tiden.　

Tyskarna skulle avsluta sin självförintande och ondskefulla kamp först den 8 mars maj 1945 Tack vare Sovjets och USA:s inblandning i andra världskriget. Ett krig som aldrig bort äga rum. Auschwitz har funnits till och de andra koncentrationslägren har funnits till; en massaker utan like har ägt rum; det mest infama regeringssystemet i världshistorien har degraderat judarna till villebråd. Allt detta är nu allmänt känt utan att någon såg till att det inte skulle hända.　

Klaus Mann har som frivillig soldat och journalist hjälpt amerikanarna att vinna ett krig som aldrig borde ägt rum. Han har skrivit artiklar om det tyska rikets sönderfall redan innan andra världskriget bröt ut och utan att någon agerade i tid. Den fråga som jag själv ställer mig är hur de övergrepp som fortfarande sker i stora delar av världen inte kan bekämpas i tid?

Riktningen vad som sker i världen är avgörande. Vändpunkten som Klaus Mann skriver om i sin lysande självbiografi visar ju hur världen såg ut före och under andra världskriget. Vill vi ha en förändring i dagens värld fordrar enligt min mening en tydlig orientering. Den fråga som jag ställer är vad vill vi och hur skall vi kunna förbättra den värld vi alla lever i. Skall vi ha en enda värld eller en förstörd? Det finns nu bara antingen en universell ordning eller ett universellt kaos - ingenting däremellan.

Vi har nu nått den punkt till vilken filosofen Kierkegaard förpliktar oss på det religiösa området - det möter oss också på det politiskt - sociala området. Vi har nått den punkt, från vilken endast ett steg är möjligt - ett steg som leder till allmänt fördärv eller till allmän räddning. Var och en av oss är medansvarig för det valet.　

Mats Lönnerblad