I boken Tyrannens tid
- den senaste utgivna boken om Karl XII
utgiven av Albert Bonniers förlag
handlar om Sverige som stormakt som gick
förlorad, under Karl XII tyranni och
envälde - skriven av författaren och
journalisten Magnus Västerbro, där han
berättar han om en av de mest dramatiska
perioderna i Sveriges historia. Åren då
det stora nordiska kriget, som det
numera kallas, ägde rum.
Bokens titel:
Tyrannens tid. Om Sverige under Karl
XII.
Författare: Magnus
Västerbro
Albert Bonniers
förlag
En period som
dominerades av Karl XII:s diktatoriska
regim från år 1700 fram till 1718, men
som även fortsatte några år efter hans
död. Det är en av mest omskrivna
epokerna i Sveriges historia, och har
varit så ända sedan händelserna ägde
rum. Bara några år efter krigsslutet kom
Voltaires berömda biografi över Karl
XII, och sedan dess har böcker om denna
tid - detta trauma i svensk historia -
som aldrig upphört.
Den slutliga
kontrollen över Sverige som stormakt tog
Karl XI i och med den så kallade
kassaktionsakten från 1689, som gjorde
det straffbart av överhuvudtaget
ifrågasätta kungen - eller att lägga
fram något förslag - som kunde inskränka
hans absoluta makt över sitt rike.
Att kräva att folket
underkastar sig en enda människa genom
att påstå att denne har övernaturligt
stöd är förstås inte nytt för enväldets
Sverige, skriver Magnus Västerbro. I
själva verket handlar det om ett fenomen
som spritt sig över större delen av
jorden och som dykt upp i olika former i
nästan alla känna kulturer, så långt
tillbaka som det finns dokumenterad
historia.
Redan Hammurabi,
kungen av Babylon som levde på
1700-talet före Kristus är känd för sin
lagsamling, sades vara utvald av
gudomliga krafter att härska oinskränkt
- i hans fall av skapelsegudarna Anu och
Bel samt rättvisans Marduk. På samma
sätt kunde kejsarna av det gamla Kina
hänvisa till det "himmelska mandatet"
när de krävde folkets underkastelse,
liksom Dareios, det en gång så mäktiga
persiska rikets härskare, som motiverade
sin gränslösa makt med att han var
utvald och välsignad av "Herren, himlens
gud".
Karl XII som inledde
kriget mot omvärlden lyckades bra i
början, genom att ta makten i Polen, men
det dröjde inte länge innan krigslyckan
vände. Svenskarna vill då att Karl XII
skulle komma hem genast och sluta fred
med sina fiender - om detta skedde så
hotade snart hela nationens snara
undergång. Länge fanns det onekligen
många som stöttade kungens krigsplaner.
Men snart var stödet för fortsatt krig
borta. Förlusten av Poltava hade ändrat
allt, det stora svenska nederlaget var
avgörande betydelse bara blivit allt
tydligare.
Av de ungefär
tjugotusen soldater som togs till fånga
i Poltava kom det till sist bara en av
fyra tillbaka. Men de som vände hem
kunde för första gången på åratalsöka
upp sina hemtrakter och på nytt träffa
sina familjer. Om deras närmaste
anhöriga levde, förstås - om någon ännu
väntade på dem därhemma i Sverige.
Svenskarna började i
allt mindre utsträckning se krig som
något normalt, som något man måste vara
beredd att uthärda. I stället kom man
att förvänta sig fred, och accepterade
inte längre att ständigt nya årskullar
av unga svenska män skulle skickas ut
för att dö på fjärran slagfält när Karl
XII ville försöka erövra Ryssland,
vilket också blev ett stort
misslyckande.
Det Sverige som Karl
XII till slut återvände till var ett i
grunden härjat land. Under de långa
krigsåren hade Sveriges blivit
utfattigt. Så många som tvåhundratusen
man tros ha dött i krigstjänst under
åren 1700 - 1721. I den siffran
medräknas både egentliga Sverige och
Finland. Till förlusterna i kriget skall
man sedan lägga alla som dött i pesten
som samtidigt som kriget pågick drabbade
Sverige med full kraft, ett krig som
Karl XII aldrig ville skulle sluta
eftersom han genast efter hemkomsten
bestämde sig för att försöka erövra
Norge.
För att finansiera
kriget tillverkades nödmynt som skulle
användas för att försörja det fortsatta
kriget. Under år 1717 tillverkades hela
nio miljoner mynt, vilket redan sågs som
långt fler än vad som var lämpligt för
Sveriges ekonomi. Under 1718 präglades
inte mindre än ytterligare 25 miljoner
eftersom Karl XII, sedan han kommit
tillbaka till Sverige och bosatt sig i
Lund ville angripa Norge. Klart är att
det redan under 1718 ryktas om att någon
- några, oklart vilka - planerade att
mörda den svenske kungen.
Karl XII som inte
bryr sig om alla varningar råkar till
slut ut för att bli skjuten när ett
skott till slut träffar honom i
tinningen och han faller död ner. Vem
som sköt honom är fortfarande en gåta.
Nu blir det tydligt att den svenska
ledningen inte vill driva det norska
fälttåget vidare. Nästan alla högre
officerare som deltagit i Sveriges
belägring av norrmännen i Fredriksten i
Norge lämnar lägret och ger sig av
hemåt, vilket gör att alla soldater
flyr. Återtåget blir allt mer oordnat
och när de norska soldaterna anfaller
svenskarna i ryggen förvandlas det som
börjat som en relativt välorganiserad
reträtt till en kaotisk flykt.
Aldrig förr har ett
folk visat större glädje över förlusten
av sin furste. Kungen är död och
enväldet ska avskaffas med hjälp av
militären. Överallt jublas det - den
mest hatade mannen i Sverige är död.
Under året har det nämligen skett, det
som många fruktat - den nya mynten har
förlora mycket av sitt värde. Eller
kanske man kan säga: det bedrägeri som
de redan från början innebar har nu
avslöjats. Konkret är det riksdagen som
har beslutat att de inte ska användas
längre.
I hjärtat av
Stockholm, på Österlånggatan, kunde man
år 1722 se ett särskilt tecken på just
fredglädje. Då öppnade en krog döpt
efter denna stora händelse - den gavs
namnet "Den gyldene Freden" , när freden
väl var ett faktum. Det var militären
som till sist såg till att enväldet
försvann med Karl XII. Utan någon
kunglig befallning och inblandning kunde
den svenska riksdagen lägga sig i både
domstolarnas och myndigheternas arbete.
Men ingen fred varar
för evigt. Snart visade sig att
kungamakten försökte återta sitt envälde
och därför mördades Gustav III som
bekant på en maskeradbal, fredagen den
16 mars 1792.
Skottet avlossades av
kapten Jacob Anckarström, men bakom
fanns en grupp adelsmän som presenterade
sig som den sanna frihetens försvarare,
men misslyckades med sitt uppsåt.
Istället kunde den mördade kungens son,
Gustav IV Adolf föra vidare det så
kallade gustavianska enväldet. Under
sina 17 år på tronen kallade han bara in
riksdagen en enda gång, eftersom han
menade att riket styrs bäst av en klok
regent som han själv. Kulmen nåddes
under 1809, då Finland en gång för alla
gick förlorat. Och återigen genomfördes
en militärkupp - den här gången innebar
det att Gustav IV Adolf greps och sedan
avsattes.
En ny regeringsform
infördes till slut, med att
maktdelningen tillkom som än mer uttalad
princip. I den minskades kungens
befogenheter och makt drastiskt med det
tidigare enväldet som militären såg till
för att skapa en permanent demokrati i
Sverige som fortfarande består.
Augustprisvinnaren
Magnus Västerbro lyckas på ett
utomordentligt gripande, omskakande och
spännande sätt berätta om det svenska
folkets lidande under Karl XII alltmer
tyranniska styre - med hjälp av den
senaste historiska forskningen -
skildrar han de dramatiska åren 1700 -
1721, då den svenska stormakten gick
under för att ersättas med den demokrati
där enväldet har förvandlats till den
demokrati vi har i dag.
Mats Lönnerblad