Bokens titel: Dante den förste författaren. Hans liv och värld　
Författare: Anders Cullhed　
Förlag: Natur & Kultur　

Dante har med sina två huvudverk, traktaterna Om vältalighet på folkspråket och Monarkin, liksom några mindre arbeten på vers och prosa jämte samtliga tretton brev som bevarats i hans namn på latin. Det står klart för oss att han blev lika hemmastad i den klassiska romerska diktningen som han var med sina kunskaper om den medeltida bibeln.　

När han började att skriva på Den gudomliga komedin kallade han endast verket för Komedin, och epitetet "gudomlig" lär ha tillfogats av Giovanni Boccaccio. Första gången det den nya titeln förekommer i tryck är i Giolitos venetianska upplaga från 1555 som är redigerad av Ludovico Dolce.

Det Florens Dante levde och verkade i var att döma av flera stycken i Komedin en region i akut kris. Dantes verk eftersom själva kärnan eller åtminstone den röda tråden genom hans liv under närmare fyrtio år, från 1280-talet till hans död 1321, är hans autofiktiva diktning, skriver Anders Gullhed.　

Verket har periodvis varit mer eller mindre bortglömt - men har varit inspiration för många moderna författare - såsom James Joyce, T.S. Eliot och William Blake. Men flera illustratörer har illustrerat hans verk. Vi har själva hela hans verk i - fransk översättning - hemma i bostaden med titeln: La Divine Comédie med 136 illustrationer av Gustave Doré.　

Verket omfattar 100 sånger (canti) på cira 150 rader vardera, uppdelade i tre delar: Inferno (helvetet - 33 sånger), Purgatorio (Skärselden - 33 sånger) samt Paradiso, (Paradiset - 33 sånger. I början finns det även en inledande sång, och således blir det 100 sånger allt som allt. Originalet är skrivet på en föregångare till det italienska skriftspråket, med ett av Dante själv påfunnet versmått - terzinen.　

För den som läser Dantes gudomliga komedi är det framför allt tre omständigheter, som Anders Cullhed pekar på, som är viktiga att känna till om det medeltida Italien: regionens speciella ställning i ett storpolitiskt europeisk sammanhang, dess administrativa splittring och slutligen den säregna kombinationen av ekonomisk högkonjunktur, politiskt reformarbete och de hätska interna konflikter som kom att känneteckna flera av de sedan 1000-talet framväxande kommunerna i det splittrade Italien.　

Det var ett välde som stod modell för alla senare kejserliga ambitioner och vars språk, latinet, var såväl de lärdas som Påven och Kyrkans och till stor del också administrationens språk genom hela den europeiska medeltiden. Sist men inte minst började från och med 1200-talet norra och mellersta Italien framstå som dominerande kraftkällor för kontinentens ekonomi.　

När Dante- innan han blev förföljd och förvisad - gett sig in i den florentinska lokalpolitiken kunde han knappast ana vilket minfält han beträdde. Från november 1295 till april 1296 deltog Dante nämligen i folkkaptenens speciella råd, omfattande sex ledamöter från varje sesto i Florens. Dante, framgår det av mötesprotokollet, röstade med majoriteten. Där hade han uttryckligen, bland uttalat sig emot militärt bistånd till påven, vilket blev hans fall och landsförvisning. Dokumentationen av Dantes förehavanden under den påtvingade exilen är knapphändig och för tidsrymden 1304 -1306 närmast obefintlig.　

Tvärs igenom landsflyktens grämelse kom Dante aldrig ifrån sin bundenhet till hemkommunen, i hans samtid känd som Fiorenza. Trots att han blev förföljd och hotad med dödsstraff och bli bränd på bål förblev han stolt över sin hemstads romerska arvedel.　

Under sin ofrivilliga landsflykt bad han om ursäkt till alla. Till var och en av Italiens furstar och till den heliga Stadens senatorer, liksom till hertigarna, markiserna, grevarna och folken, Dante Alighieri, betraktar sig själv som en florentinare i oförskylld landsflykt ber om frid, utan att kunna få tillåtelse att återvända till Florens. Ingenting hjälper som skulle tillåta Dante Alighieri att återvända till Florens, utan att straffas, efter 15 år i exil.　

Men ryktet om Dantes diktarepos hade redan fått stor spridning redan när han befann sig i exil. Särskilt den del av Komedin som kallades för Inferno, han var känd av många, både män och kvinnor, var han än råkade befinna sig. Då han vid ett tillfälle passerade förbi en port där det satt flera kvinnor, sade en av dem med låg röst, som han råkade höra: "Kvinnor, ser ni, där kommer han som beger sig till helvetet - och kommer tillbaka när han vill - och för med sig nyheter från dem där nere".　

Genom sitt huvudverk Komedin återkom Dante till övertygelsen att också en folkspråklig rimsmed kunde agera poeta på jämställd fot med de namnkunniga diktarna från det gamla Rom. Dantes färdkamrat genom två av de tre hinsidersrikena var ingen mindre än Vergilius, forntidens största skald, ett under av inte bara språklig briljans utan likaså - som medeltiden uppfattade honom - en närmast övernaturlig vishet.　

Dante avled i Ravenna på kvällen den 13 eller under natten mellan den 13 och 14 september 1321. Hans siste uppdragsgivare, Guido Novello, blev uppenbart tagen av den store diktarens frånfälle och gav honom en ståtlig begravning. Dantes bistra levnadsöde skildras av Anders Cullhed - på ett insiktsfullt och mästerligt sätt - så det är lätt att förstå bakgrunden till både Komedin och Dantes övriga författarskap.　

Mats Lönnerblad