Ole Martin Høystad är filosofie doktor och professor emeritus i kulturstudier vi universitetet i Sørost - Norge, där han arbetar tvärvetenskapligt inom litteraturvetenskap, filosofi och idéhistoria. Høystad har tidigare gett ut den internationella bästsäljande boken Hjertet - en kulturhistorie, om hjärtats symboliska betydelse genom tiderna. 

Bokens titel: Själens historia - en resa i vårt gåtfulla inre
Författare: Ole Martin Høystad.
Översättning: Ingrid Viktoria Kampås
Förlag: Bokförlaget Langenskiöld 

Under medeltiden i det religiösa samhälle var det väsentligt att inte bli fråntagen sitt namn, så snart man hade fötts. Därför var det viktigt att döpa det nyfödda barnet om det var sjukt och innan det dog. Annars var barnet förtappat eftersom det inte hade något namn som frälsningen kunde riktas mot. Namnet var ju under medeltiden också ett namn på själen. 

 Det är även allvarligt för den personliga identiteten inte fick bekräftas innan man dog. Det var som skedde med judarna - som blev förintade i anonymitet i nazisternas gaskamrar - och dumpade i massgravar. Därför var det också allvarligt att bli glömd, för då blir också själen utan identitet, en icke själ. Det var det också viktigt för Dante Alighieri när han skrev sitt mästerverk. Boken är ett allegoriskt epos som Dante skrev i början av 1300-talet med titeln Den gudomliga komedin (Divina Commedia) under hans vandring i Inferno var det viktigt för honom att veta namnet på själarna han mötte.

Dödscenerna hos Homeros når sin kulmen när Odysseus uppsöker Hades (helvetet) Odysseus är den ende som kommer levande från Hades. Med andra ord han överlever döden. Han räddar sitt liv, - Psyche - (sin själ) Ingen i Homeros värld bryr sig om hur det går för för själen efter döden om den bara lyckas komma in i dödsriket.

Filosofen Sokrates hämtar filosofin från det himmelska kosmos och tar ned på jorden, för att främja det goda livet och tvinga folk till självkännedom. På så sätt blir reflektion en självkännedom, anser han, eller omsorg om själen, filosofins främsta uppgift fram till det 20:onde århundradet. Enligt Sokrates blir själen som säte för förnuftet blir både tankens subjekt och tankens objekt. 

Platon anser att kroppen går under i och med döden, medan själen lever vidare. Denna platonistiska substans- dualism kom att bli gängse synsätt genom hela medeltiden fram till och med filosofen Descartes.

Hur Platon och Sokrates uppfattar själens slutliga mål och bestämmelse får vi höra mer om i dialogen – Faidon – och - Sokrates försvarstal.

De menar bägge att själens suveränitet bottnar i dess förmåga att frigöra sig från kroppen, som alltså är själens i levande livet, är enligt Platon, en grav som själen först befriar sig från i och med döden. Det är därför som Sokrates förkunnar, innan han tömmer giftbägaren genom att begå självmord - att han inte kommer att ligga i graven - utan kommer att fortsätta leva vidare oberoende av kroppen, leva vidare som odödlig själ. I sin argumentation poängterar Sokrates att själen inte bara är odödlig. Den är också oförgänglig.

Filosofen Aristoteles är den förste filosofen som skriver ett eget verk om själen. Det är mest känt som - De Anima - ( Om själen) Hans verk har värderats högt genom tiderna. Hegel, som dominerade hela 1800-talets filosofi, menade att Aristoteles hade skrivit den enda bok om själen som fortfarande är värd att läsa. Det centrala i Aristoteles lära om själen är: Det är själen som ger både människorna, djuren och naturen liv. 

Idén om själens odödlighet och det som sker med kropp och själ under och efter döden, är det mest problematiska och mest omstridda frågan inom kristendomen. Några tror att också själen dör - i och med att kroppen dör - och på så sätt "förvaras" till uppståndelsen. I det första Korinthierbrevet slår aposteln Paulus fast att människan blir odödlig först när Jesus återkommer (på domens dag och de döda uppstår.)

Den ande som ger liv - själens eviga liv som ande - är alltså Jesus Kristus. Detta är hela grunden för den kristna läran. Det var vad aposteln Paulus svarade när han tillfrågades om hur de döda uppstår, och vilken slags kropp de har. Han gör upp med föreställningen att vi skall återuppstå i den kropp, vi hade under jordelivet, den tanken ser han som naiv och omogen. 

Enligt filosofen Augustinus är det själen allting handlar om. Den är centrum för den inre människan. Vår själar är utsatta för en rad olika impulser och böjelser, goda och onda, rationella och irrationella. Jämte en ny förståelse av det inre själslivet, är viljan Augustinus tes till läran om människans natur. Med den fria viljan vill Augustinus lösa det som senare kommer att kallas - teodice´-problemet - (varför det finns ondska om Gud är god) och då göra människan moraliskt ansvarig för sitt eget öde och därmed hennes själs frälsning. 

Ett par av Augustinus skrifter handlar om just själen, dess odödlighet och omfång, både ingår i de Filosofiska dialoger han skrev. I en av dem slår han fast att det bara är två saker han önskar veta något om, Gud och själen. 

För den som vill veta mer, livet efter detta, och hur om hur filosofer och präster ännu i våra dagar betraktar både Gudsbegreppet och vad som händer med kroppen och själen är denna bok ett måste som borde passa in i ämnet filosofi och religion både på gymnasienivå och i våra universitet. Boken om Själens historia - En resa i vårt inre - skapar en nyfikenhet - både kring vad min egen protestantiska religionsuppfattning betyder - och vad andra religioner och trosuppfattningar hade och har att förmedla om själen i både forntid, nutid och framtid. 

Mats Lönnerblad