Familjen flyttar till Tjörn,　efter att ha bott i Laxå, i mitten av 80-talet. De har flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för　Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till nog utmätt mängd lördagsgodis ska ha få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga svenska samhället.　

Bokens titel:　Sverigevänner
Författare Arash Sanari
Förlag: Volante

Sverigevänner är ingen roman. Inte heller någon regelrätt biografi eller försök till debattinlägg. Det är en sorts dagbok från två generationer om den tid som de krockade med och försökte bli en del av, det enligt deras uppfattning på många sätt underbara, men mycket mystiska Konungariket Sverige. Arash Sanari tycker det är svårt att i efterhand psykoanalysera exakt hur han mådde eller kände när han kom till Sverige. Flytten hit, i det närmaste oanmäld befann han sig plötsligt i Laxå. Helt utan vänner. I snö.　

Ingen förstod vad Arash Sanari sade.　Han förstod inte heller vad någon annan sa. Så han ritade och målade. Läste de få tidningar han hade med sig från hemlandet. Förskolefröken noterade att han verkade dyster. Hon rekommenderade honom att bearbeta sina känslor genom att skriva ner dem. Hon kallade det för en "dagbok", vilket kanske var för svårt för en5-åring, som tillbringat en stor del sin första fem år i Iran, utan att förstå hur han skulle bete sig när han kom till Sverige. När han sedan hade tillbringat en hel termin i första klass och fortfarande inte lärt sig någon svenska. I skolan umgicks han ju bara med iranier och de pratade persiska hela dagarna, även i skolan.　

Arash Saneris far, som redan tidigt　var en sann Sverigevän i ordets minst politiskt laddade betydelse, blev allt mer bekymrad. Hans mål var ju att göra oss självständiga och välintegrerade medborgare motarbetades av välmenande idioter som inte integrerade barnen i blandade klasser. Efter snart ett år i Sverige hade Arash flera vänner, men alla kom från Iran. Han hade byggt upp en imponerande vokabulär inklusive en hel del slang och svordomar, fast bara på persiska. Hans föräldrar insåg då att en radikal lösning måste till.　

Föräldrarnas lösning stavades Tjörn.　Tjörn som, alldeles nyligen (till Arash stora förtret) petades från sin position som Sveriges femte största ö av det "nydefinierade" området Södertörn - Nacka. De bosatte sig på detta lilla pittoreska sommarparadis, för att deras barn skulle kunna umgås med svenskar och bättre kunna låta sig integreras i det svenska samhället. Här fanns det inga val. Inga alternativ. Inga friskolor. Här fanns det bara en enda offentlig grundskola där nästan alla barn redan var uppvuxna med det svenska språket.　

Arash pappa hade jobb som kemist.　Han flyttade och sade upp sitt jobb som kemist för att kunna flytta till Tjörn - och hans barn skulle få en bättre framtid - än att umgås med iranier i Sverige. Det var en bra integrering för barnen, men en katastrofal för pappa Jamshid som säger upp sig från ett välavlönat jobb och hittar inte heller något nytt arbete på Tjörn trots sin kompetens som kemist och goda språkkunskaper, utan tvingas att ta ströjobb för att kunna försörja sin familj. Ledordet i hans filosofi var att fostra den andra generationens invandrare, som många av dagens invandrare inte har förstått, utan sitter kvar med sitt gamla tänkande och språk, från de länder de kommer ifrån.　

Jamshid fick fick rätt i sin filosofi Hans övertygelse om att deras barn skulle kunna komma att få det annorlunda stämde de blev ju omsorgsfullt assimilerade och invävda i det svenska samhället, på ett sätt som enligt min egen uppfattning borde ske i många fler fall för att dagens unga invandrare - inte skall hamna i kriminalitet och utanförskap som sker - i alltför stor omfattning i dagens samhälle. Jag delar Jamshids uppfattning att vi i Sverige har en lutheransk syn på arbetet. Att arbeta är meningen med livet, och livet utan arbete saknar all mening. Många generationer med den socialismen som har genomsyrat vårt land har också lyckats få nästan varje individ att känna att deras jobb på olika nivåer är en betydelsefull kugge i samhällsmaskineriet - vilket ju är positivt för vår syn - hur demokratin skall fungera.　

För att även invandrarföräldrarna　skall kunna integreras på ett bra sätt måste även de anpassa sig till det nya samhälle de kommer till. I Iran råder meritokrati. En god utbildning borgar för att det är lätt att få jobb, vilket inte alltid gäller i Sverige. Jamshid gjorde misstaget att säga upp sig från sitt arbete på Berol kemi i Stenungsund bara något år efter det att han fått det. Hans kollegor bad honom besinna sig. Chefen var chockad. Hans fru grät en månad för att så småningom skilja sig. Men beslutet var orubbligt han trodde att det skulle bli lätt att skaffa ett nytt jobb även om de flyttade till Tjörn, vilket var ett stort misstag.　

Barnens bästa måste också　vara att föräldrarna anpassar sig till den nya landets krav, vilket för närvarande inte sker i den utsträckning som det borde. Det gjorde min svärfar som emigrerade från Italien till Frankrike, på grund av Mussolinis skräckinjagande politik. De lärde sig bägge snabbt att anpassa sig, utan någon skolgång alls i Frankrike, lära sig tala och skriva på franska. Min svärfar gifte sig med en fransyska. Brodern var redan gift med en italienska. Både han och hans bror som också tvingades emigrera tvingades byta yrken flera gånger, men kunde ändå etablera sig väl i Frankrike - där barnen fick en bra utbildning - vilket också gäller många italienska fäder och barn som emigrerade till Sverige under samma period.

Skillnaden mellan då och nu, är att för att komma till Sverige krävdes att de snabbt måste kunna försörja både sig och sin familj, vilket i många fall inte längre gäller, med tanke på de många bidrag som delas ut både till boende och för att bidra till familjens försörjning för dem som inte vill integrera sig i samhället - utan bo kvar på sina egna villkor med sitt eget språk - vilket drabbar den övriga svenska befolkningen - både före och efter pensionering och livslångt arbete.　

Mats Lönnerblad