Hur skall vi　förhålla oss:　till döden ? frågar sig författarna till boken　Dödens idéhistoria,　Apell förlag, Författarna Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund (red.) Författarna lyfter fram banden på ett klargörande och logiskt sätt till religion, vetenskap, politik, moral och estetik. Men de låter oss　　själva avgöra vad vi vill ta till oss av denna intressanta och omfattande redogörelse. Även sex andra skribenter medverka i denna bok om hur historien förändras genom med sina redogörelser när döden mötte människor i dramatiska sammanhang, och vilka följder detta fick genom bland annat krig, sjukdomar och hög barnadödlighet.　　

Berättelser om livet efter detta är också ett återkommande motiv i den antika, medeltida och den nuvarande litteraturen och poesin. Inte sällan beskrivs där en underjordens geografi i förskräckande och fascinerande detaljrikedom. Och Guds kärlek i olika religioner genom både Gudsfruktan och människokärlek. Döden skildras även genom tröstande ord　genom musik särskilt komponerade för att tolka tankar och känslor inför döden. En dödsmässa, ett rekviem,　är enligt katolsk tradition fylld av böner för de döda. Texternas inledningsord sammanfattar innehållet - (Fri översättning från latin:  "Herre, ge dem evig vila och låt det eviga ljuset lysa över dem." Bland de mest kända är Wolfgang Amadeus Mozart, särskilt som han själv dog ung medan han komponerade verket.　

Författarna Dödens idéhistoria　är idéhistoriker och litteraturvetare. Alla knutna till Stockholms universitet. De redogör hur människor förhållit sig till döden i andra tider. Bland annat hävdar de att döden är en evig fråga, vilket jag anser stämmer. Alla människor ska ju en gång dö, men i alla kulturer och tider har vi också gjort oss olika föreställningar om vad döden och vilka konsekvenser detta medför. Människors sätt att förhålla sig till döden är således ett historiskt fenomen som skiftar över tid. Men även perspektiven i forskningen på fenomenet har förändrats.　　

Epikuréerna betonade:　bristen på kunskap om döden borde lugna människan: Där döden fanns, var inte människan; skulle döden endast vara slutet på livet, fanns inget att göra och heller inget att oroa sig för. Vore döden början till något finge man i så fall　hanterade detta då döden drabbade en. I detta fall fanns därför ingen uppfattning att människans liv före döden skulle påverka vad som skedde efter döden. En sådan möjlig fatalistisk föreställning antar man tidigt　　ha rubbats. Grekernas Hades var dock uppenbarligen länge en ganska odramatisk skuggtillvaro.　

Stoikernas uppfattning:　och övertygelse om naturens förnuftiga och lagbundna ordning innebar å andra sidan att människan i allt måste anpassa sig efter denna. Därmed överförde även Stoikerna även döden som ett problem. Filosofen　Seneca　konstaterade däremot att förmågan att själv välja döden var en manifestation av den rationella och fria människan, En synpunkt som även filosofen　Platon　framför i Faidon som handlar om Sokrates död genom självmord,　　där han argumenterar för själens odödlighet.　　

Den ultimata frihet　som Stoikerna ansåg innebar att döden i vissa fall var en nödvändig förnuftig utväg ur irrationella livsomständigheter. I synnerlighet inom den platonska filosofitraditionen fokuserade man på en annan aspekt av döden. Döden blev mindre viktig eftersom människan inte bara ansågs ha en kropp som dör. Hon hade även en själ som inte alls dör. Om människan dör enbart med sin kropp, vad händer då med hennes andra sida, hennes själ ?　　

Inom judendomen:　ville　　man inte ta upp frågan　　om människan hade någon själ under en lång period. Frågan omnämndes första gången　　i en apokryfisk skrift i gamla testamentet I Vishetens bok, från hundratalet före Kristus. det förblev ändå oklart vad som menades med att överleva döden: om det var en fråga om kroppen återuppstod eller om det var någonting annat som överbryggade döden.　

Inom kristendomen:　ansåg man att vad som hände efter döden låg helt i den allsmäktige Gudens händer som därtill hade en ingående kännedom om allt vad varje människa företar sig i livet. Hos　Matteus　blir det tydligt att skulle komma en räkenskapens dag då fåren skulle skiljas från getterna och få del av Guds rike. Den yttersta domen tedde sig i det perspektivet lika hotfull som löftesrik. Bibeln betonade människornas gärningar i livet och särskilt mot varandra skulle ligga till grund för domen när man dör. De medeltida kyrkofäderna utgick i stort sett från detta synsätt. Döden betraktades som en följd av syndafallet; utan detta hade de första människorna levt för evigt.　

De likpredikningar:　hörde till det storslagna begravningar kring döden i många religioner skriver författarna. Döden blev då synbar i det samhälliga livet. Påfallande lite sades under dessa begravningar om detta evigt straff eller evig pina för den som eventuellt inte dog på rätt sätt.　　Här finns inte längre några ansatser att måla upp skrämmande　de skrämmande visioner som framför i　Dantes　bok den gudomliga komedin. Här fanns inte längre att måla upp de skrämmande visioner　av helvetets alla plågor som tidigare varit vanligt inom kristenheten. Även den lutherska fantasin förefaller tillbakahållen. Man nöjde sig med att flyktigt redogöra för nödvändigheten　av evigt straff för de oförbätterliga.　

Övertygelsen att döden　var människans stora prövning följde för henne att ständigt vara beredd och ha en tro som kunde leda till salighet. Den fråga som splittrar världen i dag är vilken religion som är den rätta och vilka konsekvenser detta medför. En konsekvens av synsättet att ha den rätta tron var att man även fick redskap att hantera sorgen efter någon. Därmed såg man rätt död och rätt tro som tröskeln till evigt liv inom många religioner.　　

Mats Lönnerblad