Svenska akademiens sekreterare Mats Malm har i boken om Arosenius visat att Ivar Arosenius konstnärskap betyder mycket mer än hans bilderbok Kattresan som han är mest känd för. Ivar Axel Arosenius, född 8 oktober 1878 i Göteborg, död den 2 januari 1909. Han   led av blödarsjukan sedan födseln och dog när han bara var 30 år - strax innan sin död – när han äntligen på allvar hade etablerat sig som en känd konstnär. Hans konst ställdes bland annat ut i Sverige, Helsingfors Köpenhamn och Rom, Arosenius är och förblir i mina ögon en folkkär och skicklig konstnär.  

Bokens titel: Ivar Arosenius, berättaren 
Kommenterad av Mats Malm 
Förlag: Bokförlaget Langenskiöld 

Det finns alltså viktiga skäl, skriver Mats Malm, att låta konstnären Arosenius presentera sig själv, som han gör i boken, genom sitt berättande i såväl bild som ord. Hans båda föräldrar hade ett starkt litterärt intresse Sönerna Ivar och Harald var blödarsjuka och fick en mycket skyddad uppväxt, men Harald dog i blödningar redan1889, fjorton år gammal. Efter studier vid Slöjdföreningens skola och Valands målarskola inledde Ivar sina studier vid Konstakademien i Stockholm, som han lämnade för Konstnärsförbundets skola redan efter ett år. För att sedan leva bohemliv och bemödade sig att om att försöka utforma sin konstnärsroll i linje med sina ideal. Arosenius berättar om sig själv genom bilder som iscensätter honom på olika sätt. Det har ofta framhållits att en väsentlig del av Arosenius särart  är hans förmåga att berätta i bilder. Han beskrevs av Karl Asplund som en ”målarpoet” och hans ”sagor” har utgivit i flera upplagor. 

Efter hand började Arosenius omsätta sina sagor i bildsviter, det första försöket var Sagan om de sex prinsessorna, 1905. Sviten omfattade från början nio bilder och han  gestaltade också berättelsen i ord, med nio verspar som på sitt eget sätt motsvarade bilderna. Tillkomna är också Kattresan, Månresan och Hönsritten, som finns med i boken : Ivar Arosenius,  berättaren och kombinerar bild med ord: Månresan med mer berättande verser och Kattresan med sina välbekanta versifierade krumsprång. Kattresan som väckte stor förtjusning och uppmaningar att publicera, utkom inte i trycket förrän efter Arosenius död.  

Som bäst var Arosenius när han fick familj och en dotter att ta hand om och skriva sagor för henne. Eva Arosenius försvarar sin makes konstnärskap efter konstnärens död och upplevde aldrig sin make som den dubbelnatur, som många ifrågasatte. Det var för henne ingen motsägelse i att Ivar både var ett naivt barn och en vis man. Eva såg: ”att Ivar hade en orubblig tro på sig själv, sin begåvning och sin väg. Han hade ett djupt allvar inför sin uppgift, var kanske den allvarligaste människa hon hade känt. Han kunde inte låtsas, inte dagtinga eller anpassa sig. Han såg verkligheten med sin konstnärsblick, och det han såg det visade han utan sidoblickar”. Hon menade att Ivar hade inget av den ångest som nu ständigt är på tal. Han led varken av depressioner eller dödsskräck, trots sin allvarliga sjukdom, Hon ansåg att det inte fanns något neurotiskt i hans väsen. 

Viljan att förstå konstverk Mot bakgrund av konstnärens eget liv är alltid stark, skriver Mats Malm. Få konstnärer bjuder in till den sortens tolkningar så generöst som Arosenius, anser han. Han drog inga tydliga gränser mellan offentligt och privat – till exempel signerade han gärna teckningar och målningar också i intima och anspråkslösa sammanhang – och han använde sig gärna sig själv och sin omgivning som motiv. 

Arosenius förakt för konventioner under de tidiga åren är välbelagt, liksom hans avståndstagande från konstnärliga konventioner och auktoriteter. Arosenius många självporträtt spänner från det helt personliga till mycket starka förmedlingar av ett budskap om konstnären själv och konsten. I hans målning Självporträtt med blomsterkrans som finns med i boken möter vi Arosenius i en tröja och blomsterkrans som han verkligen ägde – med blomman som traditionell symbol för konsten. Några självporträtt presenterar konstnären som betraktare, med mer eller mindre anknytning till hans konstnärliga produktion.  

Min egen uppfattning  boken  är Ivar Arosenius att den är en berömvärd och uttömmande skildring av Ivar Arosenius väg fram till en fullvärdigt konstnärskap -  som avslutas alldeles för tidigt - på grund av hans sjukdom, boken skildrar - både med hjälp av Arosenius egna bilder och ord den som fiktiva värld han vill skildra utifrån både för barn och vuxna med hjälp sina egna konstnärliga förmåga och  värderingar. Mats Alms kommentarer ger ordentliga svar på många frågor som jag själv har haft om denne gåtfulle konstnär, som jag alltid beundrat som gått sin egen väg, utan att reflektera vad andra skall tycka och tänka.