Författaren Arundhati Roy ser inte längre sitt forna hemland Indien som en demokrati. Med upptrappat våld mot muslimer, inskränkt yttrandefrihet och förföljelser av den fattigaste befolkningen utmålar hon Indien - som en auktoritär stat - som bara försvarar den rikaste bråkdelen av befolkningen, på alla andras bekostnad. Det skriver hon i sin debutbok: De små tingens Gud i översättning av Gunilla Lundborg, Brombergs förlag som är hennes debutroman som fått Bookerpriset, lästs och älskas världen över.

Boken har redan blivit en modern klassiker. Genom denna berättelse som tar sin början 1969 kanaliserar hon södra Indiens historia. Här sätter kastsystem, politiska och religiösa tabun hinder för kärlek och vänskap. Att bryta mot dem kräver stort mod, som straffar sig. 

I författarens senaste bok: Kapitalismen - en spökhistoria använder Roy sitt före detta hemland Indien som exempel för att visa hur ekonomisk tillväxt ofta koncentreras i toppen och utarmar människorna i botten. Hon konstaterar: ”Den oändliga rättvisans matematik är outgrundlig.”

Boken: om den indiska kapitalismen är utgiven av Celanders förlag är översatt av Helena Hansson. Jag träffade Roy när hon kom till Stockholm och höll ett uppmärksammat föredrag på engelska.

HHon deltog tillsammans med bland annat Timothy Snyder som skrivit boken: Om tyranni, Albert Bonniers förlag som jag redan recensera. Jag var inbjuden av Svenska Akademien och föredragen handlade om: ”Thought and truth under pressure” som pågick under en hel dag och handlade om demokrati och yttrandefrihet. I ett land med 1,2 miljarder invånare, där de hundra rikaste personerna äger tillgångar motsvarande en fjärdedel av landets BNP, är det lätt att förstå hur kapitalismen i Indien, endast gynnar ett fåtal.

De små tingens Gud, handlar om de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, deras kusin Sophie Mols som är dotter till Rahel och Esthas morbror Chako, deras mor Ammu, Baby Kochama som är Rahels yngsta gammelfaster och hennes morfars lillasyster. Chako har fått ett stipendium och studerat i Oxford, England, har lämnat sin dotter Sophie Mols kvar hos sin före detta fru i England. Han återvänder till Indien och sin hemby efter sin skilsmässa, vilket också Ammu gör som varit gift alltför ung och sedan skilt sig, men fått vårdnaden om hennes bägge barn som är tvåäggstvillingar.

Dramatiken handlar om hur illa Ammu och hennes två barn och deras vän Velutha behandlas, vilken roll politiken spelar som missgynnar både barnens och Ammus goda vän. Velutha som tillhör den lägsta kasten och Ammu som är oliktänkande - genom att inte vilja anpassa sig till rådande normer – visar vilka och hur tragiska konsekvenser detta får för alla inblandade. 

I Kapitalismen – en spökhistoria tvingar den indiske ministern folk att lämna sina byar och flytta in till storstäderna, för Indiens skull. Han har studerat i Harvard. Han vill att det skall gå undan. Det skall ske i stor skala. Femhundra miljoner migranter blir en bra affärsmodell, tänker han. Men han misstar sig.

Det är inte alla som gillar tanken på att de redan överfulla städerna översvämmas av fattiga människor. En domare i Maumbai kallade sluminvånare för stadsmaktens ficktjuvar. Han gav order om att otillåtna bosättningar skulle schaktas bort.

Människorna som inte har råd att längre bo i städerna, hävdade domaren. Människorna tvingades fara tillbaka hem igen. När de som blivit avhysta återvänder till sina hembyar upptäckte de att byarna hade försvunnit under jättelika dammar och rykande stenbrott. Svält - och poliser – hade tagit deras hem i besittning. Skogarna var på väg att fyllas med beväpnade gerillasoldater. De såg att krigen i Indiens utkanter, i Kashmir, Nagaland, Manipur, hade tagit sig in i landets hjärta. Människorna tvingades fara tillbaka igen, bosatte sig på städernas gator och trottoarer, i skjul på byggarbetsplatser, och de undrade om det fanns någon vrå i detta jättelika land som var till för dem.

Den stora källan till rikedom för storföretagen i världen är markspekulationer. Över hela världen har svaga, korrumperade lokala förvaltningar hjälpt aktiemäklare på Wall Street, jordbruksföretag och kinesiska miljardärer att samla på sig enorma markområden (givetvis handlar det också om att lägga beslag på vatten). I Indien förvärvar man miljontals människors mark och överlämnar dem till privata företag för ”allmänhetens bästa” – för särskilda ekonomiska zoner, infrastrukturprojekt, dammar, motorvägar, biltillverkning, kemiindustri-anläggningar och formel 1-banor. Samtidigt som privategendomen okränkbarhet aldrig gäller de fattiga. Som vanligt lovar man lokalbefolkningen att det egentligen är ett led i att skapa nya jobb.

Efter Indiens självständighet fram till 1980 – talet slogs alla folkrörelser för jordreformer för omfördelning av mark, från feodala jordägare till jordlösa bönder. I dag har allt prat om omfördelning av mark eller egendom inte bara betraktas som odemokratiskt utan också vanvett, skriver Arundhati Roy. De oppositionella rörelserna får nöja sig med en kamp för att värna om den lilla jord människorna fortfarande har kvar.

Samtidigt som uppåtflödet koncentrerar rikedomen på en skinande nålspets där våra miljardärer gör sina piruetter, väller floder av pengar genom demokratins institutioner – domstolarna, parlamentet – liksom medierna, vilket allvarligt äventyrar deras möjlighet att fungera som det är tänkt. Ju mer högljutt spektaklet kring de allmänna valen blir, desto mindre säkra blir befolkningen i Indien att demokratin i deras land existerar.

Privatisering och lagstridig försäljning av telekommunikations-spektrum leder inte till krig, tvångsförflyttning och ekologisk ödeläggelse. Det gör däremot privatiseringen av Indiens berg, floder och skogar. Kanske beror det på att det inte är lika lättbegripligt och tydligt som en konkret renodlat ekonomisk skandal, anser Roy, eller kanske beror det på att det sker i namn av Indiens ”utveckling”.

År 2005 undertecknade delstatsregeringarna i hhattisgarh, Odisha och Jharkhand hundratals avsiktsförklaringar gentemot ett antal företag och överlät därmed bauxit, järnmalm och andra mineraler till ett värde av tusentals miljarder dollar för en spottstyver, vilket till och med gick på tvärs mot marknadsliberalismens bakvända logik. (Regeringarnas provision låg på mellan 0,5 och 7 procent)

Den rådande ekonomiska spekulationen både i Indien och andra länder visar vilka dramatiska konsekvenser som leder till upprepade bankkriser i de länder som i stället för att tänka globalt och satsa på långsiktiga projekt som gagnar den egna befolkningen. 

Mats Lönnerblad