Bokens titel: Leibniz. En intellektuell biografi 
Författare: Maria Rosa Antognazza 
Förord: Svante Nordin 
Översättning: Pär Svensson 
Förlag Fri tanke förlag 

I sin biografi över Leibniz täcker Maria Rosa Antognazza som är professor i filosofi vid King´s College i London inte bara den fulla vidden av Leibniz både teoretiska och praktiska arbeten, hon flätar också samman dem och kastar nytt ljus över ett tidigare så mångsidigt och svårfångat författarskap. Som en röd tråd i sin biografi lyckas hon gestalta hela Leibniz livsverk:

Drömmen om att systematiskt reformera och främja de vetenskaper som Leibniz skildrar, till Guds ära och människans fromma. Maria Rosa är specialiserad på Leibniz. Bland annat har hon fått en särskilt inrättad Leibniz-professur i Leipzig 2016 efter det att hon redan har skrivit ett flertal böcker om hans filosofi, med boken Leibniz. En intellektuell biografi. Med förord av Svante Nordin. I översättning av Pär Svensson. Fri tanke förlag, lyckas hon sammanfatta hans stora kunskaper om både filosofins historia och det mesta vad Leibniz lyckas åstadkomma med sitt arbete. 

När Gottfried Wilhelm Leibniz föddes i Leipzig den första juldagen 1646 hade representanter för de tyska furstarna och Europas stormakter redan rådslagit tre år i Münster och Osnabrück där de försökte få slut på det trettioåriga kriget som hade rasat i en era som nästan ständigt plågades av krig under åren 1618-1648. Resultatet av förhandlingarna blev Westfaliska freden, det kanske viktigaste avtal som undertecknades i början av den moderna tiden. Medan de religiösa frågorna visade sig vara ännu svårare än de politiska att lösa på kejserlig nivå: de protestantiska kyrkornas regionala splittring försvårade förhandlingarna på nationell nivå samtidigt som den katolska kyrkans krav på inflytande gjorde det svårt att förhindra att förhandlingarna fick en internationell dimension. 

Det är lätt att föreställa sig hur förvånade den unge Leibniz lärare blev när han redan som trettonårig visade upp att han bekantat sig med den aristoteliska logiken - eller med det som påstods vara det - i de läroböcker som på den tiden förmedlade Aristoteles lära i pedagogiskt anpassade ordalag. Slutligen och framför allt utlöste denna exponering för logiken omedelbart en rad tankegångar som spillde över på Leibniz första år vid universitet och drev honom vidare i hans intellektuella utveckling. Dessutom hade Leibniz redan 1669 -70 kommit till slutsatsen att ”ett medvetande är i någon mening nästan en spegling av världen efter som det återge den universella harmoni som binder samman allt med allt annat i Guds skapelse”.

Universum betraktade Leibniz som en harmonisk ordning skapad och styrd av Gud till vem alla tings harmoni kunde härledas. Denna uppfattning grundades av en etisk föreställning som reducerades en etisk föreställning som moralens yttersta ”beståndsdelar” till ett minimum, något som gick i linje med Leibniz tidigare ”minimalistiska” beståndsdelar. Den grundläggande moraliska dygden var rättvisa, som han uppfattade som en universell kärlek eller välvilja med rötter i den klassiska dygdens vishet. Leibniz sysslade även med fysik och kroppens och själens filosofi och med filosofiska frågor som förkastandet av ateism och ondskans problem, den universella harmonin som styr allt dess förhållande till Guds rättvisa. Leibniz intellektuella biografi är ingen lätt uppgift att skriva om. En man som bland annat sysslade med matematik, fysik, logik, kunskapsteori, politik, religion, juridik och historia. Ett par av de kritiska Antognazzas biografi är systematisk fram år från år från gymnasium och universitetsstudier i kartläggningen av filosofens hektiska liv. Leibniz filosofi handlar om förhållandet mellan frihet och nödvändighet och förhållandet mellan helhet och delar, skriver Svante Nordin i sitt förord. Leibniz brottades med dessa frågor som varit aktuella redan i antikens och medeltidens filosofi men som fått ny skärpa i den naturvetenskapliga revolutionens tidevarv, när Galilei, Descartes, Newton och Leibniz själv tävlade om att formulera naturens lagar. 

På regional nivå föreslog Leibniz som även verkade som Juris doktor ett uppdaterad rättssystem, ett starkare näringsliv, ett bredare utbud av statsfinansierade skolor och gesällutbildningar samt insatser för att minska fattigdomen, stärka folkhälsan och erbjuda ett socialt skyddsnät i form av pensioner och livförsäkringar. Allt detta var bara mer praktiska uttryck för hans allomfattande idealbild av hur människor livsvillkor kunde förbättras. Samtidigt återkom han till hur de teoretiska inslagen genom att än en gång ta sig an de katolska bevisföringar han tidigare hade skissat på. 

I ljuset av Leibniz övertygelse var, att den kristna religionens sanning inte var förbehållen någon enskild kyrka – vare sig den romersk katolska eller någon annan – utan utgjorde ett gemensamt arv från den sant universella kyrka - han försökte sätta ihop igen, fanns det ingen anledning för honom att gå ur den protestantiska kyrka han fötts in i, för att gå in i en kyrka som inte bara motsatte sig hans filosofiska ståndpunkter- vare sig den romersk katolska eller någon annan som många av hans vänner försökte locka honom in i – utgjorde den katolska kyrkan en gemenskap som inte bara motsatte sig hans filosofiska ståndpunkter utan dessutom odlade en religiös praxis han ansågs borde moderniserats. 

Intellektuellt sätt var Leibniz en mycket social person som satte stort värde på att utbyta tankar med andra. Han verkar alltid haft tid att prata, och inte bara med lärda; han kunde även tala med oskolade personer även om han aldrig visade någon romantisk dragning till kvinnor, var flera av de själsfränder han talade med kvinnor utan även med kvinnor av blygsam ställning. 

Jordens ursprung påminde andra planeter menade Leibniz, Jorden hade börjat sitt liv som en glödande, flytande massa vars yta med tiden hade svalnat och stelnat till den jordskorpa vi bor på bildats, Under den glödde innanmätet fortfarande, vilket de upprepade vulkanutbrotten vittnar om. Under tiden som jordskorpan stelnade drev elden upp fukt i atmosfären, som kondenserades och återgick till jorden som vatten, vilket med tiden översvämmades dess yta och fyllde de större urgröpningarna så att det bildades sjöar och hav. Jordens utseende i dag var inte resultatet av någon enskild syndaflod, hävdar Leibniz, utan av en rad lokala översvämningar, anser jag är lätt att hålla med om. 

År 1710 utkom på ett förlag i Amsterdam det mest tillgängliga filosofiska verk som Leibniz själv gav ut: Essai de théodicée sur la bonte de Dieu, la liberté de l´homme et lórigine du mal (Guds rättvisa och godhet i ljuset av ondskan och människans frihet) Redan 1669-71 hade han skrivit ner en betraktelse över människans frihet och Guds förutvetande och nåd.

Tillgång till skolgång och sjukvård för alla gesällsanställningar och fortsatt utveckling inom industri och handel som Leibniz förespråkade eftersom han alltid tänkte på ”Det allmännas bästa” för att vi alla skulle kunna leva i ”Den bästa av alla världar” blev aldrig genomfört under Leibniz livstid finns fortfarande inte tillgång till i många av utvecklingsländerna, Men så länge egoism och maktmissbruk råder i de länder som fortfarande inte vill ansluta sig till ett demokratiska styrelseskick, förblir denna utveckling en dröm som varje sann filosof, i likhet med Leibniz strävar efter att uppnå.

Mats Lönnerblad