Bokens titel: Varför just han? 
Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid 
Författare Herman Lindqvist,
Förlag: Albert Bonniers förlag

Herman Lindqvists bok: Varför just han? Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid. Albert Bonniers förlag, berättar levande inte bara om maktkampen utan även om Gustavs tid och hans folk. Myten om när Kungen rider in i Stockholm då han stolt och rakryggad i en glänsande rustning och bakom honom kom riddare med fladdrande fanor. Framför honom, vid stadens port, stod Stockholms borgmästare bugande med stadens nycklar på en kudde. Den bild som illustreras i Carl Larssons målning, som funnits på Nationalmuseum sedan 1908 är inte sann. I själva verket gled kungen in under starkt beskydd av tyska legoknektar, skriver Herman Lindqvist. 

Namnet Gustav Vasa skapades av Gustav III tvåhundrasextio år senare. Gustav III var i själva verket nämligen själv mycket stolt över att vara ”den tredje Gustaven, efter Gustav Eriksson och Gustav II Adolf. Så stolt att han efter sin egen idé lät den tyske kompositören Johann Gopttlieb Naumann, till libretto av Johan Henrik Kellgren 1787 skapa det som kom att bli första riktigt opera succé, Gustaf Wasa. Gustav blev sålunda den enda av våra svenska kungar som fick ett efternamn. Ingen annan har det. Kungar har inga familjenamn. Dagens historier påminner oss också om att Stockholm ingalunda var någon huvudstad vid denna tid. Alltså kunde kungen inte ”rida in i sin befriade huvudstad.” 

Majoriteten av alla soldater som kom inridande med Gustav var tyska legoknektar, utan dem och utan hjälpen från Lübeck hade inte Gustav kunnat ha något intåg. Gustav hade vid den här tiden hemförlovat bondearmén från Dalarna och andra landskap. Bara ogifta bondesoldater fick vara kvar. Man vet i alla fall säkert att Gustav red in i Stockholm. Innan dess hade Staden legat under Gustav Vasas Befrielserörelse stundtals hårda belägring under två år. Hans medarbetare, frälsemannen Peder Hård hade utsetts till fogde på Stockholms slott och rest i förväg för att förbereda allt inför kungens ankomst. 

Gustav hade gjort snabb karriär. Bara fem år tidigare hade han varit en halvbildad tjugotvåårig okänd väpnare, knuten till Sten Stures hov. Nu sitter han i Stockholms slott och dikterar för sina skrivare ”Vi Gustav, av Guds nåd utvald till Sveriges och Götes konung. Som kung drev han riket som det var hans privata gods och befolkningen och hans anställda måste hållas i strama tyglar. Han hade bara fått några års utbildning i läsning och skrivning, men lärde sig aldrig de bildades språk, latin. Som tonåring vistades han i riksföreståndarens Sten Stures hov där han på nära håll hur makthavarna självklart tog till våld, bedrägeri och lögn och hyckleri för att uppnå sina mål. Alla beslut kunde tas tillbaka. Alla hinder på vägen kunde undanröjas. Om inte lögn och list fungerade tog man till brutalt våld. 

Gustav utnyttjade propagandan för att kunna behålla sin makt som konung. Han utmålade sig själv som en svensk motståndshjälte - som var den svensk som avsatte Kristian II - som ville göra Sverige fritt från all dansk inblandning i Sverige. Äldre nationalromantisk historiebeskrivning placerar gärna den unge Gustav Eriksson i stridens hetta, men sanningen är att han inte hade någon roll eller officiellt uppdrag överhuvudtaget. Gustav var bara en av många väpnare i Uppland då Kristian II kom och försökte erövra Sverige.

Gustav var inte den ende ledaren när Sverige befriades. Enligt krönikan skulle Gustav redan nu uppträtt som motståndsrörelsens sturske ledare och uppmanat till patriotiskt motstånd mot danskarna, men ska ha mötts av pessimism, misstro och rent av aggression. Allt detta var bara påhitt. För än så länge var Gustav Eriksson bara en ensam tjugofyraårig väpnare från Uppland, en ung man med vissa släktband till Sturarna, som styrde Sverige. Någon motståndsrörelse ledde han inte.

Sverige förvandlades snabbt under Gustav Vasas ledning då han äntligen såg till att själv kunna fatta alla beslut hur landet skulle styras. Hans såg till att kunna kväsa alla försök till uppror - förvandlade Sverige, från att ha varit ett katolskt land till att genom att införa den protestantiska läran i vårt land. Han drev igenom en serie åtgärder för att själv kunna stärka centralmakten. I Västerås fattades en rad beslut som för alltid påverkade kyrkan och svenska folkets liv. Helgondyrkan och relikkulten avskaffades och förbjöds, dock fick man respektera vissa äldre helgon som funnits länge hos folket. Även korstecknet skulle bort. Pilgrimsfärder till heliga platser förbjöds, likaså själamässor för avlidna. Gustav förvandlade Sverige till ett evangeliskt rike med en enda statskyrka och kungen var kyrkans högste ledare. 

Kontrollen över fogdarna skärptes av kungen. Misstag tolererades inte. Han uppmanade ständigt fogdarna till sparsamhet och att sluta ”vältra sig och söla ner sig i rikets pengar,” Fogdar som inte lämnade in sina redovisningar i tid kunde hämtas av kungens soldater. Gustavs vakande öga och varnande finger i varje detalj i alla frågor fick en viss passiviserande effekt hos många fogdar. Han styrde kyrkan med järnhand, beslagtog deras tillgångar. Biskoparna som förr tog order från Rom, fick dem nu av Gustav. Han hade en egen växande armé och flotta. Han hade en välfylld skattkammare och en fungerande förvaltning som bara lydde order från honom. Allt detta skulle en dag ärvas av hans söner. 

Gustav var ända till sin dödsdag orolig för och omtänksam sina barn, även när de var stora. Han styrde sitt rike på ett kraftfullt sätt ända fram till sin död. Så bekände Gustaf när han låg på sitt yttersta sina synder och sin tro på Gud och hans nåde himmel. Det var den 29 september 1560, Gustav blev sextiofyra år. Vi vet alla hur Gustav Erikssons historia slutades. Han blev Gustav Vasa, den ikoniska riksbyggaren, som orubblig sitter på sin kolossaltron i Nordiska museets entréhall, som en väktare för hela vår historia de senaste femhundra åren, men var han en bra kung, frågar sig Herman Lindqvist? Han sammanfattar:

Ingen kung har varit lika framgångsrik. Han var samtidigt oerhört framgångsrik och hade tur. Han lyckades med allt, från befrielsekriget mot danskarna, till att slå ner farliga uppror i Dalarna, Västergötland, Östergötland och inte minst i Småland, då allt kunde ha rasat. Då han red in i Stockholm för femhundra år sedan var Sverige ett fattigt, löst sammanhållit och splittrat land, med en tjugosjuårig, totalt oerfaren kung med osäker framtid, utan familj, utan arvingar och med många fiender. Då han efter sin död bars ut ur slottet var Sverige ett välorganiserat, sammanhållet och centralstyrt riksarvkungadöme med fyra tronföljare. Herman Lindqvist lyckas med bedriften att spegla Gustav Vasas liv på ett helt annat sätt än när jag själv fick lära mig i skolan och även efteråt har läst om hans bedrifter. Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid, är väl värd att läsa och begrunda. 

Mats Lönnerblad