Bokens titel: Atlas: Historien om Pa Salt 
Författare: Lucinda Riley och Harry Whittaker 
Översättning: Gabriella Andersson och Mia Ruthman 
Förlag: Bazar förlag

Lucinda Riley dog tragiskt i juni 2021 efter att ha fått diagnosen matstrupscancer 2017. Ändå lyckade hon tillsammans med sin äldsta son Harry Whittaker avsluta böckerna om De sju systrarna, som jag tidigare recenserat, med att skildra deras fars liv och gärning på ett bra och spännande sätt. Harry Withttaker vågar påstå att Lucinda största bedrift är att ingen hittills lyckas urskilja seriens hemliga driftkraft, vilket avslöjas i boken om Pa Salt.  

Boken: Atlas: Historien om Pa Salt i svensk översättning av Gabriella Andersson och Mia Ruthman, Bazar förlag håller vad Harry Whittaker lovar, men vad som mest imponerar på mig är hur Pa Salt, som adoptivpappa lyckas få alla sina adoptivdöttrar att finna sin egen väg i livet, och med hans hjälp kunna få dem att både acceptera och med hans hjälp själva utforska deras egen bakgrund och släkt för att kunna gå vidare i vuxenlivet med dessa insikter. 

Det bärande temat i alla böckerna som jag själv upplever det i de 8 romanerna är hur Lucinda och hennes son Harry i den sista delen i den sista boken i denna serie och belysa vilken svår situation de än befunnit sig i är hur en adoptivpappa som adopterat 7 flickor fått var och en av dem att - att utvecklas efter sin egen förmåga - och dessutom kunna bejaka och själv utveckla sin egen uppväxt - trots deras far har haft en betydligt svårare barndom - men ändå lyckats genom att adoptera och kunna hjälpa sina döttrar till en bättre framtid. Samtidigt som Harry måste sett det - som sitt livs utmaning - att tillsammans med Lucinda slutföra hennes romansvit, behöver han inte oroa sig längre. Harry har lyckats över all förväntan att slutföra sin mors sista romanprojekt om De sju systrarna. 

Pa Salt som egentligen heter Atlas avslöjar i sin dagbok vad som har hänt honom i hans egen barndom och uppväxt under svåra förhållanden. Hur han själv, trots att han blivit förföljd och mordhotad till sist har lyckats få ordning på sitt eget liv och kunnat utvecklas till den han är, både som familjefar och som mentor för sina döttrar. För att kunna skriva sin dagbok måste han blunda hårt, försvinna in i sig själv och även tänka tankar som han aldrig vågar skriva ner eftersom han aldrig mer kunde lita på en människa, med tanke på de övergrepp han varit utsatt för. Dagboken är en fascinerande läsning. Atlas kunde verkligen uttrycka sig i ord, redan som en ung pojke framstår han som otroligt välformulerad när han skriver sin dagbok.

I brev till sina döttrar hade Atlas lovat att hjälpa till med att berätta sanningen om döttrarnas verkliga härkomst - och sin egen historia - från barndom, ungdom och vuxenliv. I sin dagbok skrev Atlas ned en sådan oerhörd sorgsenhet. Trots att dagbokens första del hade skrivits av ett tioårigt barn visade det sig att deras adoptivbarns far fylld av mognad och vishet, som om en gammal själ bodde i den unge pojken. Som adoptivpappa hade Pa Salt fogat ihop bitarna i barnens biologiska pussel och deras genetiska arv i sin dagbok som han när han ansåg att låta sina döttrar ta del av hans liv. Han ville berätta om vad han varit med om och kände ju till alla sina adoptivdöttrars familjehistoria. 

Pa Salt hade ett stort eget sparkonto som han använt en del av för att kunna spåra de döttrar som han ville adoptera och ta reda på var dom befann sig. Det hade inte varit någon lätt uppgift. Pengarna använde han för deras fortsatta uppfostran och studier. Men han var väldigt försiktig med hur han spenderade sina pengar. Hur han fått sin stora förmögenhet var det ingen som visste. Men i sin dagbok avslöjade han alla sina ekonomiska hemligheter. När han själv blev gammal hade han gett fullmakten åt sin advokat Georg Hoffman att förvalta sin förmögenhet och döttrarnas arv och se till att inget fattades för sina döttrar. Georg tänkte ofta på åren som gått, Hur omtumlande det hade varit för systrarna D´Apliese. Alla hade de, utan undantag, hanterat sanningen, om sitt förflutna med stor mognad och visdom. 

Döttrarnas far hade lyckats överleva under alla år trots stora motgångar och svårigheter med hjälp av den där grundläggande kraften som får människor att mot alla odds sträva framåt – hopp. När han närmade sig slutet av sitt liv var det endast av plikt som han orkade att skriva de sista sidorna i sin dagbok, som han påbörjade redan när han var barn och bodde i Paris 1928. Han hittades när han bara var ett hårsmån från döden. En vänlig familj ger honom ett nytt hem och ett liv, som han inte hade trott var möjligt. Den lillgamla och begåvade pojken frodas i sin nya miljö, men vägrar från början att yppa ett enda ord vem han egentligen är. Till allas förvåning valde Pa Salt att till slut ge nyckeln till det förflutna. Men för varje sanning som avslöjas uppstår en ny fråga, som besvaras i hans dagbok.

Dagboken om Pa Salts eget liv är en turbulent och omfattande historia. Innehållet är förmodligen för sentimentalt för många läsares litterära smak. Min egen uppfattning är att den är mästerligt berättad av Lucinda Riley och Harry Whittaker, Jag finner den lika spännande att läsa och ta del av, som de tidigare böckerna i denna serie. De övriga delarna i romanserien har ju redan förtrollat en hel värld. Handlingen utspelar sig när De sex adoptivsystrarna samlas i sitt barndomshem efter att deras älskade far, den mystiske miljardären Pa Salt har avlidit. Sex ledtrådar delas ut, en till varje syster – en nyckel till deras förflutna. Den stora frågan hur de skall kunna hitta den sjunde saknade systern får de i uppdrag att ta själva ta reda på. Även denna fråga kommer att lyckas avslöjas i boken som jag vill varmt rekommendera.  

Mats Lönnerblad