Boken titel: Beethoven. Den användbare titanen
Författare: Åke Holmquist
Gidlunds förlag

Åke Holmquist född 1943 är fil. doktor i historia, har bland annat varit programdirektör vid Rikskonserter, chef för Stockholms konserthus (vars konserthus – och informationschefer jag haft som kund i mitt företag under flera decennier) och Kungl. Filharmoniska orkestern samt ständig sekreterare vi Kungl. Musikaliska Akademien. Han har både forskat och skrivit om Beethoven under flera år. 2011 utkom hans Beethoven. Biografin. Hans senaste bok som jag nu recenserar heter: Beethoven, Den användbare titanen. Gidlunds förlag.

Beethovens stora Eroica symfoni är ett av de tyngsta fundamenten i heroiseringen av Beethoven och hans musik. I denna symfoni hade Beethoven Bonaparte i åtanke då denne fortfarande var förste konsul. Vid den tidpunkten hyste han den största respekt för Bonaparte och jämförde honom med de främsta konsulerna i Romarriket. Men när Bonaparte utnämnde sig själv till kejsare och även kom att trampa på mänskliga rättigheter och blivit en tyrann och började främja sina egna intressen tappade Beethoven all respekt för honom och tillägnade Eroica symfonin till en hjälte, utan att nämna något namn, 

Det är närmast självklart att ”hymnen”. Är Beethovens nionde symfoni, som jag själv sätter högst av alla hans symfonier, med Schillers text, blev till EU:s ”nationalmusik.” Beethovens musik spelades också vid Murens fall 1989. Jag själv känner både glädjen i musiken, den välvalda texten och den politiska kraften i nionde symfonin. Det är ”ideologin” i den nionde symfonin som gör den till nittonhundratalets stora demokratiprojekt och knyter an och som ledde fram till Europeiska Unionens ”international” med Freude-temat i nionde symfonins final.

Alltsedan Beethovens bortgång har ödet, oavsett i vilken gestalt, illustrerat hans kamp med sin musik mot politiskt förtryck, som också kommer till uttryck genom censuren av hans gode vän Schillers dramer Don Carlos, Die Räuber, Wilhelm Tell som först förbjöds och måste omarbetas, innan de kunde sättas upp på imperiets teatrar.

Men för Schiller var det viktiga att få dem spelade när det gällde både musiken och teaterstycken än att dra tillbaka dem. Även de flesta av Shakespeares pjäser drabbades också av mer eller mindre omfattande ingrepp. Slutscenen i King Lear med kungens tragiska slut, måste skrivas om, under denna period, eftersom det var olämpligt att förevisa en monark i en sådan scen. Medan Beethovens musik aldrig blev censurerad fick däremot Schilller skriva om en del av texten till nionde symfonin för att den skulle bli godkänd 

Det ståndsamhälle som Beethoven levde i var alltså gynnsamt för hans egen karriär och utveckling. Det fick inte heller så stora konsekvenser, när systemet luckrades upp. Men det var ett ständigt politiskt dilemma för honom eftersom han ansåg att likhet inför lagen skulle råda, alla skulle betala skatt och tryckfrihet skulle gälla för att kunna kritisera maktutövning och maktövergrepp och även motverka kyrkans stora inflytande över den rådande politiken. Från slutet av 1790-talet fram till 1825 hyrde Beethoven varje sommarhalvår med något undantag bostad i byar i Wiens omgivningar. Han var en utpräglad naturmänniska. Här kunde han komponera i avskildhet. Det var på landet han skrev sin sjätte symfoni. 

Beethovens Pastoralsymfoni opus 68 – blev hans passionerade hyllning till naturen, till livet på landet. Naturen och det lantliga livet stod för frihet, staden däremot för makt, tvång, intriger och följsamhet till sociala konventioner, krav och förväntningar. Sedan flera år tillbaka hade han märkt att något inte stod rätt till med hans egen hörsel och 1802 hade en viss hörselnedsättning satt in. Komponerandet avledde hans tankar, men när han började inse att det inte var frågan om en tillfällig åkomma och när medicinering inte hjälpte, ställdes saker och ting på sin spets.

Skulle han tvingas sluta komponera, sluta framträda som pianist, tvingas till fullständig social isolering ? Det handlade inte bara om existensen som tonsättare och musiker utan också som människa. Han kände att hans liv höll på att ödeläggas av en ondskans demon. Han kände sig då som ”Guds olyckligaste skapelse”. Men han gav inte upp eftersom skaparkraften fortfarande inte tycktes påverkad. 

Beethoven komponerade sitt enda oratorium hösten 1802. ”Kristus på Oljeberget” (Christus am Ölberge) opus 85 till en text av Franz Huber (1755-1814) uruppfördes vid hans konsert 5 april 1803 då ocksåden pastorala livsbejakande andra symfonin opus 36 och den dramatiskaoch dystra tredje pianokonserten opus 37 klingade för första gången. En av de ledande musiktidningarna var måttligt imponerad överoratoriet som den fann alltför konstlad och uttryckslös och för lång. Det kunde enligt min uppfattning inte bero på musiken utan på Hubers svaga text. Flera år senare var också Beethoven inne på att texten inte höll måttet. 

Beethoven – Den användbare titanen handlar om både Beethovens musik och hur Beethoven redan tidigt efter sin bortgång fångades in av politiska krafter, om hur det gick till och hur det kom att prägla bilden av människan och tonsättaren i ett oändligt antal biografier, monografier och texter. Det handlar lika mycket om Beethovens politiska hållning och ställningstaganden, samt värderingen av de källor som finns till hands för att utröna dem. Området har varit föremål för Åke Holmquist omfattande forskning under flera år. Han har lyckats skapa en både spännande och intressant bok som nu kunnat ges ut med ekonomiskt stöd av Kungl. Patriotiska Sällskapet. 

Mats Lönnerblad