Bokens titel: Krig  eller fred. Ryssland och väst – ett närmande. 
Författare: Michail Sjisjkin 
Översättning: Ebba Högström 
Förlag: Fri tanke förlag. 

I boken: Krig eller fred. Ryssland och väst – ett närmande, i översättning av Ebba Högström, Fri tanke förlag,  är en välförtjänt och uppmärksammad bok som nyligen blivit översatt till svenska. Den handlar bland annat om diktaturen i Ryssland och anfallskriget mot Ukraina, av Michail Sjisjkin. Han är född i Moskva, men sedan 1995 bosatt i Schweiz. Han räknas till en av de stora ryska samtida författarna. På svenska har tidigare utkommit Erövringen av Izmail, Venushår och Brevboken. 

I sin bok visar Sjisjkin att ett annat Ryssland är möjligt att realisera. Han menar att vägen dit måste gå via pånyttfödelse av den ryska kulturen och målmedveten bearbetning av den historiska skulden. Genom fortsatt tillflykt till offerskapets friskrivning från ansvar och motståndet mot demokratin kommer bara nya diktaturer fortsätta födas. Han hänvisar till den 7 december 1970, när den västtyske förbundskanslern Willy Brandt föll på knä framför minnesmärket till nazismens offer i Warsawa och frågar sig  om vi kommer att få se ett ryskt knäfall i Kiev, Charkiv och Mariupol,  för de grymma krigsbrott som Ryssland redan begått mot Ukraina? 

Idén om privategendom – som är grundläggande i alla demokratiska europeiska samhällen – faller bort i Ryssland, eftersom undersåtarnas liv framförallt tillhör den strategiska krigsreserven och när som helst kan offras - för högre mål som består i att erövra eller behålla makten i de länder de tillskansat sig själva, genom självpåtvingade makttillträden, i länder till och med strid med skrivna fredsavtal (Ukraina). Maktegendomens orsak och försäkring i förlust av lojalitet mot den påtvingade diktaturen leder ofrånkomligen till förmögenhetsförlust för de som vågar opponera sig. Ett stabilt rättssystem och idén om oberoende domstolar fanns inte i det gamla Sovjetunionen som fortfarande finns kvar i Ryssland. 

Ödet var inte nådigt mot den siste försovjetiska tsaren. Han förlorade kriget mot Japan och fick genast revolutionen i sitt land. Segrar har alltid förlängt regimers förväntade livslängd i Ryssland, medan nederlag har förkortat dem. Efter maktens reträtt krävde samhället fler eftergifter. 1905 fick Ryssland politiska friheter, en författning som förankrade principen om maktdelning i landet och ett parlament, duman. Nästa steg var att upplösa monarkin och utropa republik vilket kort därefter också skedde i februari 1917. ”De som under de föregående årtiondena dött för att revolutionen skulle segra hade större tur än de som överlevde fram till dess att den genomfördes av Nikokaj II  framstår med facit i hand som revolutionens lugna harmlösa martyr,” skriver författaren. 

När Stalin fick makten  stängde han återigen landet från omvärlden. Kommunismens romantiker fick träda åt sidan (vanligtvis med nackskott) för att kunna bana väg för upprättande av hans despoti. Terrorn välde på nytt fram över hela landet och genom alla samhällsskikt. I slutändan drabbades återigen de utsugna klasserna hårdast. Miljon bönder avrättades eller svalt ihjäl. Klasskampen visade sig vara en moralisk  täckmantel för att kunna utöva brutalt våld för att försvara sin makt. Bolsjevikerna lyckades göra folket till sina egna bödlar. 

Stalin tog Marx slagord på allvar; som menade att  ”Våld är historiens barnmorska”. Envåldshärskaren Stalin - i likhet med det nu Putin försöker göra - är att utnyttja folket som sin armé, utan att straffas. ”Livets mening” i deras version är att avrätta påstådda förrädare som predikar sanningen. Deras mål har varit och är att besegra ”påstådda” fiender – att tillåtas dö för fosterlandet. Minsta skymt av initiativ, minsta glimt av fri tanke var och är fortfarande i nivå mot påstådd konspirationen mot staten. Deras uppfattning om religion var och är fortfarande: ”Det finns bara en Gud – den levande diktatorn som sitter i Kreml”. 

Författarens pappa och mamma var rädda för att bestrida makten. Pappan menade att dissidenterna som ifrågasatte makten inte var några hjältar utan förrädare, som inte gick att diskutera med. Hans mamma menade att uppoffringarna var meningslösa och att det var meningslöst och omoraliskt  att förföra unga människor med vackra ord om frihet. Han kunde inte förebrå henne för den här rädslan. Det var överlevandens vishet. Trots att det redan visste att hela systemet höll på att ruttna.  

Skolan där hans mamma var rektor ägde en ödesdiger afton rum. En klass hade fixat  en kvällsföreställning till minne av en rysk sångare som avlidit, och som var illa sedd av staten. Hans mamma hade gett tillstånd till detta evenemang. Direkt efter sångafton angav föräldrar hennes tillstånd  till distriktets utbildningsenhet.  Hon avskedades, var tvungen att lämna den skola där hon arbetat i trettio år, först som lärare och sedan som rektor. 

Den demokratiska revolutionen som skedde i Ryssland efter Berlinmurens fall fick ett snabbt slut. Det är uppenbarligen en orubblig lag för alla revolutioner att de genomförs av människor som är beredda att offra livet för sitt lands frihet, för människovärdet. Tyvärr visar slutet på diktaturer  att i slutändan hamnar cyniker och profitörer vid och erövrar makten, som redan skett i Ryssland, där allt rullar på i gamla fotspår. Skensocialismen ersattes i Ryssland av skendemokratin.  

De trogna kommunisterna har i dag  ersatts av en skendemokrati. Kommunisterna förvandlades över en natt till mäktiga bankirer, övertygade ateister konverterade till fromma kyrkobesökare (kyrkan tog på sig sin gamla roll som folkets tröstare och legitimerande av den nye diktatorn) den kommunistiska lögnen förvandlades i Ryssland till en demokratisk lögn. Folket blir nu rånat under demokratiska paroller och Putin fortsätter sitt krig mot Ukraina som han tidigare slutit fred med. Min förhoppning är därför att han till slut ställs inför domstol i Haag,  där han är kallad för att stå till svars, för de allvarliga krigsbrott han begått.  

Mats Lönnerblad