Bokens titel: Trollkarlen från Bayreuth. En biografi över Richard Wagner. 
Författare: Ingvar Lundevall. 
Förlag: Sveriges Radios Förlag

Ingvar Lundevalls skildrar Wagners liv och person, och analyserar hans musikdramatiska verk på ett både roligt och intresseväckande sätt. Han visar sig vara väl förtrogen med sitt ämne - efter att ha nyöversatt Wagners samtliga operor. Det är ett gott råd att läsa hans version för att öka förståelsen om detta nyskapande musikgeni - som förmår oss att sätta fantasin i rörelse - och känslorna i svallning även i dag. Sagan om Richard Wagner är även den fantastiska sagan om romantiken - som hänsynslöst utnyttjade andra människor – grundade sitt eget rike i dramatikens och musikens värld genom att upprätta ett eget tempel för de trogna och hängivna. 

Wagners far Carl Friedrich Wagner var polisaktuarie i Leipzig. Han dog i tyfus i november 1813 och efterlämnade hustru och åtta barn, av vilka det yngsta, sonen Wilhelm Richard, vid denna tidpunkt endast var halvårsgammal. Någon direkt medveten minnesbild av fadern kan denne inte ha haft. Modern, Johanna Wagner, som för övrigt levde ända fram till 1848, gifte nästan genast om sig med Ludwig Geyer, en då för tiden välbekant och ansedd skådespelare, som dessutom var operasångare, målare och författare. Efter giftermålet flyttade Geyer redan påföljande år till Dresden, med hela sin nya familj. Den mångsidige Geyer lärde tidigt lille Richard att rita och måla samt uppmuntrade honom till att försöka spela teater. 

I sina försök att bli dramatisk författare hade Richard Wagner blivit utskrattad av familjen. För att inte än en gång bli utsatt för hån och förlöjligande hemlighöll han sin ambition att bli tonsättare. Han var dock medveten om att han måste ha hjälp på något sätt och lånade därför en lärobok i musikteori från ett privat lånebibliotek. En violinist gav honom också några få lektioner i harmonilära. Följande år bekostade modern sonens musikundervisning hos Theodor Weinlig, som var kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Bortsett från den magra undervisning han fått var Wagner på det musikaliska området helt självlärd. Två händelser finns att notera som anmärkningsvärda i Wagners liv under 1830. Den 17-årige Wagner var chockerad över Leipzig- studenternas och myndigheternas likgiltighet, som begärde hjälp i kampen mot ryssarna som förföljde oliktänkande. 

Den andra händelsen var en julkonsert där en av Wagners konsertuvertyrer framfördes. Han hade för att få en smula inkomst utöver bidraget från modern även tagit anställning som korrekturläsare hos ett bokförlag hos bokförläggare Brockhaus, med vilken hans syster Luise var gift, och samtidigt hade han även gjort ett klaverutdrag av Beethovens nionde symfoni. Detta senare arbete hade inspirerat honom att komponera en konsertuvertyr, som faktiskt antogs till ett offentligt framträdande, försiktigtvis dock anonymt. För att inte stycket i likhet med hans tidigare publicerade drama skulle bli missförstått, skrev han ut de olika orkesterstämmorna med olika färger.

Denna ambition att alltid kunna bli förstådd följde Richard Wagner livet igenom, och den är också en av orsakerna till att den senare Wagners verk, främst Nibelungens Ring, blivit så omfångsrika. Av de olika orkesterstämmorna skrevs stråkarna med rött, bleckblåsarna och pukan med svart och träblåsarna med grönt. 

I februari 1831 lyckades Wagner bli antagen som musikstuderande vid Leipzigs universitet. Men han blev aldrig någon flitig student, Han bevistade några föreläsningar i estetik, men för övrigt inskränkte sig hans vistelse vid universitet till deltagande i olika studentföreningars nöjestillställningar. Om nu Wagner försummade sina universitetsstudier , så var han desto flitigare i sina musikaliska studier för Weinlig. Han hade bara efter ett halvår nått så långt att Thomaskantorn inte ansåg sig ha något mer att lära ut. Kantorn hade ju tidigt fått klart för sig, att hans egensinnige elev var osedvanligt musikalisk, men inte tålde något som helst tvång. Långt senare skulle hans Bach- studier för Weinlig sätta tydliga spår i Mästersångarna vars förspel - är ett kontrapunktisk mästerstycke - helt i Bachs anda, och den första akten inledningskoral står knappast Bachs koraler efter. 

Den flygande holländaren hade premiär när Wagner gjort den helt klari Dresden 1843. Visserligen stod dess ursprung att finna i sagan, men i motsats till Féerna 10 år tidigare, som enbart varit i fantasins lek, utspelade sig Den flygande holländaren i verkligheten. Operan Den flygande holländaren blev havets intåg i operans värld likaväl som Webers Friskytten blev skogens. I motsats till andra  och samtida tonsättare, skrev Wagner ner sina texter själv, sedan han först gjort ett prosautkast. Inte heller arbetade han mekaniskt från början till slutet på en opera, utan musiken utgick från en kärna, från vilket resten utvecklades. Wagners oförtrutna läsning gav alltid idéer och uppslag till nya operor, och både Tannhäuser och Lohengrin tillkom under de första utkasten till vad som senare skulle bli Nibelungens Ring och Mästersångarna i Nürnberg, och dessutom tillkom Jesus av Nasaret, ett drama som aldrig fullföljdes. 

Richard Wagners verk Tristan och Isolde är ett – och ett högst märkligt sådant exempel på ett evigt unga kärlekspar i den västerländska litteraturen, där döds – och kärleksmotiven flätas in i varandra, skriver Ingvar Lundevall Senare – när Isolde kommit för sent för att kunna rädda Tristan – förenas de i döden. De älskande dör alltid unga, och drabbas inte av åldersdom och svaghet - De förblir unga i kärlek, kraft och skönhet. Det är döden som krossar den unga kärleken, men döden är egentligen den verkställande makten som ingen av oss kan undkomma – bakom den står alltid någon annan eller någonting annat. När det gällde Wagner själv var det självklart , att hela världen egentligen stod i skuld till honom, för all den musik han gett den, och det var alltid andras om borde se till att han kunde leva bekymmersfritt och inte tvärt om. Han såg sig själv som ett offer för all världens otacksamhet. 

Själv älskar jag Wagners nyskapande musik, men jag kan inte förlika mig med hans högmod och angrepp på andra religioner och människor. Under senare delen av 1867 skrev Wagner inte mindre än femton anonyma tidningsartiklar, i vilka han gick till häftigt angrepp på judarna, som sades hota det tyska folkets renhet och motarbeta hans egna planer på att uppföra äkttysk teater. Trots alla artiklar, alla intriger och tidsödande bekymmer med både sin hustru och många av sina älskarinnor, som han förödmjukade på olika sätt hade han ändå tid över för att skapa verkliga mästerverk. Det är detta jag honom mycket tacksam för.  

Mats Lönnerblad