I förordet till boken: De hemliga breven som handlar: Den politiska familjen Myrdal och vardagens samtal, Albert Bonniers förlag, skriver paret Myrdals dotter Kaj Fölster och deras bror Jans bok Barndom som kom ut i slutet av 1982. Där okritiska forskare och recensenter lovordade boken, som senare blev en radioföljetong, men där breven mellan Jans föräldrar ger en helt annan bild av föräldrarnas uppoffringar för Jan Myrdal.

Bokens titel: De hemliga breven
Inledning: Bosse Lindquist.
Förord och efterord Kaj Fölster och Janken Myrdal

Innan boken Barndom publicerades jagade Jan breven medan han levde, han hade förstås många själv, eftersom han visste det han skrivit om sina föräldrar var osant. Han hotade sin syster Kaj som vid den tiden var gift hade två barn och bodde i Tyskland. Men hon hade tagit med sig breven till Tyskland där hon också arbetade. Då skrev Jan runt, också till Justitieministern, och anklagade henne för stöld. För säkerhets skull gav hon då breven till Jans son Janken, för att han skulle gömma dem i sin källare. När Kaj efter utgivningen av Barndom frågade Jan rent ut varför han skrev så många osanningar, riktiga sakfel, varför han ljög om händelser om hans egna syskon och många i släkten visste var påhittade, fick hon till svar: ”jag är ju en romanskriftställare, förstår du!”

Det var alltså först när deras föräldrar var orkeslösa – Gunnar med Parkinson och allt sämre syn, Alva med de första tecken på afasi och bristande talförmåga – som Jan beskrev Alva som en kall, beräknande mor som låtit Jan genomlida en förfärlig uppväxt. Under åren som följde hade Kaj med förfäran läst hur Jans skildringar hade tagits som sanna i medierna, i allt från biografier, lexikon, uppslagsböcker och på Wikipedia till akademisk forskning och avhandlingar. Utan någon granskning! Kaj och hennes syster fick plötsligt ta del av fruktansvärda omdömen om deras uppväxt, speciellt om deras mor. Många närstående skrev till Jans syskon om hur felaktiga de ansåg Jans skildring var, hur full av direkta lögner. ”Det var inte de som angav tonen i forskning och media”, skriver Kaj i förordet till boken.

Hemma i Sverige hade Jan Myrdal tidigare skrivit kortare texter till den kommunistiska partitidningen Ny Dag. Han kritiserade det svenska samhället för sin borglighet, samtidigt som han försvarade en världsrevolution ledd av Sovjetunionen. Jan menade att socialdemokratin inte fattat att man måste använda våld för att genomföra verklig jämlikhet. Enligt honom lurade sossarna sig själva genom att tro på demokrati och gradvis förändring. I ett av breven till Alva klagade Jan vidare på fackföreningsledare – som han kallade ”bonzar”, vilket han sannolikt menade ”bonzer”, alltså förrädare. Josef Stalin som Jan beundrade för att han var hundra procent arbetarklass och det var därför han så framgångsrikt expanderade Sovjetunionen. Att Stalin hemliga polis gjort processen kort med oliktänkande visade bara att han var av det rätta virket, ansåg Jan Myrdal.

Alva och Gunnar Myrdal var världskända. De var med och skapade 1900-talets svenska välfärdsstat, satt i regeringen, forskade och skrev och erhöll varsitt Nobelpris. Men Alva, Gunnar och Jan var inte bara offentliga personer utan också delar av en familj, som skakades av Jans skildring och reaktionen i medierna. En skrivande familj som under alla år utväxlade brev om både stort och smått. I De hemliga breven publiceras nu för första gången ett urval ur brev anteckningar och manus som Alva, Gunnar och Jan skrev, och om, varandra. Alva (1902-1986) var politiker diplomat och statsråd. Gunnar Myrdal (1898-1987 var nationalekonom och politiker, 1974 erhöll Gunnar ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Första gången Alva och Gunnar reste till USA, och lämnade Jan kvar i Sverige grundlade hela den fruktbara tankevärld som skulle resultera i boken: Kris i befolkningsfrågan som de skrev tillsammans. En annan idé som gjorde djupt intryck på Janken Myrdal, som är Jan Myrdals son, och Alva och Gunnars barnbarn skriver i efterorden till De hemliga breven är Gunnars bok Asian Drama och handlar om den starka staten som inte är en diktatur utan en stat med legitimitet, där beslut kan genomföras och befolkningen följer lagarna. Annorlunda uttryckt: staten vet att den kan kräva något av befolkningen och omvänt.

Bara en stark stat kan ge utveckling. Den porösa staten däremot genomsyras av korruption och en utbredd ovilja att följa lagar, och i förlängningen också att utfärda dem. berömmer Janken, som arbetar som forskare i medeltidshistoria, Gunnars stora betydelse för forskningen som helhet. Janken kan bara konstatera att Gunnar långt efter sin död är den mest internationellt citerade svenske samhällsvetaren.

Alva Myrdal hade varit mycket framgångsrik. Och verket med sin make Gunnar i USA. Sommaren 1950 flyttade Alva tillbaka till Europa och tog över chefskapet för den socialvetenskapliga avdelningen vid FN-organet UNESCO i Paris. Även där lyfte hon frågan om kvinnors politiska ställning och såg till att nya medlemsländer lättare skulle delta i UNISCOS arbete. Det innebar visserligen en mindre prestigefull position, men gjorde att hon både kunde arbeta med som de frågor som intresserade henne och hon kom närmare familjen.

Att den autofiktion som Jan Myrdals bok om sina föräldrar består av tycker Jan Myrdals barn Janken är frånstötande och klandervärt - Jag som själv som endast skriver sakprosa i mina fackböcker, håller med honom. Jag delar Jankens uppfattning att autofiktionen som glider undan kritik är mycket illavarslande. Vi lever ju i en tid då lögnen breder ut sig på den uppenbara sanningens bekostnad. Skildringen av jaget vill inte framträda naket sann, utan sveper sig i litteraturens mantel. Den litterära skildringen kan uppvisa en insikt och fördjupar känsla, men också fiktion i allmänhet måste faktiskt prövas mot det som faktiskt var, som i De hemliga breven visar på alla illvilliga historier om Alva och Gunnar Myrdal som Jan Myrdal skriver är osanna, fortfarande betraktas som sanna, av en okunnig läsekrets.

Det gäller även Jans Myrdals andra böcker som blandar sanning och osanning och i mina ögon betraktar jag Jan, som både författare och recensent att alla hans böcker förlorar i värde. Det är fantastiska historier han skrivit, men friserade. Det gäller även Jans mest berömda bok: Rapport från en kinesisk by från 1963. Jan och hans tredje fru Gun Kessle var på plats i byn lite mer än två veckor och kunde inte kinesiska. Han återgav bara vad den kinesiska tolken berättade. Han har senare skrivit att han gjorde berättelserna i denna bok mer ”episka”; Det gjorde han genom att höja färgen och la in dagrar samt tog parti för förtrycket i Kina. Men samtidigt skrev han inte om den misslyckade politik i Kina som också var ett faktum vid denna tid.

Mats Lönnerblad