Bokens titel: Giacomo Puccini
Författare: Andre Gauthier
Översättning: Per Olov Törnkvist
Förlag; Norma bokförlag

Men utöver detta kommer det som är omöjligt att analysera och som omintetgör alla försök till objektiva omdömen, Nämligen skickligheten att instrumentera och den geniala institution som leder hans hand när hans harmonier och hans instrumentering i det rörande spelet mellan mörker och ljus. Det är framför allt från dessa musikaliska utgångspunkter som man bör nalkas Puccinis verk. Där öppnas porten för studien av en av den sista lyriske musikerns värv, en lysande levnadsbana, som är högst fängslande i både sina yttringar och i sin utveckling. Puccini blev även en teaterns man. Han ägde i hög grad gåvan att kunna åstadkomma en spontan, magnetisk förbindelse mellan salongen och scenen.

Puccinis far var lärare vid Luccas musikskola, och var den fjärde generationen musiker i släkten: sonen Giacomo skulle bli den femte. Men, hans far avled redan när han var barn och han fick inte leva tillräckligt länge för att ana sonens framgångar. När hans far gick bort, förlorade familjen alla sina inkomster. Både hustrun och alla barnen blev lidande. Trots detta gavs Giacomo möjlighet att studera musik hos en berömd musikpedagog, från fem års ålder. Vid tio års ålder anställdes han som organist hos benediktinordens nunnekloster i staden där de bodde. Han blev uppmärksammad för sin stora skicklighet varför han också fick erbjudanden att uppträda i både kyrkor och på nöjesställen.

När Puccini såg en föreställning av operan Aida blev detta en avgörande händelse i hans liv. För att kunna besanna sin dröm var han tvungen att studera musikteori, men han saknade medel att betala avgiften till musikkonservatoriet i Milano. Hans mor skrev om saken till drottningen, som beviljade honom ett stipendium, och han inskrevs där sedan han klarat alla inträdesprov 1880. Under åren som student lärde Puccini känna sitt livs stora kärlek, Elvira Gemignani. Hon var redan hustru till en annan man, när de möttes. Först när hon blev änka 1904 kunde de gifta sig.

Vid konservatoriet skrev Puccini Capriccio Sinfonico som var ett av hans första verk samt enaktaren le Villi som hade premiär vid vid Teatro del Verme i maj 1844. Le Ville är romantisk i stilen. Efter detta följde hans andra opera Edgar. Därpå följde fyraktaktaren Manon Lescaut som blev Puccinis internationella genombrott. När man medger att Puccini i egenskap av arvtagare till en ärorik musiktradition kan får tillåtelse att utrycka sig på italienska, som ju sedan sekler varit den lyriska konstens diplomatspråk, måste man erkänna, att hans ambition är att ge liv åt rollfigurerna och att få största möjliga antal åskådare att intressera sig för dem, då uppskattar man också denna soliga lyrik en yttring av den klassiska klarsyntheten hos en kompositör som är helt medveten om sin roll och sina möjligheter.

Puccini verkade i Giuseppe Verdis efterföljd. Det visar han bland annat i verkens skenbara naturalismen och förkärleken för brutala libretton. Berättelserna i de övriga mest berömda av alla hans följande operor som handlar om passionerad och olycklig kärlek, lidelser, tragedier och grymma livsöden. Puccinis kompositioner speglar handlingens om miljöns olika sinnesstämningar. Han arbetade framför allt med solisternas melodier och sina körer. Till en av de instrumentella höjdpunkterna hör inledningen från tredje akten av La Bohème.

 La Bohème började sitt triumftåg i Palermo 1896. I Paris hade den premiär 13 juni 1898. Min uppfattning är att denna opera innehåller både känsla, medkänsla och mänsklig värme. Musiken är gripande och tränger in i både hjärta och själ. Sista akten upplever jag som mest gripande. Den består av tre delar. Först kommer poeten och målarens duett i vindskupan när de erinrar sig sina kärleksaffärer. Sedan den tokroliga scenen då de fyra vännerna slår bort hungern och kölden med studentikosa lustigheter. Slutligen Mimis död. Gestalten Mimi är en av hans mest utsökta skapelser. Efter ett enda D-dur ackord i orkestern kommer det berömda temat som karaktäriserar henne. Det sätts in i och med hennes ord och låter oss se bilden av den bräckliga och unga flickan och hennes lidande.

Operan Tosca i tre akter tillkom i Puccinis villa. Han hade låtit sig bygga sitt nya hus i Torre del Lago. Och handlingen i denna opera var och är fortfarande nydanande. Puccinis karriär var lysande. Han klättrade, uppåt steg för steg, med en hastighet som nästan kan kallas under. Denna opera anses vara ett mästerverk i bel canto men om man nödvändigtvis måste peka ut dess viktigaste förtjänst så skulle det vara djärvheten i ett tonspråk som självaste Schönberg aldrig upphörde att betyga sin aktning.

Premiären ägde rum i Rom den 14 januari 1900. Efter Tosca tog Puccini mer än två år att komponera Madame Butterfly Arbetet försenades av en bilolycka som så när kostade honom livet. Madame Butterfly skulle bli en succé som sedan aldrig har svikit. Operan omfattade då bara två men omåttliga långa akter. Musiken var så vacker att man till och med såg scenarbetare som hade tårar i ögonen under repetitionerna.

När det gäller hans sista verk som skulle vittna om det sista steget i hans omfattande dramatiska skapande. Turandot är ett verk där Puccini där han utverkar erfarenheten från de kompositörer som han lagt fram under mer än trettio år. Han menade att teatern var en levande organismen och att det var hans skyldighet att ständigt tillföra den alla möjligheter som musikens alltjämt växande språk erbjöd, som han aldrig fick slutföra eftersom han avled innan han hann bli klar.

Vad som förvånar mig som skrivit om musik under så många år med bland annat Konserthusstiftelsen i Stockholm, som var min kund, under många år, är att operor inte ta upp Puccinis tidigare verk som förtjänar att uppmärksammas. Jag tänker på sånger som återfinns i den aria som först presenterades i av Gianni Schicci den 14 januari på Metropolitan Opera i New York där Puccini medverkade med bland annat en aria: ”Oh, mio babbino caro ( Oh, min kära pappa) En aria jag fortfarande lyssnar till, som bland annat sjungit av Maria Callas och Amira Willighagen i en sångtävling.

Min favoritsopran som jag lyssnat mest på är Patricia Janecková som både sjunger Oh, mio babbino Caro med större känsla än någon jag lyssnat till, vilket även gäller hennes framförande av arior och kyrkosånger. Bland annat J S Bach, Händel, Mozart Rossini och Verdi. Min uppmaning till operan i Stockholm, som jag även haft uppdrag från, är därför ni börjar att ta vara på de tidigare skrivna operor som man verkat ha glömt bort från flera av dessa operagiganters tidigare operor. Själv saknar jag Patricia hennes, röst i stor sorg. Hon gick nyligen gick bort i cancer, bara 25 år gammal.

Mats Lönnerblad