Muserna var i grekisk mytologi sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor. Muserna tänktes ge människorna - sångens gåva som sedan skänkte fröjd åt alla - och gör att jordelivets sorger försvinner. Efter hand blev det brukligt att betrakta att även andra konster och vetenskaper och varje slags av ideal, eller även för andligt skapande verksamhet som kom att stå, under sånggudinnornas beskydd.

Bokens titel: Gustav Mahler
Författare: Wolfgang Schreiber
Översättning: Sune Karlsson
Förlag: Cete Bokförlag

Gustav Mahler föddes i en judisk familj den 7 juli 1860 i Kalischt i Böhmen. Han måste - enligt min mening - ha varit beskyddad av Muserna enda från födseln fram till sin död. Mahler var det andra barnet i den stora barnaskaran, som till slut kom att räknas till tolv barn. Modern Marie född Hermann var hjärtsjuk, halt och allt mer försvagad av de många barnbörderna på den tiden, som inte gick att stoppa. Hon kom från ett borgerligt judiskt köpmanshem, medan hennes man växte upp i största fattigdom. Mahlers far Bernard Mahler var son till en judisk gårdfarihandlerska. Ännu vid åttio års ålder drog hon omkring på vägarna med en korg på ryggen och sålde sina varor.

Hans far var en framåtsträvande man skattade hans sig snart häst och vagn och startade ett litet åkeri, och för sina ihopsparade pengar kunde han så småningom köpa ett litet hus, där han slog sig ner och försörjde sig som brännvinsfabrikör. Bernard Mahler var lidelsefull, härsklysten och ibland rent våldsam natur, i mångt och mycket motsatsen till den späda och den ömtåliga Marie. Hans föräldrar flyttade strax efter hans födelse till Iglau i Mähren där han kom att tillbringa största delen av sin uppväxt. Fadern som uppenbarligen gladde sig mycket åt sonen Gustavs påtagliga begåvning, bestämde sig till slut för att skaffa ett piano. Därmed kunde underbarnets karriär börja.

1875 blev Gustav Mahler antagen till konservatoriet i Wien där han studerade piano för Julius Epstein. Så småningom började han även gå på föreläsningar hållna av Anton Bruckner på universitetet i samma stad. Bruckner som vid denna tid ännu inte hade slagit igenom som tonsättare, blev Mahlers stora konstnärliga förebild. De hade tillsammans en strävan att expandera symfonins form, för att förena sången och det symfoniska. På Mahlers tid betraktades musikalisk allroundutbildning som en förutsättning för kapellmästarkarriär. Med en Schubertkonsert vann Mahler första pris vid konservatoriet avslutande konsert redan första året. Efter tredje och sista året (sommaren 1878) fick han första pris i komponistklassen för scherzot i en pianokvartett, i vilken han själv spelade.

Mahler levde ett mycket intensivt liv redan i början av sin karriär och i resten av sitt liv. Både som kapellmästare och som kompositör. Det var inte bara det att han tvingades arbeta som besatt på de operor där han verkade. Han tvingades också stå ut med mycket förtret som följde med att engagemang på de olika operor där han fick uppdrag att verka som kapellmästare.

Den stora operahändelsen i Budapest rörde, Pietro Mascagnis opera Cavalleria Rusticana som han satte upp vid Budapest som fick ett strålande mottagande, och efter denna föreställning i Budapest gjorde denna opera segertåg över världen. Budapest var också en viktig etapp i hans eget skapande som kompositör. Här kunde han uppföra sin egen första symfoni den 20 november 1889. Nästa etapp för Mahler var när han kom till den fria hansastaden Hamburg där Mahler, anställdes vid dess stadsteater. Den röda tråden i Mahlers operaverksamhet I Hamburg var och förblev de stora klassikerna Beethoven, Mozart och Wagner. Dessa framföranden dirigerade han alltid själv.

Uppförandet av den andra symfonin skedde i Berlin. Mahler hade haft tillfälle att repetera verket med Hamburgorkestern i ett tidigare skede. Berlinuppförandet av andra symfonin, till vilket Mahlers vänner från Hamburg kom i samlad tropp, blev hans första verkliga publiksuccé. Även från fackkretsar hörde de första positiva rösterna. Efter 10 år hade han nu för första gången vunnit det erkännande som han förtjänade, sedan han i Berlin den 13 december 1895 då det egentliga uruppförandet av andra symfonin skedde. Framgången med uruppförandet blev enorm. Från och med nu skulle kampen om sina verk spela en stor roll i Mahlers liv. Och Mahler fortsatte att arbeta: han arbetade nu redan med sin tredje symfoni. Verket trollband honom. Mahler var medveten om den risk för missförstånd som enstaka, ur det symfoniska sammanhanget lösryckta stycken kunde ge upphov till.

Sedan for Mahler ut på en stor konsertturné, som förde honom till Budapest, München Moskva. S:t Petersburg och Warsawa. De underbart främmande intrycken av de ryska städerna, de sydliga levande människorna, skildrar han senare med stor inlevelse. Men hans längtan stod nu till att få en fast anställning i Wien. En av de svåraste hindren för att hans skulle få en anställning var ju - att han var jude - det hade han undanröjt genom att konvertera till katolicismen. Men han lyckades till slut med sitt uppsåt. Den 15 april 1897 undertecknades kontraktet, genom vilket Mahler anställdes som kapellmästare vid Hofoper i Wien på ett år från den 1 juni. Den 11 maj visade han sig för första gången på dirigentpulpeten och ledde Lohengrin, Hela Wien hälsade honom med verklig entusiasm. Sedan följde Valkyrian, Siegfried, Figaros bröllop och Trollflöjten.

Det var kärleken som förändrade hans liv. Mahler träffade Alma på en tillställning. Hon var bara tjugo år. Hennes ungdom och skönhet, och hennes ovanliga beläsenhet, men framför allt hennes musikaliska utbildning. Allt detta fick Mahler att förälska sig i henne. Efter en hemlig förlovning, gifte de sig dem 9 mars 1902 i Wien. Deras förhållande till varandra var inte oproblematiskt. Mahler förkroppsligade den stora auktoriteten i hennes liv, som hon erkände från första stund. Alma kunde inte komma över att han redan från början förbjudit henne att komponera. I sina dagböcker och minnen ger hon och decennier senare uttryck för alla känslor av beundran, kärlek, trots hennes makes likgiltighet och ångest som präglade stora delar av hans liv.

Mahler hade efter sin tid i Wien lätt uppförandet av två egna symfonier. Sjunde och åttonde symfonierna. Den sjunde symfonin dirigerade han för första gången i Prag den 19 september 1908. Men den obestridliga höjdpunkten i Mahlers musikliv är daterad den 12 september 1910. Beteckningen Den tusende bars verkligen fram till dopet av mer än tusen medverkande. Någon liknande hade aldrig inträffat i den dåtida musikhistorien. Tre körer om tillsammans 850 sångare, en 170 medlemmar stark orkester och åtta vokalister. Mahler älskade naturen, vilket också framgår av hans musik. Hans naturdyrkan gällde inte bara blommornas och djuren, utan också den motspänstiga, vilda smärtsamt stora skapelsen. Den utomordentliga breda känsloskalan i hans musik är ett uttryck för en motsägelsefull karaktär och hans inre kluvenhet.

Från sorgemarschen i ciss-moll i femte symfonin förde vägen fram till den sjunde symfonin. Nästa ”grupp” i Gustav Mahlers symfoniska produktion utgörs av ett enda verk, den åttonde symfonin. Mahlers sista fullbordade symfoni är den nionde symfonin. Den följer helt de lagar för hans sena verk. Det finns i denna symfoni inte längre någon tonart som håller samman helheten, utan varje sats står i sin egen tonart. Symfonin utgör enligt många höjdpunkten i Mahlers produktion. En Mahler symfoni är i dag på många håll en garanti för utsålt konserthus. Det är en förbluffande förvandling som har skett. Mahlers egen profetia att hans tid skulle komma tycks således gått i uppfyllelse i dag. Som både kapellmästare och dirigent uppfyllde Mahler sitt eget credo som löd: ”Vid varje uppförande måste verket födas på nytt.”

När Mahler befann sig på turné i Amerika uppförde han bara sin första och andra symfoni. Mahler kände sig friskare och trivdes bättre i Amerika och han blev en annan i denna omgivning än vad han tidigare hade upplevt i Europa. Han hade tecknat ett fyraårigt kontrakt med Metropolitan Opera Company vilket var hans sista stora uppdrag. Men efter två säsonger på Metropolitan- operan var han definitivt trött på denna teater. Att få leda en konsertorkester hade däremot alltid hans livs stora dröm. Den 31 mars 1909 stod Mahler för första gången inför ”sin” orkester. New York- filharmonikerna, vars konstnärliga ledning man anförtrodde åt honom

Alma Mahler har berättat att Mahler sagt att hans verk var ”antecipationer av det kommande livet” I detta ligger en dubbel betydelse som jag gärna instämmer i: hans musik föregriper också det som står över tiden, som ligger bakom den.

Mats Lönnerblad