Bokens titel: Trollkarlen från Bayreuth
Författare: Ingvar Lundevall
Förlag: Sveriges Radios förlag

Polisaktuarie Carl Friedrich Wagner i Leipzig dog i tyfus i november 1813 och efterlämnade hustru och åtta barn, av vilka de yngsta, sonen Wilhelm Richard, vid denna tidpunkt endast var halvårsgammal. Någon direkt minnesbild av sin far kan därför Richard aldrig ha haft. Modern Johanna Wagner, som för övrigt levde enda fram till 1848, gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en då för tiden välbekant skådespelare, som dessutom verkade som operasångare, målare och författare. Geyer lärde känna hela familjen Wagner när han var inackorderad i deras hus. Den mångsidige Geyer lärde tidigt lille Richard att rita och måla och uppmuntrade alla hans försök att spela teater. Till intresset för allt vad teater hette bidrog helt naturligt hans mor, även i sitt äktenskap genom att hyra ut rum till konstnärer.

Mest betydde hemmets musikundervisning. Flera av barnen var professionellt knutna till teatervärlden. Albert den äldste brodern, hade tidigt övergivit sina medicinstudier för att bli operasångare. Av systrarna hade den äldsta, _Rosalie, debuterat i en pjäs av Geyer och senare engagerats vid Dresdens hovteater. Luise valde att bli skådespelare i Breaslau, och Klara var musikstuderande. Richard, den yngste, fick pianolektioner i skolan, men alla intressanta och spännande människor, vilka strömmade ut och in i hemmet lockade honom mera, än regelbunden och påtvingad undervisning. Hans oerhörda självuppskattning var redan i barn – och ungdomsåren tidigt utvecklad.

Den märkliga sagan om Richard Wagner började med en musikalisk outbildad 16-årings självmedvetna beslut att bli tonsättare. Han var arrogant, egocentrisk, hänsynslös mot allt och alla som stod i vägen för honom, men också arbetsam med en vilja att skapa något bestående, som gränsade till fanatism, fortsatte han livet igenom för att efter personliga och konstnärliga nederlag och segrar avsluta sin tonsättargärning med sitt kanske mest motsägelsefulla verk. Tydligare än i Pasrifal har han inte visat, och bevisat sig äga en romantisk och genial förmåga - att förhäxa redan troende - förleda ljumma sympatisörer och fängsla skeptiska tvivlare, lika väl som avgjorda motståndare, skriver Ingvar Lundevall.

I februari 1831 lyckade Wagner bli antagen som musikstuderande vid Leipzigs universitet. Han bevistade några föreläsningar i estetik, men för övrigt inskränkte sig hans vistelse vid universitetet till deltagande i olika studentföreningars nöjestillställningar. Om nu Wagner försummade sina universitetsstudier, så var han desto flitigare i sina musikaliska studier, och han hade bara efter ett halvår nått så långt att hans lärare inte ansåg sig ha något mer att lära ut. Men Richard Wagner producerade elevarbeten på löpande band i form av sonater och konsertuvertyrer. Efter avslutade studier erbjöd Albert Wagner, den äldste brodern, som var sångare och regissör på operan i Würzburg Richard anställning som körrepetitör, ett erbjudande som han genast tackade ja till.

Vid sidan av sitt arbete på teatern valde Wagner det vilda livet. Varken arbetet på teatern eller alla utsvävningar kunde hindra honom i hans konstnärliga verksamhet. Ännu inte fyllda 21 år fullbordade han sin andra opera. De erotiska äventyren var många. När Wagner visade upp sin nya opera, Féerna, för teaterledningen i Würzburg, fick han beskedet att den skulle uppföras. Men han fick vänta förgäves eftersom han blev bortintrigerad. Teaterledningen ansåg att han var för svår att samarbeta med. Slumpen kom teaterledningen till hjälp. I Magdeburg sökte man efter en ny kapellmästare, och när man därifrån hörde av sig till Würzburg, om de hade någon lämplig kandidat, tog teaterledningen tillfället i akt att bli av med både Wagner och hans opera genom att rekommenderade honom till kapellmästarbefattningen i Magdeburg. Han tackade genast ja och ambitiös som han var hade han också komponerat en ny opera. Kärleksförbudet som inte gjorde någon större succé när hans opera uppfördes. Librettot till denna opera bygger på komedin Lika för lika av Shakespeare.

Bortsett från de erfarenheter Richard Wagner fick som dirigent var det för honom mest betydelsefulla med Magdeburg-sejouren möte med skådespelerskan Minna Planer, allmänt betraktad som en god aktris och berömd för sin skönhet. I november 1836 gifte dom sig. Äktenskapet förlöpte dock inte utan slitningar. Den vackra Minna var praktisk och ekonomisk men tämligen lättfotad. De slutade bägge sina anställningar i Magdeburg. Tillsammans beslutade de sig för att först besöka London, för att söka arbete, men besöket varade bara i en vecka. Därifrån åkte de vidare till Paris för att försöka skaffa sig jobb där genom att få Wagners opera Kärleksförbudet uppfört på operan i Paris, vilket de misslyckades med.

Då satsade Wagner på en ny opera, Rienzi, som han lyckade få uppförd i Tyskland, därför lämnade paret Paris för att på nytt söka sin lycka i Tyskland då han förstod att alla hans ansträngningar i Paris hade misslyckats. Rienzi är ett av de få verk av Wagner som inte inspirerats av myten eller sagan. Den operan blev en stor framgång. Jublet och hyllningarna efteråt visste knappt några gränser, vid premiären i Dresden 1842, och följdes snart upp av Tannhäuser och Lohengrin, där han ställde två kontrasterande kvinnogestalter mot varandra. Nu blev Wagner som förvandlad, när han undergick en märklig förvandling. Det var som konstnär – inte som vardagsmänniska – han förändrades. Wagner var inte längre reproducerande. Han hade blivit nyskapande.

Redan på nyåret följande år följde premiären på Den flygande holländaren, men den väckte inte alls samma entusiasm. Wagner hade ändrat stil, och nyheterna förstod man sig inte på. Besvikelsen var mycket stor, inte minst för Minna Wagner, som inte kunde förstå att hennes man övergav en genre, som så uppenbart var populär och gav både ekonomisk och konstnärlig framgång. Men hon hade inte behövt vara orolig. Wagners oförtrutna läsning gav alltid idéer. Samtidigt började Wagner skriva på sina nya operor som skulle bli Nibelungens Ring, Mästersångarna i Nürnberg och dessutom tillkom Jesus av Nasaret, ett drama som aldrig fullföljdes. Däremot avslutade han ännu en opera i Venedig. 1859 var Tristan och Isolde fullbordad.

Richard Wagner hade träffat en ny kärlek och ville skilja sig från Minna. Men det ville inte hon. Förhållandet mellan Wagner och Minna hade ju under lång till blivit allt sämre efter hans misslyckande i Paris, med uppsättningen av Tannhäuser. Han hade inte följt hennes råd att i stället sätta upp Rienzi. Men skilsmässan blev aldrig av eftersom Minna var hjärtsjuk och inte hade lång tid kvar att leva.

Och framgången blev total för Wagner när han, trots sin egen dåliga ekonomi lyckades få finansiärer till att sätta upp sin egen opera i Bayreuth som fortfarande finns kvar. Och de båda föreställningarna av Rhenguldet och Valkyrian blev succéer som fortfarande består. Under senhösten i Bayreuth hade den då 63-årige Wagner sin sista stora kärleksaffär med Judith Gautier som var dotter till den berömde, franske författaren, som redan tidigare stiftat bekantskap med Wagner i samband med de första föreställningarna av Rhenguldet och Valkyrian i München. Hon själv blev – i likhet med många andra kvinnor före henne – fascinerad av den dynamiske tonsättaren och inledde ett förhållande med den mer än fyrtio år äldre Wagner.

Min egen uppfattning om Richard Wagner - som framkommer i Ingvar Lundevalls biografi - är mångsidigheten i hans arbeten. Parsifal som blev hans sista opera är ett kristet mysteriespel med inslag av buddhistiska tankegångar och bara ett exempel på Wagners många geniala konstverk. Musiken i Parsifal är uppbyggd av två kontraster, som uttrycker konflikter, mellan det goda och onda. I sina dramatiska verk framställde Wagner sig själv som en magiker med ett religiöst, filosofiskt, kanske också hans egna politiska budskap som han anpassade till sina egna behov. Kanske trodde han själv uppriktigt på detta, men i själva verket var hans budskap – identiskt med Wagners egen tankevärld. Sagan om Richard Wagner är samtidigt den fantastiska sagan om romantikern, som hänsynslöst utnyttjade andra människor, för sina egna syften, och grundade sitt eget rike i dramatikens och musikens värld.

Mats Lönnerblad