Winterreise är en cykel - med tjugofyra sånger för röst och piano - musiken är skriven av Franz Schubert mot slutet av hans korta liv, som blev hans största framgång i livet. Han hade varit allvarligt sjuk i syfilis som han ådragit sig endast 25 år gammal, när han dog 1828 i sin hemstad Wien vid endast trettioett års ålder.

Bokens titel: Winterreise
Författare: Ian Bostridge
Översättning: Margareta Eklöf
Albert Bonniers förlag　

Franz Schubert föddes den 31 januari 1797 i Lichtenthal, en förort till Wien, Österrike, som son till skolläraren Franz Theodor Florian Schubert och Maria Elisabeth Vietz. Schuberts musikaliska talang upptäcktes tidigt av fadern som gav honom den första undervisningen i violinspel och lät honom delta i de flitigt bedrivna stråkkvartettsövningarna hemma. Redan som 11-åring (1808) började han i den så kallade konvikten där han fick sin  gymnasiala utbildning. Eftersom Schubert saknade lust för vidare bokliga studier lämnade han redan 1813 skolan och tog plats som lärare i faderns skola i stället.

År 1816 kunde han sluta som lärare då en vän tog med honom hem och hjälpte honom ekonomiskt. Men lika lite som Mozart lyckades Schubert skapa sig en oberoende existens. Han blev hänvisad till betalningen för sina kompositioner vilka betalades skamlöst uselt av giriga förläggare som sedan tjänade stora förmögenheter på honom. Schubert trivdes bäst i borgliga kretsar och bland främmande folk. Men han var mycket blyg. Han hade heller inte några framgångar med sina ansökningar till några kapellmästarsysslor varför han även nekades tillstånd att få gifta sig när han inte hade någon fast anställning och tjänade tillräckligt mycket pengar.

Scubert skrev också dramatiska tonsättningar av episka dikter och han var mycket präglad av Ludwig van Beethoven i sina orkesterverk. Han komponerade med verklig lidelse och otrolig lätthet och knappt hade han skrivit musiken till en sång färdig förrän han började på nästa. För piano hann han skriva ett antal marscher, tjugo sonater och över sexhundra solosånger. När Schubert skrev, det som tyskarna kallade Lieder som är en nisch inom den klassiska musikens nisch betraktades hans Winterreise fortfarande som ett stort konstverk som borde vara lika stor del av vårt gemensamma arv som Shakespeares och Dantes poesi. Det är därför inte så märkligt att verket fortfarande lever och gör ett starkt intryck i konsertsalar i hela världen.

Winterreise kom till under en period av gråt. Seneca säger att ”tårar lättar själen” Ovidius skriver att ”vi skingrar vår vrede genom att gråta.” Musik är ett av de starkaste sätten att framkalla de känslor som leder till gråt. Människor i konsertsalar gråter inte öppet och demonstrativt till skillnad från begravningsgäster som lätt faller i gråt i samband med begravningar. I Winterreise faller frusna tårar från Schubert i hans komponerande som sker i stor smärta och – eftersom han själv led av när han betraktade sin skamliga sjukdom. I denna sångcykel som sker i samarbete med poeten Wilhelm Müller spelade och sjöng Schubert själv de 24 sångerna, med stor inlevelse. Livets stora vemod och döden är mycket närvarande i dessa sånger.

I den epok som Winterreise träder fram ur förändrades hela tidsbegreppet. Geologiska upptäckter och logiskt tänkande ledde fram till den ofrånkomliga slutsatsen att jorden är mycket äldre, än vad man tidigare trott, att de processer som hade format den hade skett obegripligt och omänskligt sakta under ofattbart långa tidsperioder. Is var ett avgörande element och Müllers samtida – i England och i de tyska staterna, i Schweiz och på andra håll – analyserades man vid denna tid att jorden hade genomgått istider som uppstod av glaciärer i Alperna och av mystiska förekomster av väldiga flyttblock.

Konstnärerna i Schuberts Wien – poeter och musiker – levde i det politiska förtryckets skugga och anpassade sig var och en på sitt vis till det. Utlandsresorna var begränsade för att säkerheten i Österrike inte skulle äventyras men också för att isolera utländska moderniteter. Censuren var hård och man samlade in information om utlänningar eller misstänkta österrikiska undersåtar som sysslade med revolutionär, kriminell eller osedlig verksamhet. Straffen för dömda brottslingar var drakoniska, och det skapade en atmosfär av spänningar och misstroende i Wiens offentliga liv. Schuberts egna möten i denna värld av förtryck, restriktioner, pedanteri och dubbelmoral var inte obetydliga. Han råkade själv ut för en del för sina sångers skull. Viktigare var hans konflikter med censorerna om operorna, och man ansåg till och med att hans libretton i dessa var alltför provocerande.

Schubert vördades som den oöverträffade översättaren av dikter till sång. Men han skrev även dikter själv. Hans sista bevarade poem är från 1824 där han berättar sin egen historia om ungdomens idealistiska förhoppningar som grusas. Syfilisdiagnosen 1823 hade tagit honom hårt och Schubert skrev till sin bror Ferdinand om ”en eländig verklighet som han själv strävar efter att så långt som möjligt försköna med sin fantasi”. Han berättade för andra om ”sina anfall av nedstämdhet, när den sterilitet och meningslöshet som karakteriserar livet som tränger på honom”, vilket fick honom att också skriva en dikt om hans politiska besvikelse som lyder, i förkortad version och i översättning till svenska:

O, tidens ungdom som förlorat allt! / Hur kraften hos ett folk nu har förslösats! / Ej skiljer sig en enda ut från mängden. / De intetsägande, de flyter ovanpå! / En sjuklig  tid, som trött släpar sig fram ! / De ungas verk föraktas, det är drömmar. / Dåraktigt spottar man på dikten / och glömmer vilken kraft som göms i den.

Det som vi nu för tiden kallar ”klassisk musik” väcker oro av ett speciellt slag i dessa dagar av ekonomisk omvandling och kapitalistiska kriser som dyker upp med jämna mellanrum även i vår tid.  Huvudpersonens ensamhet, gestaltas i slutet Schuberts Winterreise, med sina 12 sånger. Eftersom detta är avsett som cykelns slut förstår vi till slut vad hela sångcykeln handlar om: Den som inte ratas av kärlek, måste också kunna ta och leva upp till kärlekens konsekvenser. Den sista sången Om den ensamme (den övergivne) enstöringen är en av kompositörens mest omtyckta och mest framförda sånger

Ian Bostridge som är författare till Winterreise är en engelsk prisbelönt tenor. Han ses som en vår tids främsta utforskare av lieder, och turnerar regelbundet världen över. Han har disputerat i historia vid Oxfors universitet, och skriver återkommande om musik i tidningen The Guardian. Winterreise är musikhistoriens mest berömda och krävande sångcykel, som komponerades av Schubert mot slutet av hans liv. I boken tar världstenoren Ian Bostridge oss med på en fascinerande och oförglömlig resa in i ett legendariskt mästerverk: om Schuberts musik, dess historia och psykologiska teman och återkopplingen till Schuberts eget liv

Mats Lönnerblad