Bokens titel: Chopin och hans verk
Författare: Adelaide Murgia
Översättning: Elisabeth Åkesson
Bokförlag: Allhems förlag

Fréderic Chopin föddes i byn Zelazowa  i närheten av Warzawa. Hans far Nicolas Chopin, var en i Polen naturaliserad fransman,  Han var tidigare f d arméofficer och från 1810 och framåt och lärare vid Militärhögskolan, när Frédéric Chopin föddes den 22 februari 1810. Den unge Frédéric musikaliska talang visade sig mycket tidigt. Innan han fyllt 10 år var han redan ett berömt underbarn om vilket tidningarna skrev om, långt utanför landets gränser.

Han uppträdde som huvudattraktion  på tillställningar för de förmögnaste adels- och furstefamiljerna, bland annat hos den dystre Storfursten Konstantin som bodde i Brühlpalatset. Chopins hus var alltid fullt av gäster och musik. På Madame Chopins torsdagar dansade ungdomen medan hon spelade piano. Det var en mycket lycklig barndom som Frédéric Chopin hade, som han aldrig glömde. I sin ungdom visade Chopin stort intresse för både karikatyrteckning likväl för sitt komponerande. Han tyckte mycket om komedier och uppförde flera pjäser med sin syster Emily som medverkade som både författare och regissör.

1823 -26 studerade Chopin vid lycéet i Warzsawa, Det var en annan lycklig period i hans liv. Sedan Chopin avslutat sina studier på lycéet fortsatte han sina studier på konservatoriet för att fullborda sin musikaliska utbildning. Han lade ner mycket arbete på komposition; samtidigt lades grunden till hans egen känslovärld. År 1829 for han till Wien; sedan en tid tillbaka hade hans far sparat för denna resa, som skulle betyda deras sons verkliga debut inom musikvärlden. Wien var på den tiden officiellt  centrum för konstnärer och kritiker, som ville göra sig ett namn. Förläggaren och musikern Hans Haslinger hade redan satt upp en stor affisch på St Stephansplatz av den polske pianisten, som han kallade för ”den nya stjärnan från norr”. Chopin lät inte detta mottagande stiga honom åt huvudet.

Han gjorde en enorm succé den 11 augusti på Kärntnerthortheater. Endast en dam på första raden uttryckte sin besvikelse att pianisten såg så klen ut; hon visste tydligen inte om att det var fashionabelt i romantiska kretsar att vara blek. De konserter som Chopin gav i Warszawa följande år renderade honom ställningen som Polens mest representative musiker. Denna gång spelade han pianokonserten i f-moll, opus 21 där Constantia Gladkowska var närvarande. Hon var vacker, blåögd och blond. För den artonårige Chopin var Constantia hans första stora kärlek. År 1830 beslöt sig Chopin för att lämna sitt hemland. Han förberedde detta stora steg med blandade känslor.

När stunden kom insåg han att han måste handla snabbt, om han inte skulle låta sig övertalas att stanna kvar. Den 11 oktober  1830 framförde Chopin sin pianokonsert i e-moll på Nationalteatern i Warszawa. I konsertens andra avdelning sjöng Constantia: ”Oh, så många tårar jag gjutit för dig!” En aria av Rossini, som kunde ha varit temat för deras kärlek som snart tog slut. Därefter återstod endast en sak för Chopin att göra; att resa. Den 2 november 1830 stannade en vagn för att skjutsa Chopin skyndsamt vidare mot Wien. Hans vänner gav honom som minnesgåva en handfull polsk jord. När Chopin väl hade lämnat Polen,  släppte spänningen och han njöt i fulla drag av sin nyfunna frihet.

Chopin  tillbringade bara åtta månader i Wien. Han arbetade på sitt Scherzo nr 20 och åkte skridskor. Han umgicks i societeten och rannsakade sitt förflutna. Chopin fann plötsligt Wien kvävande. Strauss glada valsmelodier dränkte Chopins, som var längtansfyllda och bittra. Slutligen lämnade han Wien med en visumstämpel till London. Men hans mål var att fortsätta sin resa till Paris. Han färdades i maklig takt genom Salzburg och München. I Stuttgart, den 8 september fick han höra att Warszawa befann sig i ryssarnas händer. Nyheten inspirerade honom när han komponerade etyderna, opus 10.

Den sista etyden (nr 12) var  Revolutionsetyden, är nedtecknad i en enda följd, utan avbrott. Den är enligt min mening ett mästerverk. I hela den västerländska världen var medkänslan stor  för de besegrade, i bojor slagna frihetsälskande polska folket. Chopin ryckte inte till sig något gevär och ilade  till den sista barrikaden, men han blev sina stridande bröders röst – så talade en försvarare av en okuvlig nation som inte ville böja sig för  förtryckaren.

Chopins första bostad i Ludvig Filips huvudstad låg vid Boulevard Poissonnière 27, femte våningen. Härifrån hade han en härlig utsikt över 1831 års Paris. Den hänförde honom. Paris var vid denna tid kosmopolitiskt, en klubb för halva Europas flyktingar. Här kunde polacker leva i en atmosfär av själsfrändskap. Rossini var direktör för Théatre Italien i Paris. Lizt, Hiller och Herz var också i Paris och beundrades som överlägsna pianister, Och  så även Kalkbrenner, det traditionella  pianospelets mästare.

 Tysken erbjöd Chopin att bli hans lärjunge: på tre år försäkrade han, skulle han göra något utomordentligt av honom, vilket inte Chopin gillade att höra, eftersom han redan var mycket väletablerad. Det uppstod en konflikt. Konflikten Chopin – Kalkbrenner avskrevs genom ett diplomatiskt drag. Chopin tillägnade sin pianokonsert i e-moll den tyske virtuosen, som gengäldade komplimangen genom att dedicera  sin Variationer (opus 20) över en mazurka till Chopin.

En torr sommar och ett utbrott av  koleraepedemi kastade en skugga över Chopins lysande utsikter i Paris. Den högsta societeten flydde från staden och lämnade konstnärerna övergivna. Chopin övervägde att söka sin utkomst i Amerika. Men hans  fäders gudar i Faubourg St Germain vakade över honom. Av en slump blev han inbjuden till familjen Rothschilds eleganta salong. Därefter tog det bara några minuter att få Parissocieten att inse att de inte kunde vara utan Frédéric Chopin.

Den första som anhöll att få pianolektioner av honom var kvällens värdinna. Fyra lektioner om dagen räckte gott och väl till att befria honom från konsertturnéernas slaveri. , som inte heller hindrade honom att fortsätta sin skapande verksamhet. Chopins första kärlek i Paris var Delphine Potocka. Grevinnan Potocka levde ensam. Hon hade stor musikalisk talang: Hon hade också en vacker sångröst och spelade piano. Förhållandet mellan dem skulle bli tillfredsställande. Chopin var ung och säker på sig själv; han var den berömda skönhetens jämlike. Chopin beundrade hennes okuvliga ande.

Men förhållande Delphine tog slut med Chopin. Han hade träffat en ny grevinna. Teresa Wodzinskis dotter som var 16 år  vid ett uppehåll i Dresden. Han blev helt upptagen med att försöka med att samla mod för att anhålla om Marias hand och fick löfte att gifta sig med henne, Efter en resa till Leipzig, där han spelade för Robert Schuman, fann Chopin som då var hemligt förlovad två brev från Maria att hon ville göra slut. Den docklika varelsen som inte förstod att älska honom, skulle få ett olyckligt liv.

Chopin var besviken, men räddades av Lizt som i stället sammanförde honom med George Sand som var berömd författare. Vid denna tid var hon 34 år. Chopin var då sex år yngre. Han tog med sig George Sand till Chopins våning en decemberkväll 1836. Inte heller detta förhållande skulle vara livet ut.  Brytningen med George Sand skedde i augusti 1847.  

Mycket har skrivits om Chopin, och hans gestalt har belysts på olika sätt från tid till tid. I själva verket var Chopin ett inåtvänt geni vars musik var i hög grad individuell och personlig. Han inriktade sig inte på att göra upp mönster eller utarbeta former för allomfattande konstverk, som t ex Wagner excellerade i. Chopins bidrag till musiken utveckling är trots detta stort hans verk på harmonilärans område ligger till grund för en stor del av den moderna orkestreringen.

Som kompositör var Chopin en intensiv lyriker. I större kompositioner, som exempelvis konserter ansåg många att han inte befann sig i sitt rätta element. Men han kände sina egna begränsningar och ägnade större delen av sin krafter åt det mindre formatet. Den 17 oktober dör Chopin i Paris. Före slutet ber han sin äldre syster Louise (som var närvarande vid hans dödsbädd)  att föra hans hjärta till Polen. Den store musikerns stoft jordades på hans egen begäran på kyrkogården Père Lachaise  i Paris.

Själv har jag redan recenserat biografier av det flesta av de berömda kompositörerna av klassisk musik. Eftersom jag har haft Stockholms Konserthus som uppdragsgivare i flera decennier, då har  jag också haft förmånen att lyssna på många av de konserter som spelades upp under denna period, vilket också inspirerat mig att själv recensera böcker,  om både klassisk och populär musik.

Mats Lönnerblad