Vad som står klart efter Gamestopaktiens bergochdalbana, är att börsen är opålitlig på ett sätt som även fick Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen att i Riksdagen den 2.2 fråga sig, med ett citat från Financial Times, ”om börsen håller på att bli ett kasino?” ”Då”, sa han, ”är det långsiktig väldigt allvarligt”.

Alla vet nu att både aktivister och etablerade börshandlare kan genomföra omfattande manipulationer av priset på aktier. Hur det fallit ut för de olika Gamestop-placeringarna är egentligen inte det intressanta. Aktivisterna verkar ha åstadkommit stora förluster för de brutalt spekulativa hedgefonder de riktade sin aktion emot, samtidigt som nio andra stora hedgefonder satt på 16 av de 20 miljarder dollar som Gamestopaktierna ökat under detta året, enligt Investor's Business Daily den 1 februari.

Det viktiga är att börsen nu blivit känd inte bara som ett kasino, utan som ett manipulerbart sådant. Det bekräftar i de bredaste kretsar den kritik som bl.a. framfördes av Occupy Wall Street, att börsens funktionssätt gör det möjligt för 1% att berika sig på befolkningens övriga 99 %, en snedfördelning som skadar både landets sammanhållning, företagen och ekonomins funktionssätt. I vår artikel i Realtid den 1.2 ”Blankning måste helt förbjudas”, förslog vi en rad åtgärder för att börja återupprätta förtroende och funktionssätt för börs och finansmarknader.

I Realtid den 2.2 skrev Claes Folkmar en krönika med rubriken: ”Trots händelserna kring Gamestop - kritikerna mot blankning har helt fel”. Där gick han emot bara ett av de förslag vi lade fram dagen innan. Trots sin rubrik skrev även Folkmar om farorna med blankning: ”… det finns en liten grupp aktier på den amerikanska aktiemarknaden där andelen blankade aktier är obegripligt och farligt hög”. Han skrev också att blankning orättvist kan skada företag som angrips: ”En så stor blankningsposition gör också att värderingen sannolikt blir orättvist nedtryckt…”

Om Folkmar, precis som vi, vill värna om ”aktiemarknadens grundläggande funktion som effektiv kapitalförsörjare” borde han stödja åtgärder som skulle kunna rekrytera hela den unga generation som nu intresserat sig för aktieaffärer. Det gäller då att tona ned spelintresset och öka intresset för långsiktigt engagerat företagsägande.

Aktiehandel inrättades på 1800-talet som den tiden crowdfunding, som gjorde det möjligt att starta företag utan att ha tillgång till familjeförmögenheter eller enstaka rika personer. I aktiehandeln är det emissionerna som tillför kapital till företagen och därför är aktiehandelns primära uppgift, förutom att förenkla ägarbyten och omorganisationer av företagsstrukturerna. Ju mer kapital som på ett verkningsfullt sätts i bruk och höjer produktiviteten i företagen, desto mer stärks samhällsekonomin.

Det stora antalet nya aktieaktivister borde rekryteras stort att gå från spelande, till aktivt aktieägande inklusive deltagande i aktieemissioner ända till eget företagande. Det kan göras med specialsatsningar för att skapa till dynamiska handelsplatser på aktiemarknaden för att främja innovativa företag och startups gärna kopplade till landets olika regionala innovationshubbar. Tillämpliga delar av crowdfunding, stabiliserade med aktiemarknadens regelverk, skulle där kunna integreras med aktiemarknaden. Även de stora företagen borde främja egna sådana innovationsmiljöer och bygga ut sina kluster med nya företag som tillför innovativa nya tjänster och teknisk kompetens. Med fokus på aktivt aktieägande, nyföretagande och innovationer kan utveckling av storföretagens dolda tekniska potentialer och tillgångar realiseras och aktier prissättas mycket bättre. Med en sådan engagerad ekologi av anknutna klusterföretag och aktiva aktieägare och andra intressenter omkring företagen finns det möjlighet att dämpa kvartalskapitalismen och stå emot hedgefonders många gånger förödande kortsiktiga röveri.

Förutsättningen för att lyckas att rekrytera de unga aktieaktivisterna är just en sådan uppstädning av aktiehandel och finansmarknader som vi pekade på i förra artikeln. Efter Gamestop vet alla potentiella aktieköpare att marknaden är riggad åt alla håll till förmån för stora och etablerade insiders. För t.ex blankning har alla inte tillgång till dubiösa fondförvaltare som vill låta värdet på ”sina” aktier sjunka Alla har heller inte tillgång till robothandelns tjuvaktiga verktyg att på nanosekunder tränga sig först i handeln för att skumma av prisskillnaden i pågående aktietransaktioner.

Mycket av aktiehandeln har som Folkmar skriver, demokratiserats de senaste 20 åren, men det är således mycket kvar för att alla skall få samma chanser. Det gäller även tillgång till likviditet att där centralbankernas mångmiljardbelopp varje månad av kvantitativa lättnader har styrts in på börsen. Här har banker och stora finansinstitutioner och deras ägare orimliga försteg framför enskilda aktieköpare i börskasinot. Tillflödet på spelmarker levereras dessutom med en statsgaranti mot konkurser eftersom dessa aktörer har betecknats som för stora att gå under.

Det är nödvändigt att få bort detta risktagande på statens bekostnad, denna s.k. moral hazard, från börshandeln precis som för den ännu större derivathandeln. Det är därför det krävs en bankdelning där staten slutar garantera bankernas värdepappershandel. Bankdelning innebär inte ett förbud mot spekulationer men att de skall göras på spekulanternas egen risk. Det är ett bra sätt att krympa spekulationsflödena och det instabila kasino de skapar på börser och på marknader för valutor, råvaror och fastigheter.

Med statsgaranterade banker som inriktas på sin ordinarie bankverksamhet, blir företagen och privatkunderna åter helt avgörande för bankerna. Den likviditet som Riksbanken skapar för att stötta banksystemet kan då, istället för att berika ett fåtal, inriktas på säkra företagens kreditförsörjning och på utbyggnaden av infrastrukturen för att återstarta och stabilisera ekonomin.

Ulf Sandmark
Civilekonom och ordförande i Schillerinstitutet, Sverige
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt