Fraser Institute Annual Report betygsätter den ekonomiska friheten i världen. För svensk del innehåller rapporten 2020 besvärande statistik, som visar att Sverige från 2015 fallit från plats 19 till plats 46.

Den sammanvägda rankingen bygger på ett femtiotal betygsatta ämnesområden, varav vårt rättssystem analyseras med utgångspunkt i bland annat hur fristående och oberoende våra domstolar är och hur väl vår rättsordning lever upp till att värna grundläggande mänskliga rättigheter, varav skyddet för äganderätten väger tyngst.

Eller som Fraser Institute formulerar det: Protection of persons and their rightfully acquired property is a central element of both economic freedom and civil society. Indeed, it is the most important function of government.

Att Sverige sedan 2015 rasat i ranking är kanske inte någon större överraskning, men att raset är så kraftigt kan nog överraska en del. För icke-jurister är våra rättsliga tillkortakommanden väl så överraskande och besvärande. Till saken hör att Fraser Institute har ett synnerligen gediget gott namn och rykte, vilket gör att rapporten inte kan viftas bort hur som helst. Utländska företag med planer att etablera sig i Sverige gör sin läxa noggrant och risken är naturligtvis att man väljer ett annat land än Sverige, vilket numera gäller inte enbart för gruvnäringen.

De rättsliga övergreppen är systematiska och till saken hör att några av de grövsta övergreppen är så färska att de inte ”hunnit in” i Frasers gedigna underlag. Dagens situation är alltså till och med värre än Frasers siffror visar. Det är alarmerande.

Hur det blivit så här illa kan diskuteras, men det räcker inte att enbart skylla på en ohanterligt stor invandring. Vi har en regering som inte gjort sig känd för att värna grundläggande ekonomiska spelregler, vilket inte minst gäller Miljöpartiet som givits ett oproportionerligt stort inflytande, vilket i sin tur givit aktivistiskt lagda tjänstemän luft under vingarna. Sådant straffar sig.

Det finns dessvärre fler avskräckande exempel än statens hantering av gruvindustrin. Ett sådant handlar ju om hanteringen av Preems utbyggnadsplaner i Lysekil. Ett annat om statens behandling av svensk skogsindustri och ett ytterligare om hur illa man behandlar ägare av strandnära marker. Med miljötillståndsprocesser som tar upp till tio år är chanserna inte stora att vår ranking kommer att stiga inom överskådlig tid.

Dessvärre har vi också andra rättsliga bekymmer och som rör våra domstolars oberoende. Hur kommer det sig att staten slåss med näbbar och klor för att försöka få enskildas ersättningsanspråk mot staten prövade i förvaltningsdomstol? Varför duger inte de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen? Kan det vara så att staten generellt föredrar förvaltningsdomstolar framför allmänna domstolar och i så fall varför?

Ett välkommet tillskott i debatten är Stefan Lindskogs (då HD:s ordförande) bidrag i en festskrift till tidigare justitierådet Bertil Bengtssons 90 årsdag. Lindskog resonerar om skillnader i synsätt mellan olika domstolar. Att grundläggande rättsstatliga principer i praktiken ofta ges en annan innebörd i våra förvaltningsdomstolar är visserligen inte någon nyhet för många praktiker, men likväl djupt nedslående.

Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk överordnad lag är oroväckande och människor far illa. Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i landets förvaltningsdomstolar är allvarligt.

I sammanhanget är det en klen tröst att en förfördelad part – efter åratal av processande i förvaltningsdomstolsvärlden utan att ha fått sina grundläggande rättigheter respekterade – kan få sin sak prövad i allmän domstol. Att HD öppnat för generösare rättgångskostnadsregler när en stats agerande innefattar en kränkning av en konventionsrättighet är bra, men lär dessvärre inte ha någon större praktisk effekt på viljan att ge sig in i nya rättegångar med staten som motpart. Så här får det rimligen inte gå till i en rättsstat.

Det har blivit en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och regeringen har ingen överdriven respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Frågan är hur det skall gå till att vända utvecklingen och få stopp på förfallet? På justitiedepartementet är man klar över att betydande lagändringar krävs, förr eller senare. Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet man på justitieministerns departement. Där säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärande – mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet tillåts helga medlen.

En icke-jurist som justitieminister innebär med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden. Att ha läst statsvetenskap är inte mycket tröst när det gäller att behärska t.ex. allmän förmögenhetsrätt, associationsrätt, familjerätt, fastighetsrätt, immaterialrätt, process- eller straffrätt, transporträtt, olika discipliner inom internationell rätt, eller för den delen Europakonventionens grundläggande regler till skydd för enskilt ägande.

Dessvärre har Fraser Institute gott fog för att låta Sverige rasa i den internationella rankingen. I Sverige har vi inte råd att vänta på bättre tider – vi måste tag i problemen nu.

Claes Sjölin är affärsjurist